Söner och döttrar till Gud
Vi tror verkligen att vi alla är Guds bokstavliga barn, och att vi därför har potentialen att bli som han.
I dag vill jag tala om en av de mest glädjefyllda, härliga och kraftfulla evangeliesanningar som Gud har uppenbarat. Samtidigt är det ironiskt nog en som vi har kritiserats för. En upplevelse jag hade för ett antal år sedan fördjupade grundligt min uppskattning för den här evangeliesanningen.
Som representant för kyrkan inbjöds jag en gång till en religiös konferens där det tillkännagavs att från och med då skulle man erkänna alla dop som utförts av nästan alla andra kristna kyrkor som giltiga, så länge förrättningen utfördes med vatten och i Faderns, i Sonens och i den Helige Andens namn. Sedan förklarade man att detta inte skulle gälla dop som utförts i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Efter konferensen hade jag möjlighet att gräva djupare i anledningarna till detta undantag med den ledare som gjort tillkännagivandet. Vi hade ett underbart och insiktsfullt samtal.
Kort sagt förklarade han för mig att detta undantag framför allt hade att göra med vår särskilda syn på Gudomen, som andra kristna kyrkor ofta kallar Treenigheten. Jag uttryckte min uppskattning för att han tog sig tid att förklara för mig vad han trodde på och hans kyrkas riktlinjer. Efter samtalet kramades vi och tog sedan farväl.
När jag senare tänkte över vår diskussion, förblev det denne ledare sa om att sista dagars heliga inte förstår det han kallade ”Treenighetens mysterium” i mitt sinne. Vad syftade han på? Ja, det hade att göra med hur vi ser på Guds natur. Vi tror att Gud Fadern är ”en upphöjd människa” med en förhärligad ”kropp av kött och ben, lika påtaglig som en människas … [och] även Sonen”. Och varje gång vi talar om Guds natur talar vi, på något sätt och på något vis, också om vår egen natur.
Och det är inte bara sant eftersom vi alla har skapats ”till [hans] avbild, lika [honom]”, utan också eftersom, som psalmisten noterade, Gud sa: ”Ni är gudar … ni alla är den Högstes [barn].” Detta är för oss en dyrbar lära, som vi nu fått tillbaka i och med Återställelsen. Kort sagt är det inte mer eller mindre än vad våra missionärer undervisar i den första lektionen, första stycket, första raden: ”Gud är vår himmelske Fader; vi är hans barn.”
Du kanske säger: ”Många människor tror att vi är Guds barn.” Ja, det är sant, men deras syn på detta kanske skiljer sig lite åt från slutsatsen av den djupa innebörd som vi förkunnar. För sista dagars heliga är den här läran inte en metafor. Nej, vi tror verkligen att vi alla bokstavligen är Guds barn. Han är ”våra andars Far”,6 och tack vare det har vi potentialen att bli som han, vilket verkar vara ofattbart för vissa.
Det har nu gått mer än 200 år sedan den första synen slog upp Återställelsens portar. Vid den tidpunkten sökte Joseph Smith vägledning från himlen för att kunna veta vilken kyrka han skulle gå med i. Genom den uppenbarelse han fick den dagen och i uppenbarelser han senare fick erhöll profeten Joseph kunskap om Guds natur och vår relation med honom som hans barn.
Tack vare det förstår vi tydligare att vår himmelske Fader har undervisat om denna dyrbara lära från begynnelsen. Låt mig citera åtminstone två redogörelser i skrifterna som illustrerar detta.
Ni kanske minns Guds instruktioner till Mose som de upptecknats i Den kostbara pärlan.
Vi läser att ”Gud talade till Mose och sa: ’Se, jag är Herren Gud den Allsmäktige och Oändlig är mitt namn.’” Med andra ord: Mose, jag vill att du ska veta vem jag är. Sedan tillade han: ”Och se, du är min son.” Senare sa han: ”Och jag har ett uppdrag åt dig, min son Mose, och du är i min Enföddes avbild.” Och sedan avslutade han med: ”Och se, detta enda visar jag dig nu, min son Mose.”
Det ser ut som att Gud var fast besluten att lära Mose åtminstone en sak: ”Du är mitt barn”, vilket han upprepade åtminstone tre gånger. Han kunde inte ens nämna Moses namn utan att genast tillägga att Mose var hans son.
Men när Mose hade lämnats ensam kände han sig svag eftersom han inte längre var i Guds närvaro. Det var då Satan kom för att fresta honom. Ser ni ett mönster här? Det första han sa var: ”Mose, du människoson, tillbe mig.”
I det här sammanhanget kan Satans krav på dyrkan ha varit endast en distraktion. En betydande frestelse för Mose i den svaga stunden var att bli förvirrad och tro att han bara var en ”människoson”, snarare än ett Guds barn.
”Och det begav sig att Mose såg på Satan och sa: ’Vem är du? För se, jag är en Guds son, i hans Enföddes avbild.’” Som tur var blev Mose inte förvirrad och lät sig inte bli distraherad. Han hade lärt sig vem han verkligen var.
Nästa berättelse finns i Matteus 4. De lärde har kallat detta ”Jesu tre frestelser”, som om Herren bara frestades tre gånger, vilket naturligtvis inte är fallet.
Hundratals liter bläck har använts för att förklara meningen och innehållet i dessa tre frestelser. Som vi vet börjar kapitlet genom att förklara att Jesus hade gått ut i öknen ”[och] när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig”.
Satans första frestelse verkade bara handla om att tillfredsställa Herrens fysiska behov. ”Befall att de här stenarna blir bröd”, utmanande han Frälsaren.
En andra lockelse kanske hade att göra med att fresta Gud: ”Kasta dig ner! Det står ju skrivet: Han ska befalla sina änglar [angående] … dig.”
Slutligen handlade Satans sista frestelse om världslig ambition och härlighet. Efter att Jesus hade visats ”världens alla riken … [sa Satan] till honom: ’Allt detta ska jag ge dig, om du faller ner och tillber mig.’”
Egentligen kan Satans slutliga frestelse ha haft mindre att göra med dessa tre specifika provokationer och mer att göra med att fresta Jesus Kristus att ifrågasätta sin gudomliga natur. Åtminstone två gånger föregicks lockelsen av den utmanande anklagelsen från Satan: ”Om du är Guds Son” – om du verkligen tror det, gör då det här eller det där.
Lägg märke till vad som hade hänt precis innan Jesus gick ut i öknen för att fasta och be: vi ser redogörelsen för Kristi dop. Och när han hade kommit upp ur vattnet kom det ”en röst från himlen [som] sade: ’Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje.’”
Ser vi sambandet? Kan vi urskilja ett mönster här?
Det är inte undra på att varje gång vi undervisas om vår gudomliga natur och bestämmelse frestar fienden till all rättfärdighet oss att ifrågasätta dem.
Så annorlunda våra beslut skulle vara om vi verkligen visste vilka vi egentligen är.
Vi lever i en utmanande värld, en värld i ökat uppror, där hedervärda människor strävar efter att åtminstone betona vår mänskliga värdighet, medan vi tillhör en kyrka och omfamnar ett evangelium som lyfter vår syn och bjuder in oss i det gudomliga.
Jesu befallning att vara ”fullkomliga, så som [vår] himmelske Far är fullkomlig” utgör en tydlig spegling av hans höga förväntningar och våra eviga möjligheter. Nu sker ju inget av detta över en natt. Med president Jeffrey R. Hollands ord sker det ”till slut”. Men löftet är att om vi ”[kommer] till Kristus” blir vi ”fullkomnade i honom”. Det kräver mycket arbete – inte vilket arbete som helst, utan gudomligt arbete. Hans arbete!
Men de goda nyheterna är att det är just vår Fader i himlen som har sagt: ”För se, detta är mitt verk och min härlighet – att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan.”
President Russell M. Nelsons uppmaning att ”tänka celestialt” innebär en underbar påminnelse om vår gudomliga natur, ursprung och möjliga bestämmelse. Vi kan nå det celestiala endast genom Jesu Kristi försoningsoffer.
Det kanske var därför Satan frestade Jesus med precis samma frestelse från början till slutet av hans jordiska verksamhet. Matteus skrev att medan Jesus hängde på korset hånade ”de som gick förbi honom och sa: ’Om du är Guds son, kom ner från korset.’” Ära vare Gud för att han inte lyssnade, utan i stället gav oss möjlighet att ta emot alla celestiala välsignelser.
Låt oss alltid minnas att ett högt pris betalades för vår lycka.
Jag vittnar tillsammans med aposteln Paulus om att ”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Och är vi barn så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom för att också förhärligas med honom”. I Jesu Kristi namn, amen.