Sanna lärjungar till Frälsaren
Vi kan känna varaktig glädje när vår Frälsare och hans evangelium blir den stomme på vilken vi bygger våra liv.
Mer eller mindre gömt i Haggais bok i Gamla testamentet finns en beskrivning av en folkgrupp som hade behövt äldste Hollands undervisning. Det gick fel för dem eftersom de inte satte Kristus i centrum för sina liv och sitt tjänande. Haggai använder ett tankeväckande bildspråk när han tillrättavisar de här människorna för att de bor i sina bekväma hus i stället för att bygga Herrens tempel:
”Är det då tid för er att själva bo i panelklädda hus, medan detta hus ligger i ruiner?
Så säger nu Herren Sebaot: Lägg märke till hur det går för er.
Ni sår mycket men skördar litet. Ni äter men blir inte mätta. Ni dricker men blir inte glada. Ni klär er men blir inte varma. Den som får lön har hål i börsen.
Så säger HERREN Sebaot: Lägg märke till hur det går för er.”1
Visst är det underbara beskrivningar av hur lönlöst det är att prioritera det som inte är av evig vikt framför det som tillhör Gud?
På ett sakramentsmöte jag nyligen besökte citerade en återvänd missionär en far som perfekt sammanfattade den här tanken när han sa till sina barn: ”Det vi behöver här är mindre wifi och mer Nephi!”
När jag bodde i Västafrika i fem år såg jag många exempel på människor som naturligt och ogenerat prioriterade evangeliet. Ett sådant exempel är namnet på en däckreparations- och hjulinställningsfirma i Ghana. Ägaren har gett den namnet ”Thy Will Alignment”.
Vi kan känna varaktig glädje2 när vår Frälsare och hans evangelium blir den stomme på vilken vi bygger våra liv. Men det är så lätt att stommen i stället blir det som hör världen till, och att evangeliet blir ett valfritt tillval eller bara består av att vara i kyrkan i två timmar på söndagarna. När det är fallet är det som att lägga vår lön i en börs med hål i.
Haggai säger till oss att vi ska vara engagerade – att vi, som vi säger i Australien, ska vara ”fair dinkum” när det gäller att leva efter evangeliet. Människor är fair dinkum när de är det de säger att de är.
Jag lärde mig en del om att vara fair dinkum och att vara hängiven genom att spela rugby. Jag upptäckte att när jag spelade så intensivt jag kunde, när jag gav allt, njöt jag som mest av spelet.
Mitt favoritår i rugby var året efter high school. Laget jag var medlem i var både begåvat och engagerat. Vi blev mästarlag det året. Men en dag skulle vi spela mot ett lågrankat lag, och efter matchen hade vi varsin dejt att ta med till den stora, årliga collegebalen. Jag tänkte att eftersom det här skulle bli en lätt match, skulle jag försöka skydda mig mot skador så att jag kunde njuta fullt ut av dansen. Under den matchen var vi inte så engagerade i våra tacklingar som vi kunde ha varit, och vi förlorade. För att göra saken värre hade jag i slutet av matchen en mycket svullen fläskläpp som inte gjorde mig snyggare för min stora dejt. Jag kanske behövde lära mig något.
Jag fick en helt annan upplevelse i en senare match, där jag var helt engagerad. Vid ett tillfälle sprang jag helt målmedvetet in i en tackling och kände genast smärta i ansiktet. Eftersom min pappa hade lärt mig att aldrig låta motståndaren se att jag var skadad fortsatte jag spela matchen ut. Den kvällen när jag försökte äta kunde jag inte bita. Nästa morgon åkte jag till sjukhuset, där röntgen visade att min käke var bruten. Min mun var fixerad i stängt läge de följande sex veckorna.
Jag lärde mig en läxa av den här liknelsen om fläskläppen och den brutna käken. Även om jag minns min otillfredsställda längtan efter fast föda under de sex veckor när jag bara fick flytande föda, ångrar jag inte min brutna käke eftersom den kom av att jag gav mitt allt. Men jag ångrar fläskläppen, eftersom den symboliserar att jag höll tillbaka.
Att vi ger vårt allt innebär inte att vi ständigt omges av välsignelser eller alltid har framgång. Men det innebär att vi känner glädje. Glädje är inte flyktigt nöje, eller ens tillfällig lycka. Glädje är varaktig, och grundas på att våra ansträngningar godtas av Herren.3
Ett exempel på sådant godtagande är berättelsen om Oliver Granger. Som president Boyd K. Packer sa: ”När de heliga drevs ut från Kirtland … stannade Oliver kvar för att sälja deras egendomar för det lilla han kunde få ut. Det fanns små möjligheter att han skulle lyckas. Och det gjorde han faktiskt inte heller!”4 Han hade fått i uppdrag av första presidentskapet att göra något som var svårt, om inte omöjligt. Men Herren berömde honom för hans till synes misslyckade ansträngningar med dessa ord:
”Jag kommer ihåg min tjänare Oliver Granger. Se, sannerligen säger jag honom att hans namn skall hållas i helig hågkomst från släktled till släktled i evigheters evighet, säger Herren.
Låt honom därför ihärdigt kämpa för att befria min kyrkas första presidentskap … och när han faller skall han resa sig igen, ty hans offer skall vara heligare för mig än hans vinning, säger Herren.”5
Det här gäller oss alla. Det är inte vad vi lyckas med, utan våra uppoffringar och ansträngningar som är viktiga för Herren.
Ett annat exempel på en sann lärjunge till Jesus Kristus är en kär vän till oss i Elfenbenskusten. Den här underbara, trofasta systern fick genomlida fruktansvärd känslomässig, och ibland även fysisk, misshandel av sin man under en lång tid, och de skildes till slut. Hon vacklade aldrig i sin tro och godhet, men på grund av hans grymhet mot henne var hon djupt sårad under en lång tid. Med sina egna ord beskriver hon vad som hände:
”Även om jag sa att jag förlät honom, sov jag alltid med ett sår. Jag tillbringade dagarna med det såret. Det var som ett brännsår i hjärtat. Många gånger bad jag till Herren om att han skulle ta bort det från mig, men det gjorde så ont att jag verkligen trodde att jag skulle ha det hela livet. Det smärtade mer än när jag som liten förlorade mamma, mer än när jag förlorade pappa och till och med min son. Det verkade expandera och täcka mitt hjärta, och jag fick intryck av att jag kunde dö när som helst.
Ibland frågade jag mig vad Frälsaren skulle ha gjort i min situation, men jag sa hellre: ’Det är för mycket, Herre.’
Men så en morgon letade jag efter smärtan från allt det här i mitt hjärta och sökte djupare, och letade efter den i min själ. Den fanns ingenstans. I tankarna gick jag snabbt igenom alla anledningar jag hade att vara sårad, men jag kände ingen smärta. Jag väntade hela dagen på att se om jag skulle känna smärtan i hjärtat, men det gjorde jag inte. Då gick jag ner på knä och tackade Gud för att han fick Herrens försoningsoffer att verka för mig.”6
Den här systern är nu lyckligt beseglad till en underbar, trofast man som älskar henne djupt.
Så vad bör vår inställning vara om vi är sanna lärjungar till Jesus Kristus? Och vad är evangeliet värt för oss när vi ”lägg[er] märke till hur det går” för oss, som Haggai säger?
Jag tycker mycket om exemplet på rätt inställning som kung Lamonis far visar. Ni minns att han först blev arg för att hans son reste i sällskap med Ammon, en nephit – ett folk som lamaniterna hatade. Han drog sitt svärd för att strida mot Ammon, men hade snart Ammons svärd mot sin egen hals. ”Och kungen, som fruktade för sitt liv, sade: Om du skonar mig lovar jag dig vad du än begär, ända till halva riket.”7
Lägg märke till erbjudandet – halva riket för hans liv.
Men senare, när han förstod evangeliet, gjorde han ett annat erbjudande. Kungen sa: ”Vad skall jag göra för att få detta eviga liv som du har talat om? Ja, vad skall jag göra för att bli född av Gud och få denna ogudaktiga ande ryckt ur mitt bröst och ta emot hans Ande, så att jag kan bli fylld med glädje och så att jag inte blir förskjuten på den yttersta dagen? Se, sade han, jag vill avstå från allt jag äger, ja, jag vill ge upp mitt rike så att jag kan få denna stora glädje.”8
Den här gången var han beredd att ge upp hela sitt rike, eftersom evangeliet var värt mer än allt han hade! Han var fair dinkum när det gällde evangeliet.
Så frågan för var och en av oss är: Är vi också fair dinkum när det gäller evangeliet? För att vara halvhjärtad är inte att vara fair dinkum! Och Gud brukar inte låta berömmet hagla över de ljumma.9
Det finns ingen skatt, ingen hobby, ingen status, inga sociala medier, inga videospel, ingen sport, ingen bekantskap med en kändis, ingenting på jorden som är mer dyrbart än evigt liv. Så Herrens råd till varje människa är att ”lägg[a] märke till hur det går”.
Mina känslor uttrycks bäst med Nephis ord: ”Jag gläds åt tydlighet, jag gläds åt sanning, jag gläds i min Jesus, ty han har återlöst min själ från helvetet.”10
Är vi sanna efterföljare till honom som gav sitt allt för oss? Han som är vår Återlösare och vår förespråkare hos Fadern? Han som själv var helhjärtat hängiven i sitt försoningsoffer och är det nu i sin kärlek, sin nåd och sin önskan att vi ska få evig glädje? Jag vädjar till alla som hör eller läser dessa ord: Snälla, snälla skjut inte på er totala hängivenhet till någon gång i den obefintliga framtiden. Bli fair dinkum nu och upplev glädjen! I Jesu Kristi namn, amen.