Den dyrbaraste ägodelen
Var och en av oss ska komma till Kristus med kompromisslös hängivenhet till hans evangelium.
Skrifterna berättar om en rik ung man som sprang fram till Jesus, föll på knä för honom och med verklig uppriktighet frågade Mästaren: ”Vad ska jag göra för att få evigt liv?” Efter att ha gått igenom en lång lista av bud som den här ynglingen trofast hade hållit, sa Jesus åt honom att sälja allt han ägde, ge till de fattiga och följa honom. Djärvheten i den här anvisningen fick den unge mannen att – trots sina dyra sandaler – få kalla fötter, och han gick bedrövad bort, för, som skriften säger, ”han ägde mycket”.1
Uppenbarligen är det här en varnande berättelse om användning av rikedomar och om de fattigas behov. Men i slutändan är det en berättelse om en helhjärtad oförbehållsam hängivenhet mot gudomligt ansvar. Med eller utan rikedomar är var och en av oss ämnad att komma till Kristus med samma resoluta hängivenhet till hans evangelium som förväntades av den här unge mannen. Med dagens ungdomars jargong ska vi förkunna att vi är ”på”.2
På sin karaktäristiska minnesvärda prosa föreställer sig C. S. Lewis att Herren säger ungefär så här till oss: ”Jag vill inte ha … din tid [eller] dina pengar [eller] ditt arbete [så mycket som] jag [bara] vill ha dig. [Det där trädet du beskär.] Jag har ingen lust att skära bort en gren här och en där: hela trädet ska ner. [Och den där tanden.] Jag tänker inte borra i [den] eller … fylla den: ut ska den. [Faktum är att jag säger:] Hit med hela ditt naturliga jag. … [Och] jag ska ge dig ett nytt jag i stället. Jag ska rent av ge dig mig själv: [min vilja ska bli din vilja].”3
Alla som talar under den här generalkonferensen kommer på ett eller annat sätt att säga det som Kristus sa till den här rike unge mannen: ”Kom till din Frälsare. Kom fullständigt och helhjärtat. Ta upp ditt kors, oavsett hur tungt det kanske är, och följ honom.”4 De kommer att säga det här med vetskap om att det i Guds rike inte kan finnas några halvhjärtade steg, inget start och stopp, ingen återvändo. Till dem som bad om tillåtelse att begrava en avliden förälder eller åtminstone ta farväl av andra familjemedlemmar var Jesu svar krävande och entydigt. ”Låt andra göra det”, sa han. ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.”5 När vi blir ombedda att göra svåra saker, till och med sådant som går emot vårt hjärtas längtan, får vi komma ihåg att den lojalitet vi svär till Kristi sak ska vara vårt livs största hängivenhet. Även om Jesaja betygar för oss att den är tillgänglig för oss ”utan pengar och … för ingenting”6 – och det är den – måste vi vara förberedda på att den, med T. S. Eliots ord, kostar ”inte mindre än allting”7.
Självklart har vi alla vissa ovanor, brister eller en personlig historia som kan hindra oss från att fullkomligt andligen fördjupas i det här verket. Men Gud är vår Fader och är exceptionellt bra på att förlåta och glömma synder som vi har lämnat bakom oss, kanske för att vi ger honom så mycket övning i att göra det. I vilket fall som helst finns det gudomlig hjälp för var och en av oss närhelst vi känner att vi behöver förändra vårt beteende. Gud ”förvandlade [Sauls] hjärta”.8 Hesekiel uppmanade hela det forntida Israel att kasta bort ifrån sig sitt förflutna och ”skaffa [sig] ett nytt hjärta och en ny ande”9. Alma påkallade en ”mäktig förändring”10 som skulle få själen att utvidgas, och Jesus själv lärde att ”den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike”.11 Det är uppenbart att möjligheten till förändring och ett liv på en högre nivå alltid har varit en av Guds gåvor till dem som söker den.
Mina vänner, i vår tid finner vi alla sorters uppdelningar och underuppdelningar, grupperingar och undergrupperingar, digitala stammar och politiska identiteter, med mer än tillräcklig fientlighet för alla. Vi kanske kan fråga oss om ett ”högre och heligare”12 liv, för att använda president Russell M. Nelsons uttryck, är något vi kan söka? När vi gör det bör vi minnas den där förbluffande perioden i Mormons bok under vilken folket så bejakande ställde och besvarade den frågan:
”Och det hände sig att det inte förekom några stridigheter bland allt folket i hela landet, … tack vare Guds kärlek som bodde i folkets hjärtan.
Och det fanns ingen avund, ingen missämja, … eller något slag av lösaktighet. Och det kunde förvisso inte finnas något lyckligare folk bland alla de folk som skapats av Guds hand.
Det fanns inga rövare, inga mördare, inte heller fanns det lamaniter eller något annat slags -iter, utan de var ett, Kristi barn och arvingar till Guds rike.
Och hur välsignade var de inte!”13
Vad är nyckeln till detta genombrott i förnöjsamt, lyckligt leverne? Den finns inbäddad där i texten i en enda mening: ”Tack vare Guds kärlek som bodde i folkets hjärtan.”14 När Guds kärlek anger tonen i våra liv, i våra relationer med varandra och i slutändan våra känslor för hela mänskligheten, så kan gamla särskiljningar, begränsande etiketter och konstgjorda uppdelningar börja försvinna och friden ökar. Det är precis vad som hände i vårt exempel från Mormons bok. Det fanns inte längre lamaniter, jakobiter, josefiter eller zoramiter. Det fanns inga ”-iter” överhuvudtaget. Folket hade tagit till sig endast en enda överjordisk identitet. De skulle alla, står det, vara kända som ”Kristi barn”15.
Självklart talar vi här om det främsta stora budet som gavs till den mänskliga familjen – att älska Gud helhjärtat, utan förbehåll eller kompromisser, det vill säga med hela vårt hjärta, av hela vår själ, av hela vårt förstånd och av hela vår kraft.16 Den här kärleken till Gud är det första stora budet i universum. Men den första stora sanningen i universum är att Gud älskar oss på precis det sättet – helhjärtat, utan förbehåll eller kompromisser, med hela sitt hjärta, sin själ, sitt förstånd och sin kraft. Och när dessa majestätiska krafter från hans hjärta och vårt möts utan återhållsamhet, sker en veritabel explosion av andlig moralisk kraft. Sedan, som Teilhard de Chardin skrev, ”kommer människan för andra gången i världshistorien att ha upptäckt elden”17.
Det är då, och egentligen bara då, som vi effektivt kan hålla det andra stora budet på sätt som inte är ytliga eller triviala. Om vi älskar Gud tillräckligt för att försöka vara fullkomligt trofasta mot honom, ger han oss förmågan, kapaciteten, viljan och möjligheten att älska vår nästa och oss själva. Kanske kan vi då återigen säga: ”Det kunde förvisso inte finnas något lyckligare folk bland alla de folk som skapats av Guds hand.”18
Bröder och systrar, jag ber att vi ska lyckas där den rike unge mannen misslyckades, att vi ska ta upp Kristi kors, oavsett hur krävande det kanske är, oavsett problem och oavsett kostnad. Jag vittnar om att när vi lovar att följa honom kommer stigen på ett eller annat sätt att gå via en törnekrona och ett obönhörligt romerskt kors. Oavsett hur rik vår unge man var så var han inte rik nog att köpa sig en utväg från mötet med de här symbolerna, och det är inte vi heller. För välsignelsen att få ta emot den största av alla ägodelar – det eviga livets gåva – är det en liten sak att vi ombeds att hålla kursen i att följa den högpräst vi bekänner oss till, vår morgonstjärna, förespråkare och Kung. Jag vittnar med den forntide och ganska okände Amaleki om att var och en av oss ska frambära ”hela [sin själ] som ett offer åt honom”19. Om sådan beslutsam, ståndaktig hängivenhet sjunger vi:
Prisa Gud, min fasta klippa:
din försoning är mitt berg. …
Ta mitt hjärta och försegla
det som ditt i evighet.20
I Jesu Kristi heliga namn, amen.