”Tvivla inte utan tro”
KUV:s brasafton för unga vuxna • 13 januari 2019 • Brigham Young University – Hawaii
Äldste Dale G. Renlund: Tack för att ni är med oss i dag. Vi vet att ni har annat att göra. Vi ber att Gud ska välsigna er för er uppoffring. Jag tackar er å Herrens och hans kyrkas vägnar för er tro och er trofasthet.
Syster Ruth L. Renlund: Det är underbart att vara här. Kören var fantastisk och bidrog till mötets anda. Vi är tacksamma för andra som sitter på podiet och erkänner deras roll i era liv och i våra liv. Vi beundrar deras exempel på lärjungeskap.
Vi känner oss manade att tala om ett ämne som vi tänkt mycket på i många månader: tro och tvivel. I juni förra året under den årliga utbildningsutsändningen för seminarier och religionsinstitut berättade vi en liknelse. När vi börjar i dag vill vi berätta samma liknelse för er.
Äldste Dale G. Renlund: Tänk dig att du kapsejsat i en båt när du seglar på havet. Du har på dig livboj och har simmat i timmar mot vad du tror vara närmsta strand, men du kan inte vara säker. Du är helt uttorkad, så varje gång du börjar simma känner du yrseln och utmattningen komma. Din bästa uppskattning är att stranden är omkring 3 mil bort. Du fruktar för ditt liv eftersom du inte kan simma så långt. På avstånd hör du en liten motor. Ljudet verkar komma närmare dig, hoppet om räddning stiger. När du tittar ser du en liten fiskebåt närma sig.
Syster Ruth L. Renlund: ”O, tack och lov”, tänker du, ”kaptenen ser mig!” Båten stannar och en vänlig, väderbiten fiskare hjälper dig ombord. Tacksamt kryper du till en sittplats i båten och drar en lättnadens suck. Fiskaren ger dig en dunk vatten och några kex. Du slukar dem girigt. Vattnet och kexen ger dig den näring du behöver för att återhämta dig. Du är så lättad och så glad. Du är på väg hem.
När du börjar hämta dig och må bättre, lägger du märke till saker du inte riktigt såg förut. Vattnet i dunken är lite unket och inte vad du skulle ha föredragit, som Evian eller Perrier. Kexen var goda, men det du verkligen ville ha var lite delikatesscharkuterier, med en chokladcroissant efteråt. Du märker också att den vänlige fiskaren har slitna stövlar och blå jeans. Svettremmen på hans mössa är fläckig, och han verkar höra dåligt.
Äldste Dale G. Renlund: Du märker också att båten är sliten och att det finns bucklor på högra sidan av fören. En del av färgen är nött och håller på att flagna. Du märker också att när fiskaren släpper taget om rodret drar båten åt höger. Du börjar oroa dig för att den här båten och fiskaren som styr den inte kan ge den räddning du behöver. Du frågar fiskaren om bucklorna och rodret. Han säger att han inte oroat sig så mycket för de här sakerna, eftersom han har styrt sin båt till och från fiskevattnen samma väg dag in och dag ut i årtionden. Båten har alltid tagit honom säkert och pålitligt dit han ville.
Du är förstummad! Hur kan ha låta bli att oroa sig för bucklorna och styrningen? Och varför var inte maten mer som du ville ha den? Ju mer du tänker på båten och fiskaren, desto oroligare blir du. Du ifrågasätter beslutet att komma ombord över huvud taget. Din ängslan växer. Till slut kräver du att fiskaren stannar båten och släpper dig tillbaka i vattnet. Trots att du fortfarande är mer än två mil från land står du inte ut med tanken på att vara i båten. Sorgset stannar fiskaren båten och hjälper dig tillbaka ner i vattnet. Du är ensam igen.
Syster Ruth L. Renlund: Se på den här berättelsen som en liknelse, där båten föreställer kyrkan och fiskaren föreställer dem som tjänar i kyrkan.1 Hela avsikten med Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är att hjälpa vår himmelske Fader och Jesus Kristus i deras arbete med att åstadkomma evigt liv för Guds barn.2 Den ger oss förbundsstigen, vägen tillbaka till vår himmelske Fader. Även om de inte är fullkomliga behövs de som tjänar i kyrkan för att hjälpa och uppmuntra oss längs förbundsstigen.
Vad lär oss båten och fiskaren om kyrkan? Förändrar kyrkans bucklor och flagnande färg dess förmåga att ge oss de bemyndigade frälsande och upphöjande förrättningar som hjälper oss att bli som vår Fader i himlen? Om fiskaren måste hålla i rodret med båda händerna för att hålla kursen, tar det bort hans och båtens förmåga att föra oss tryggt och säkert dit vi vill komma? Man behöver inte vara en ordinerad siare som min man för att veta att det är oklokt att glida tillbaka ner i vattnet i stället för att stanna i båten. Men när vi glömmer bort helhetsbilden kan de små bucklorna och den flagnande färgen anta stora proportioner för oss.
Varje medlem behöver ett eget vittnesbörd om den återupprättade kyrkans sannhet. Utan sann omvändelse, inklusive en mäktig förändring i hjärtat, kan man börja fokusera på sådant som vi liknade vid kex och flagnad färg.
Under aprilkonferensen 2018 sa president Russell M. Nelson: ”Du behöver inte undra över vad som är sant [se Moro. 10:5]. Du behöver inte undra vem du kan lita på. Genom personlig uppenbarelse kan du få ett eget vittnesbörd om att Mormons bok är Guds ord, att Joseph Smith är en profet, och att det här är Herrens kyrka. Oavsett vad andra kan säga eller göra kan ingen ta ifrån dig det vittnesbörd som burits till ditt hjärta och förstånd om vad som är sant.”3 Det här vittnesbördet är viktigare nu än någonsin tidigare.
Äldste Dale G. Renlund: Början till mitt vittnesbörd fick jag när jag bodde i Göteborg i Sverige. Jag var 11 år. Missionspresidenten uppmanade alla ungdomar att läsa Mormons bok. Jag antog utmaningen och började läsa den. Lite senare sa en av missionspresidentens rådgivare till oss att vi borde be om det vi läste. Jag minns mycket väl kvällen när jag följde den uppmaningen. Jag knäböjde vid sängen och påbörjade en mycket enkel bön om att få veta om Mormons bok är sann.
Jag hörde ingen röst, men det var som om Gud sa till mig: ”Jag har sagt dig hela tiden att den är sann.” Den upplevelsen förändrade mig. Den förändrade mitt liv. Den inledde en process av tro, av att vara på förbundsstigen och försöka göra mer och försöka göra det bättre. Det var i Göteborg som jag lärde mig omvända mig. Det var i Göteborg som jag fick kunskap om min Återlösare. Det var i Göteborg jag började se upp till personer som ärade sina ämbeten och som arbetade hårt för att bygga upp Guds rike. Göteborg blev mitt ”Mormons vatten”.4
Syster Ruth L. Renlund: Var fick du kunskap om din Återlösare? Hur kändes det? Om du har glömt det uppmanar vi dig att göra något för att komma ihåg känslan. Den här kunskapen och de här känslorna är början till tro.
Tro är ett val som var och en måste göra. Tro är inte att bara vilja att något är sant och med fantasins hjälp övertyga sig själv om att det är så. Tro är en förvissning om att något existerar som vi inte har sett rent fysiskt. Tro är också en handlingsprincip.
”Tron måste ha Jesus Kristus i centrum för att leda till frälsning. … Tron väcks genom att höra evangeliet undervisas genom bemyndigade tjänare, sända av Gud [se Rom. 10:14–17]. Underverk skapar inte tro, men stark tro utvecklas genom lydnad mot Jesu Kristi evangelium. Tro kommer med andra ord genom rättfärdighet [se Alma 32:40–43].”5 Tro kommer inte av att kräva tecken från Gud utan genom att lyda och följa hans bud.
Äldste Dale G. Renlund: Gud vill att vi ska ha tro så att han kan välsigna oss.6 Tro är nyckeln som låser upp Guds barmhärtighet. Man behöver bestämma sig för att man vill ha tro och sedan handla i tro innan den kan växa. Alma lärde: ”Men se, om ni vaknar upp och väcker era själsförmågor så att ni kan pröva mina ord och utöva en smula tro, ja, även om ni inte kan göra mera än önska att tro, så låt denna önskan verka i er till dess ni tror så mycket att ni kan ge plats i hjärtat för en del av mina ord.”7 För att tron ska växa, måste man välja att ha tro och sedan handla därefter.
Syster Ruth L. Renlund: Ens önskan att tro måste leda till i handling. På många sätt uttrycker vi vår tro med fötterna.
Den här principen finns i ett löfte i Mormons bok som min man följde som elvaåring. ”Och jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft.”8
När man börjar med frågan: ”Kan inte det här vara sant?”, så leder det till tro som, om den ges näring, växer. ”Kan inte det här vara sant?” är en fråga som utgår från att det är sant. Om jag till exempel säger: ”Ska vi inte köra från Honolulu till norra stranden” utgår jag från att vi ska köra dit. Den fråga Moroni uppmanar oss att ställa om Mormons bok är en fråga motiverad av tro, och som därför leder till mer tro.
När man i stället börjar med frågan: ”Kan inte det här vara falskt?”, så leder det till tvivel. Och tvivel leder aldrig till tro.
Äldste Dale G. Renlund: En gång när jag besökte en stavskonferens, bad stavspresidenten mig prata med en man som jag ska kalla Stephen. Stephen hade varit en trofast medlem i kyrkan. Han var en återvänd missionär och hade gift sig i templet. Han hade tjänat trofast i många år, men började känna tvivel angående kyrkan. När jag pratade med Stephen sa han att han hade problem med det faktum att Joseph Smith återgav fyra versioner av den första synen. Han trodde det kunde innebära att Joseph Smith hade hittat på det hela.
Jag satte Stephen i kontakt med en man som hade forskat om de här fyra versionerna årtionden tidigare. Stephen samtalade med forskaren. Nästa gång jag pratade med Stephen, sa jag: ”Vad anser du nu om den första synen?”
Han sa: ”Ja, den känns okej, eftersom mina frågor har besvarats. Det bekymrar mig inte längre. Men nu har jag problem med månggiftet som utövades i Nauvoo och efter publikationen av Manifestet 1890. Det bekymrar mig verkligen.”
Jag bad Stephen prata med någon som hade forskat på det här i pålitliga primära källor. Efter det samtalet kontaktade jag Stephen och frågade hur det gick.
Han sa: ”Det bekymrar mig inte längre. Jag förstår det som hände och mina problem har lösts. Men nu är jag verkligen bekymrad över att prästadömet hölls borta från dem av afrikansk härkomst.”
Syster Ruth L. Renlund: Sorgligt nog hade han valt att vara en ständig tvivlare. Han hade större glädje av att tvivla än av att veta9 och han grävde i tvivel upp det han hade planterat i tro.10 Allt eftersom tiden gick och en fråga löstes, fann han en annan. Hur mycket någon annan än försökte besvara de här frågorna, fann han ett annat ämne han kunde oroa sig över. Han fokuserade på bucklorna i båten i stället för på båtens kapacitet att leda honom till Jesu Kristi försonings välsignelser. Det Stephen gjorde var en kyrklig variant av ”klubba mullvad”. Ni vet, det där barnspelet där en mullvad dyker upp ur en bräda, och när du träffar den dyker en annan mullvad upp på ett annat ställe.
Även om ytterligare intellektuell information tillfälligt kan lösa ett intellektuellt orosmoment är inte ytterligare information hela lösningen eftersom, som Paulus skrev till korintierna, ”en oandlig människa [inte] tar … emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.”11 Tro på Jesus Kristus och ett vittnesbörd från den Helige Anden behövs också.
Många som har haft frågor, som har fått tvivel i sinnet och som har haft svårt att få andligt fotfäste har ändå hållit sig trofasta och har stannat kvar på förbundsstigen. När de har bett har de ofta fått det svar äldste Neil L. Andersen fick för flera årtionden sedan när han undrade om han var tillräckligt förberedd för att gå ut på missionsfältet. När han bad infann sig känslan: ”Du vet inte allt, men du vet tillräckligt!”12 Ibland – ofta, faktiskt – är Herrens svar: ”Du vet tillräckligt för att stanna på förbundsstigen och hålla mina bud.”
När Nephi blev tillfrågad om han förstod Guds nedlåtelse sa han: ”Jag vet att han älskar sina barn, men jag vet inte vad allting betyder.”13 Han visste tillräckligt. I det här livet kan vi aldrig förstå vad allting betyder, men vi vet tillräckligt. Vår bestämmelse beror på hur vi utövar den spirande tro som växer när vi handlar i tro.
Äldste Dale G. Renlund: Tvivel föregår inte, och kommer aldrig att föregå, tro liksom ljus inte skapas av mörker. Petrus fick inte höra, när han gled ner i vattnet efter att ha försökt gå på det: ”Å Petrus, om du bara haft mer tvivel.” Nej, han fick höra: ”Så lite tro du har! Varför tvivlade du?”14
I Lectures on Faith förklaras skillnaderna mellan tro och tvivel: ”Och där tvivel och osäkerhet råder finns inte tro, inte heller kan den finnas. För tvivel och tro existerar inte samtidigt i en och samma människa. Alltså kan personer vars sinnen är tyngda av tvivel och rädsla inte ha orubblig tillförsikt, och där det inte finns orubblig tillförsikt är tron svag, och där tron är svag kan personer inte kämpa emot det motstånd, de prövningar och det elände som de måste möta för att kunna bli Guds arvingar och Jesu Kristi medarvingar. Och de blir trötta i sinnet, och motståndaren får makt över dem och förgör dem.”15
Det var det som hände med Stephen. Han lät tvivel och osäkerhet uppta hans sinne. Med tiden hade han inte längre styrka att möta de utmaningar som man ställs inför som medlem i kyrkan. Han blev trött till sinnes, och hans tro försvann.
Syster Ruth L. Renlund: Att ha en fråga om kyrkan och dess lära är normalt och är grunden till lärande i evangeliet. Joseph Smith förstod det här när han läste: ”Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få.”16
Men skriftstället fortsätter: ”Men han ska be i tro, utan att tvivla.”17
Med andra ord: Fråga Gud utan att tvivla på att han kan ge ett svar. Skriftstället fortsätter: ”Den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden. En sådan människa skall inte tänka att hon kan få något från Herren, splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar”.18
För att ta emot det slags svar som Joseph Smith sökte, för att få det slags vishet vi hungrar efter, behöver vi närma oss Gud med troende hjärta och ett sinne som önskar att det som hör Gud till ska göras känt för oss.
Äldste Dale G. Renlund: Vi älskar de här orden av äldste John A. Widtsoe, en av den här tidsutdelningens tidiga apostlar. Jag ska omformulera det han sa. Tvivel, om det inte leder till efterforskningar i pålitliga källor, har inget värde. Den tröge tvivlaren, en som är nöjd med sig själv, ovillig att göra den nödvändiga ansträngningen, att betala priset för en gudomlig upptäckt, hamnar ofrånkomligen i otro och mörker. Hans tvivel växer som giftiga svampar i hans mentala och andliga kammares mörka skuggor. Till slut, blind som mullvaden i sin håla, ersätter han vanligtvis förnuft med hån och arbete med lättja, och blir en lat forskare. Tvivel är inte fel såvida det inte blir ett självändamål. Men det tvivel som frossar och växer i sig självt, och föder mer tvivel, är av ondo.19
Äldste Widtsoes ord gäller fortfarande. Ett stillastående tvivel leder inte till kunskap om Frälsaren Jesu Kristi och hans försonings verklighet, det leder inte till att vi verkligen vet att vi har en god, kärleksfull himmelsk Fader som grundlade den stora frälsningsplanen. Vi kan komma till insikt om sanningen i de sista dagarnas stora verk, men det kräver att vi väljer tro och inte tvivel, och att vi går till pålitliga källor för att få svar.
Syster Ruth L. Renlund: Alma talade också om den här principen. Han sa: ”Och därför får den som förhärdar sitt hjärta en mindre del av ordet, men till den som inte förhärdar sitt hjärta ges en större del av ordet, till dess det blir honom givet att känna Guds hemligheter, till dess han känner dem till fullo. Och till dem som förhärdar sina hjärtan ges en allt mindre del av ordet till dess de inte vet något om hans hemligheter. Och därefter tas de tillfånga av djävulen och leds av hans vilja ned till undergång.”20
Skulle du söka ekonomisk rådgivning av någon som är pank och har skulder?
Äldste Dale G. Renlund: Skulle du be om medicinska råd av någon som säljer bluffläkemedel?
Syster Ruth L. Renlund: Vem skulle du be om hjälp med att förbättra din backhand – någon som spelar tennis på fritiden eller Roger Federer?
Äldste Dale G. Renlund: Så varför anförtro din eviga välfärd till någon som är andligt bankrutt eftersom de i tvivel har rivit upp det de en gång planterade i tro21 eller som, som Jeremia uttryckte det, ”har övergett [Kristus], källan med det levande vattnet, och gjort sig usla brunnar som inte håller vatten”?22 De här personerna har gått bort från det levande vattnets källa och vill att du ska lita på något som inte håller tätt.
Syster Ruth L. Renlund: Bröder och systrar, ni kan veta att det finns en levande Kristus.23 Bloggosfären kan inte ersätta skriftstudier och läsning av de levande profeternas och apostlarnas ord. Ge näring åt din tro genom att vända dig till pålitliga källor för att finna svar på dina frågor.
Äldste Dale G. Renlund: Profeten Mormon har gett oss ett mönster att följa när vi ska ta reda på om något är sant eller inte:
”Därför kommer allt som är gott från Gud, och det som är ont kommer från djävulen.
Men se, det som är av Gud inbjuder och lockar till att ständigt göra gott. Därför är allt som inbjuder och lockar till att göra gott, och till att älska Gud och att tjäna honom, inspirerat av Gud. …
… Det är givet er att döma för att ni skall kunna skilja gott från ont. Och sättet att döma är så tydligt att ni kan veta det med fullkomlig visshet, liksom dagsljuset skiljer sig från den mörka natten.
Ty se, Kristi Ande ges åt varje människa för att hon skall kunna skilja gott från ont. Därför visar jag er hur ni bör döma, ty allt som inbjuder till att göra gott och som förmår människor att tro på Kristus kommer genom Kristi kraft och gåva, varför ni med fullkomlig visshet kan veta att det är av Gud.
Men allt som förmår människor att göra ont och att inte tro på Kristus och att förneka honom och att inte tjäna Gud, det är – och det kan ni med fullkomlig visshet veta – av djävulen.”24
Så enkelt är det. Om ett val leder dig till att göra gott och tro på Kristus, är det från Gud. Om ett val leder dig till att göra ont och förneka Kristus, är det från djävulen. När du kommer in på förbundsstigen kan du veta att det som leder dig bort från den stigen, som övertalar dig att inte tro på Kristus, är fel. Det som övertalar dig att tro på Gud, att älska honom och hålla hans bud, är av Gud. Du missar andligt viktiga händelser om du väljer ständigt tvivel, som får sin näring av svar från trolösa och otrogna källor.25
Syster Ruth L. Renlund: Vi återvänder till vår liknelse. De som väljer att stanna kvar på den väl använda, buckliga båten med den flagnande färgen är de som inser att båten räddade dem från att drunkna och kan föra dem säkert i land. Med andra ord går de in på förbundsstigen och stannar kvar på förbundsstigen. När de sedan härdar ut till änden ges löftet om evigt liv. Det är den största gåva som Gud kan ge. Det är genom den processen vi lär känna Jesus Kristus, får kunskap om hans levande verklighet och upplever hans kärlek och medkänsla.
Läran och förbunden säger: ”Åt några är det genom den Helige Anden givet att veta att Jesus Kristus är Guds Son och att han blev korsfäst för världens synder. Åt andra är det givet att tro på deras ord, så att även de kan få evigt liv om de förblir trofasta.”26 Lägg märke till att belöningen är densamma vare sig du vet eller tror – evigt liv till de trofasta.
Äldste Dale G. Renlund: I april 2009 inröstades jag som generalauktoritet i kyrkan. I oktober 2009 ombads jag att tala vid en generalkonferens. Jag var angelägen om att min far skulle kunna lyssna på konferensen. Han hade arbetat hårt som snickare och byggare i hela sitt liv, och vid 92 års ålder hade han allvarliga problem med ryggen. Han kunde inte komma till konferenscentret. Så en av mina systrar såg till att han kunde se mötet på TV i sitt hem i Salt Lake City.
Efter konferensen gick jag hem till honom för att se vad han tyckte om mitt tal. Han var en mycket fåordig man och inte generös med komplimanger.
Jag sa: ”Pappa, såg du konferensen?”
Han sa ”Ja.”
Jag sa: ”Pappa, hörde du mitt tal?”
Han sa ”Ja.”
Jag sa: ”Nå, pappa, vad tyckte du?”
Han sa: ”Ja, det var okej. Jag var nästan stolt.”
Men sedan fick jag veta att han var lite distraherad den kvällen eftersom han ville berätta för mig om en dröm han haft natten innan. Han var ingen drömmare. Han hade aldrig några fantasier. Så vitt jag vet ljög han aldrig. Han hade alltid varit brutalt och taktlöst ärlig. Han sa: ”Jag drömde att jag dog och såg Frälsaren, Jesus Kristus. Han tog mig i sin famn och sa att mina synder var förlåtna. Och Dale, det kändes så bra.” Det var allt han sa, och jag manades att inte fråga vidare. Han dog två månader senare medan Ruth och jag var i Madagaskar.
Min pappa anslöt sig till kyrkan i Larsmo i Finland vid 24 års ålder och levde därefter sitt liv i enlighet med det ljus och den kunskap han tagit emot. Han gjorde allt han någonsin ombads att göra. Han blev en man som var värdig den Helige Andens gåva att veta att Jesus är Kristus som korsfästes för världens synder, och för hans synder. Rättigheten till den gåvan är inte beroende av kön och inte av ämbete i prästadömet. Den är den utlovade belöningen för att välja tro och att välja förbundsstigen.27
Syster Ruth L. Renlund: Så hur kan vi utveckla tro och bevara den stark? Det krävs arbete. Har du någonsin suttit på en mattelektion – till exempel integralkalkyl – och tittat på när läraren löser ett tal? Överförs hans eller hennes kunskaper automatiskt till dig bara för att du tittade på när läraren fann svaret? Tyvärr inte. För att inhämta kunskapen – samma kunskap som läraren har – måste du själv lösa ett tal i integralkalkyl. Du måste studera och lösa övningstalen tills du är bekväm med processen, ekvationerna och symbolerna.
På samma sätt krävs det arbete för att finna och stärka tro. Vi kan inspireras av någon som har stor tro, men en annan människas tro överförs inte till oss. Vi måste själva studera skrifterna och de levande profeternas ord. Vi måste be, verkligen anstränga oss att kommunicera med vår himmelske Fader, i Jesu Kristi namn. Det är helt nödvändigt att ta del av sakramentet varje vecka och att minnas hur barmhärtig Gud har varit mot oss genom att låta sin Son sona våra synder. De här personliga, privata hängivna handlingarna bygger upp och bevarar tron.
Äldste Dale G. Renlund: Det första uppdraget jag hade som medlem i de tolvs kvorum var att gå och berätta för kyrkans historiska avdelning att jag skulle ersätta äldste Jeffrey R. Holland som rådgivande till deras avdelning. Som ni kan tänka er blev det ”gråt, klagan och tandagnisslan”28 när de fick veta att deras älskade rådgivande skulle bli ersatt. Akut brist på pappersnäsdukar uppstod.
Som en del av mitt uppdrag som rådgivande till kyrkans historiska avdelning har jag läst alla band av Joseph Smith Papers.Jag har också läst det första bandet och första delen av det andra bandet av den nya historiska skildringen om kyrkan med titeln De heliga. 29 Att läsa allt Joseph Smith någonsin skrev eller ska ha sagt har bara stärkt mitt vittnesbörd om hans roll som profet, utvald av Gud att återställa hans verk på jorden.
Joseph Smith stod alltid för sitt vittnesbörd. Han var konsekvent. Han betedde sig alltid som någon som faktiskt hade sett vår himmelske Fader och Jesus Kristus, Moroni, Johannes Döparen, Petrus, Jakob och Johannes samt Mose, Elias och Elia. Han uppträdde som en som innehaft guldplåtarna och översatt den forntida texten genom Guds gåva och kraft. Han uppträdde som en som tagit emot uppenbarelse från Jesus Kristus själv. Han uppträdde som en som tagit emot prästadömets myndighet och det heliga apostlaskapets nycklar.
Jag vet på ett mer mäktigt och pålitligt sätt än vad mina fem sinnen kan upptäcka och uttrycka att Joseph Smith såg det han sa att han hade sett, översatte Mormons bok genom Guds gåva och kraft och tog emot prästadömet med tillhörande nycklar för mänsklighetens frälsning. Jag vet att det är så. Jag vet att de här nycklarna finns på jorden i dag och att president Nelson är Joseph Smiths rättmätige efterträdare på jorden.
Det vi ser som bucklor och flagnad färg på den slitna båten kan visa sig vara gudomligt bekräftat och gudomligt styrt ur ett evigt perspektiv. Herren har antingen haft sin hand i bucklorna och den flagnande färgen eller använder dem i sina egna avsikter. Jag vet för egen del att Herren Jesus Kristus leder sitt verk på jorden i dag. Hans tjänare i dag känner honom väl.
Syster Ruth L. Renlund: Jag vill tacksamt lägga till mitt vittnesbörd om att jag vet att Jesus Kristus är vår Frälsare. När vi utövar tro, inte tvivel, på hans försoningsoffer och frukterna av hans försoning, är våra liv evigt välsignade. Jag är tacksam att han har återställt sin kyrka i dag med alla välsignelser tillgängliga för Guds barn på jorden.
Äldste Dale G. Renlund: Jesus Kristus lever och är världens Frälsare. Jag vittnar om hans medkänsla, kärlek och omsorg om alla Guds barn. Jag bär vittne om hans ojämförliga försoningsoffer för dig och för mig. När jag har lärt känna Frälsaren, har jag lärt mig om hans stora önskan att hjälpa sår att läka och att laga brustna hjärtan.
Jag ber att Guds rikaste välsignelser ska bli era. Jag ber att ni ska utveckla tro på Jesus Kristus. ”Tvivla inte utan tro.”30 Jag uppmanar er att öka er tro på Kristus genom att studera skrifterna och de nutida profeternas ord, be och kommunicera med er himmelske Fader och samvetsgrant förbereda er för och värdigt ta del av sakramentet varje vecka. Gud välsignar er när ni engagerar er i de här personliga, privata hängivna handlingarna och tjänar andra. I Jesu Kristi namn, amen.
© 2019 Intellectual Reserve, Inc. All rights reserved. Version: 10/18. Originalets titel: ”Tvivla inte, utan tro.” Swedish. PD60007608 180