President Thomas S Monson
I MÄSTARENS FOTSPÅR
Under loppet av alla sina kallelser i kyrkan har president Thomas S Monson förflyttat sig från ämbete till ämbete, från plats till plats. Med varje förflyttning har han varit noga med att ta med sig en särskilt målning. Han har haft den sedan han var biskop på 1950-talet. Han tog den med sig när han presiderade över Canadamissionen, med huvudkontor i Toronto. Den hänger nu i kontoret han använder som president för kyrkan. Målningen är en enastående bild av Herren Jesus Kristus, målad av den berömde konstnären Heinrich Hofmann.
Målningen är mer än en dekoration för kontorsväggen. Den är mer än en påminnelse om vem som är ”hörnstenen” (Ef 2:20) i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Den är mer än en förkunnelse om att mannen som kallats att vara president för kyrkan förväntas vara den främste bland Frälsarens levande vittnen. Målningen representerar ett ideal — Mästaren som Thomas Monson har format sitt liv efter. ”Jag älskar den målningen”, sade president Monson medan han återigen tittade på den. ”Jag får styrka av att ha den nära mig. Titta på vänligheten i ögonen. Titta på det varma uttrycket. När jag ställs inför svåra situationer tittar jag ofta på den och frågar mig själv: ’Vad skulle han göra?’ Sedan har jag försökt att agera i enlighet därmed.”
Denna lojalitet mot Herren, detta ständiga hänvisande till Mästarens exempel, denna beslutsamhet att gå den stig som Frälsaren utstakat — är de främsta kännetecknen på Thomas S Monsons liv och ledarskap. Många berättelser om hans lärjungeskap är välkända. Detta är pojken som gav bort en älskad leksak därför att han ansåg att en annan pojke behövde den mer, och som gav bort sina två kaniner så att en väns familj kunde ha julmiddag. Detta är den unge biskop som med stor omsorg betjänade 84 änkor i sin församling — och behöll dem i sitt hjärta i många årtionden. Detta är generalauktoriteten som var så lyhörd för den Helige Andens viskningar att han visste när ett mötesschema skulle avbrytas för att ett barn behövde hjälp.
De som känner honom väl vet att han inte bara har gjort allt detta för att hans föräldrar förväntade sig att han gjorde det eller för att änkorna var en biskops ansvar eller för att det var hans uppgift som apostel. Han har utfört detta slags osjälviska tjänande därför att det är sådan han är. Thomas S Monson gör allt detta därför att det är vad hans Frälsare skulle ha gjort.
Kort sagt är president Monson en sann lärjunge till denne ”Jesus från Nasaret … som gick omkring och gjorde gott” (Apg 10:38), ett skriftställe som president Monson ofta citerar. Hans ansvarsuppgifter omfattar en stor mängd administrativa beslutstaganden och pappersarbete som skulle överväldiga de flesta. Men detta arbete har aldrig fått honom att förlora fokuseringen på dem som hans exempel skulle tjäna. Hans liv har varit en lång rad tillfällen då han hjälpt enskilda, uppmuntrat missgynnade och kommit ihåg dem som lätt glöms bort. Det finns kanske ingen inom kyrkans ledarskap som under senare år på samma sätt som han har hedrat den gudomliga uppmaningen att ”hjälpa de svaga, upplyfta de slappnande händerna och styrka de matta knäna”. (Se L&F 81:5.)
Begynnelsen
För att lära känna mannen som Thomas Spencer Monson har blivit är det viktigt att känna till hans rötter och den miljö som närde honom.
Han föddes den 21 augusti 1927 som förste son och andra barn till G Spencer och Gladys Condie Monson. På sin fars sida har han svenskt påbrå, och på moderns skotskt. Hans gammelfarfar hette Mons Åkesson (senare ändrades namnet till Måns) och enligt det gamla mönstret för svenska efternamn fick hans farfar namnet Nils Månsson. Med början hos hans far följde efternamnet det vanliga amerikanska mönstret, och blev Monson. President Monson har fått sin morfars namn Thomas Sharp Condie, och hans fars, Spencer Monson.
President Monson växte upp i västra Salt Lake City i ett område som inte var känt för betydande eller inflytelserika familjer, men han var omgiven av kärleksfulla, hårt arbetande män och kvinnor, särskilt i sitt eget hem. Hans familj bodde inte långt från järnvägsspåren och deras hem var bekant för många som färdades längs spåren under den stora depressionen på 1930-talet. När dessa resande — några var bara tonåriga pojkar — knackade på bakdörren hos familjen Monson visste familjen att Gladys Monson skulle bjuda dem att sitta ner vid köksbordet medan hon gjorde i ordning en smörgås och hällde upp ett glas mjölk. Andra gånger var det unge Tommys uppgift att ta tallrikar med varm mat som gjorts i ordning av hans mor till en ensam granne, ”gamle Bob”. Han bodde i ett hus som Toms farfar hade ordnat åt honom. Grannskapet som familjen Monson bodde i var fyllt av sådana mottagare av kristlig barmhärtighet.
Ofta på söndagseftermiddagarna följde unge Tom med sin far när han hämtade ”far- bror Elias” och tog med honom på en tur runt staden. President Monson minns att hans far ömsint bar sin bräckliga farbror, invalidiserad av reumatism, till bilen och satte den gamle mannen i framsätet där han hade bäst utsikt. ”Bilturen var kort och samtalet fåordigt, men vilket arv av kärlek!” minns president Monson. ”Far läste aldrig för mig om den barmhärtige samariten ur Bibeln. I stället tog han med mig till farbror Elias i den gamla bilen från 1928 och lärde mig något som jag aldrig har glömt.”
Minnesvärt var också faderns exempel i fråga om hårt arbete. G Spencer Monson var känd för att avsluta varje sak han påbörjade och för att göra det rätt. Han förestod ett tryckeri och Tom började i unga år lära sig hur företaget fungerade. Tryckeribranschen skulle bli hans yrkesbana. Efter avslutad utbildning (med höga betyg) 1948 från University of Utah där han tog examen i företagsledning, blev han reklamchef för dagstidningen Deseret News, som ägdes av kyrkan. (Eftersom han tror mycket starkt på livslång utbildning tog han senare magisterexamen i företagsekonomi — medan han verkade i de tolv apostlarnas kvorum!) Han arbetade inom tidnings- och tryckeribranschen i 11 år tills han 1959 kallades att presidera över kanadensiska missionen. Efter sin tid som missionspresident återvände han till en position som direktör för tidningsföretaget Deseret Press. Under sin yrkesverksamma tid ägnade han lika stor noggrannhet och uppmärksamhet åt sina uppgifter som han hade sett sin far demonstrera många år tidigare.
Barndom i en sammansvetsad familj
Bilderna av unge Tommy visar en stilig grabb med ett livligt, engagerat ansiktsuttryck och ibland med en busig glimt i ögat. Han är den förste att erkänna att han var en typisk pojke. Han berättar om en upplevelse i Primär:
”I min klass [för 10-åriga pojkar] i Primär minns jag att vårt uppförande inte alltid var vad det borde vara. Jag hade mycket energi och tyckte det var svårt att sitta stilla under en lektion. Melissa Georgell var president för vårt Primär. En dag bad hon att få tala med mig enskilt. Vi satte oss på bänkraden längst fram i sakramentssalen och hon började gråta. Hon sade att hon var ledsen för att speciellt pojkarna inte uppförde sig under inledningen i Primär. Jag frågade oskyldigt: ’Kan jag hjälpa till, syster Georgell?’
Med ett leende och en glimt i ögat svarade hon: ’Vill du det?’
Jag sade att det ville jag. De disciplinära problemen i Primär försvann i det ögonblicket”, skrattar han.
På adressen 500 South och 200 West i Salt Lake City hade Thomas Condie byggt fyra hus till sina döttrar och deras familjer. I ”Condie’s Terrace”, som området blev känt som, var Tommy Monson alltid omgiven av släktingar och han kände sig fri att besöka vem som helst av kusinerna som om deras hem var hans eget. Han tyckte om att besöka familjen Condies gård i Granger, ett område i Saltsjödalen som var lantligt då men som nu är täckt av bostadsområden och köpcentrer. Tills han blev omkring 15 år och sommarjobb började prioriteras tyckte han mycket om att tillbringa tid vid familjens stuga i Vivian Park i Provo Canyon, drygt 9 mil hemifrån. Där lekte han med sina kusiner utomhus och badade i floden (han räddade en gång livet på en ung kvinna som höll på att drunkna), och det var där han lärde sig tycka om att fiska, ett tidsfördriv han har ägnat sig åt hela livet.
Han lärde sig också tycka om att jaga anka och andra fåglar, men med tiden blev det än mer viktigt för honom att nära och skydda fåglar. Som pojke hade han fascinerats av duvor och började föda upp dem hemma. Så småningom födde han upp prisbelönta fåglar. Faktum är att hans duvor utgjorde nyckeln till en del bestående lärdomar om ledarskap.
Ett exempel är när unge Tom Monson var president för lärarnas kvorum i sin församling. Han blev förtjust när kvorumets rådgivande frågade om hans intresse för att föda upp fåglar. Hans rådgivande frågade sedan: ”Skulle du tycka om att få ett par renrasiga Birmingham Roller-duvor?” Honan var speciell, förklarade mannen. Hon hade bara ett öga, det andra hade skadats av en katt. Enligt rådgivandens instruktioner höll han dem kvar i sitt duvslag i omkring 10 dagar och lät dem sedan flyga fritt för att se om de kom tillbaka. Hanen kom tillbaka men honan flög iväg — tillbaka hem till den rådgivande. När Tom kom för att hämta henne pratade den rådgivande med honom om en pojke i kvorumet som inte var aktiv. Tom svarade: ”Jag ska se till att han kommer på kvorummötet den här veckan.” Han tog hem duvan, men nästa gång han släppte paret löst flög hon återigen tillbaka till sitt gamla hem. När Tom kom för att hämta duvan den här gången pratade den rådgivande om en annan pojke som inte hade kommit till kvorummötena. Varje gång duvan släpptes lös återvände hon till sitt gamla hem, och varje gång Tom kom för att hämta henne hade de ett samtal om en pojke.
”Jag hade blivit vuxen”, minns president Monson, ”innan jag helt förstod att Harold, min rådgivande, verkligen hade gett mig en speciell duva, den enda av duvorna som han visste skulle återvända när hon hade släppts lös. Det var hans inspirerade sätt att ha en idealisk personlig prästadömsintervju med presidenten för lärarnas kvorum varannan vecka. Tack vare dessa intervjuer och den gamla enögda duvan blev alla pojkar i det lärarkvorumet aktiva.”
Ungdomsåren
När han var runt femton år blev andra världskriget en ofrånkomlig del av framtiden för unga män i hans ålder. Tom gick ut high school och skrev in sig vid University of Utah. När hans artonde födelsedag närmade sig var det tydligt att han skulle kallas till militärtjänst, så han valde att ta värvning i Förenta staternas flotta. Ett beslut han fattade när han tog värvning hade stor inverkan på hans framtid: Han valde att söka till beredskapsflottan. Det innebar att hans aktiva militärtjänst skulle vara över kort efter krigets slut när militärtrupperna trimmades ner. Således kunde han återvända och fortsätta med sina studier — och fortsätta uppvakta Frances Beverly Johnson. (Han erkänner att just då var den senare av dessa strävanden mycket viktigare än den första!)
Tom och Frances hade träffats under hans första år vid universitetet. Hans relation till hennes familj befästes första gången han presenterades för dem. När Tom kom för att hälsa på tog Frances far fram en bild av två missionärer i kyrkan från tidigare år, båda bärande hög hatt. Han pekade på en av männen på fotografiet och frågade Tom om han var släkt med den här Monson. Ja, svarade Tom, det var hans fars farbror Elias. Frances far fick tårar i ögonen när han berättade att äldste Elias Monson hade varit delaktig i att familjen omvände sig till evangeliet. Tom log inombords i vetskapen om att uppvaktningen hade fått en mycket bra start.
Thomas Monson och Frances Beverly Johnson gifte sig den 7 oktober 1948 i Salt Lake-templet.
Syster Monson har aldrig varit med om en tid när hennes make inte var aktivt verksam i kyrkan. ”Tom verkade som församlingskamrer, sedan som superintendent för Unga mäns organisation när vi var nygifta, och han har gått från en uppgift till nästa alltsedan dess”, säger hon med ett leende. Han har ständigt haft framträdande ledarpositioner i kyrkan sedan maj 1950 när han kallades som biskop i sin församling vid 22 års ålder. ”Det har aldrig inneburit någon uppoffring att se min make utföra Herrens arbete”, säger syster Monson. ”Det har välsignat mig, och det har välsignat våra barn. Han visste alltid att om det gällde kyrkan så förväntade jag mig att han gjorde det han hade i uppgift att göra.”
President Monson säger att hans hustrus stöd har varit ovärderligt under hans verksamhet. ”Jag har aldrig hört Frances klaga på mitt ansvar i kyrkan en enda gång”, säger han. ”Jag har varit borta många dagar och många kvällar, och jag har knappt kunnat sitta tillsammans med henne i kyrkan. Men det finns ingen som hon — absolut ingen. Hon är ett stöd på alla sätt och en kvinna med stilla och oerhört mäktig tro.”
Han säger att hon verksamt bidrog till att uppehålla en stabil hemmiljö för deras tre barn: Thomas Lee, Ann Frances och Clark Spencer Monson. De tre barnen och deras makar har gett president och syster Monson åtta barnbarn och fyra barnbarnsbarn.
Deras son Clark säger att trots att hans pappa reste mycket å kyrkans vägnar och var borta många veckoslut så ”tog han sig alltid tid för sina barn, och han fortsätter att göra det än i dag. Jag kände aldrig att pappa försummade mig. När han var hemma brukade han spela spel med oss och ta oss med ut för att äta glass. På somrarna hade han mer fritid och vi tillbringade tiden tillsammans i Provo Canyon vid familjens stuga. Som pojke tillbringade jag mycket tid med att fiska tillsammans med pappa. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt för en pappa att tillbringa tid med en son.”
President och syster Monsons dotter Ann Monson Dibb säger att hon alltid förstod att ett av de bästa sätten att tjäna och hedra sin far var att tjäna och hedra sin mor. Hon säger att hennes far alltid har varit kärleksfull och stöttat sina barn, och nu sina barnbarn. ”Mina pojkar har tyckt om att hjälpa morfar klippa gräset”, säger hon. ”De älskade att arbeta vid hans sida.” Och hon tillägger att ”alla i familjen tycker om att sitta runt en lägereld vid familjestugan och rosta marshmallows och lyssna på morfars berättelser.” Hennes far har alltid varit generös med att berätta vad han har lärt sig, säger hon.
Det han har lärt sig har kommit genom hårt arbete, och det började när han var mycket ung. Vilken man som helst skulle till exempel ha överväldigats av att ta emot biskopsmanteln i så unga år. Det var en stor församling, 1 080 medlemmar, och 84 av dessa var änkor som behövde en biskops uppmärksamhet. Men biskop Monson slösade inte någon tid på att oroa sig för arbetsbördan. Han bad och satte sedan igång att arbeta. Han tjänade, han visade kärlek, han stärkte. Det var hans plikt, men det var också kursen som hans hjärta påbjöd. Han gick ”Herrens ärenden”. (L&F 64:29)
Många medlemmar i kyrkan har hört honom berätta om när han avhjälpt dessa änkors behov. Men det är få som känner till hela berättelsen. På jularna brukade han besöka var och en av änkorna, ta med sig en uppskattad gåva i form av mat. I många år var det en tillagad höna från hans egen hönsflock. I början använde han en vecka av sin semester för att göra alla besöken. En lång tid efter det att han avlösts som biskop såg dessa änkor fram emot hans årliga besök, i vetskap om att han skulle komma. Han fortsatte att besöka dem på deras ålders höst och har på något mirakulöst sätt haft möjlighet att tala på var och ens begravning — alla 84! Han besöker fortfarande regelbundet lokala ålderdomshem och konvalescenthem och besöker personer som han träffade när ”hans” änkor och andra vänner bodde där.
”Min far efterlever tre skriftställen från Jakobs brev”, säger syster Dibb. ”Det första är Jakobs brev 1:22: ’Var ordets görare, inte bara dess hörare.’ Det andra är Jakobs brev 1:25: ’En verklig görare, han blir salig i sin gärning.’ Och det tredje är Jakobs brev 1:27: ’Att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern.’” Hon säger att president Monson tar efter Frälsarens sätt att erbjuda hjälp till andra. ”Oavsett vilken svårighet eller sorg de har, sträcker han ut sin hand mot dem. Han upplyfter dem, stärker dem och stödjer dem medan de tillämpar sin tro och litar till sin Frälsare, Jesus Kristus.”
Lojalitet mot vänner och mot Herren
Hans trofasta uppmärksamhet mot sådana kära vänner understryker en av de egenskaper som är mycket tydliga för dem som känner honom bäst: hans lojalitet. Med dem som är hans vänner — och nästan alla han möter blir en vän — skapas ett band av lojalitet som aldrig försvinner. Vänner från hans ungdom är fortfarande goda vänner. Om han till exempel får möjlighet att använda en VIP-loge under en basketmatch med Utah Jazz kan han bjuda med samhälls- och företagsledare eller andra framstående bekanta. Men ofta väljer han att bjuda med några mycket mindre framstående vänner från förr för att entusiastiskt följa basketmatchen med dem. Också de som inte känner till dessa bekantskaper kan tycka om att lyssna när president Monson berättar om forna dagar tillsammans med dem, och till och med tonen i hans röst förmedlar lojaliteten han har mot dem.
Detta påminner oss om en annan slags lojalitet som är så karaktäristisk för Thomas S Monson — lojaliteten mot Andens röst. Som ung biskop fick han ett telefonsamtal en kväll som informerade honom om att en äldre medlem i hans församling hade tagits till ett sjukhus i Salt Lake City för behandling. Han fick frågan om han kunde komma och ge mannen en välsignelse. Biskop Monson förklarade att han var på väg till ett stavsmöte men att han skulle komma till sjukhuset så fort mötet var över. Under ledarskapsmötet kände han sig orolig och illa till mods. Han fick en stark maning: Lämna mötet omedelbart och åk direkt till sjukhuset. Men det skulle vara oartigt att lämna mötet när stavspresidenten talade, eller hur? Han väntade tills stavspresidenten var klar och gick sedan mot dörren före avslutningsbönen. På sjukhuset sprang han nerför korridoren. Det pågick en febril aktivitet utanför mannens rum och sjuksköterskan stoppade den nyanlände besökaren. ”Är du biskop Monson?” frågade hon. ”Ja”, svarade han oroligt. ”Jag är ledsen”, sade sjuksköterskan. ”Patienten ropade ditt namn precis innan han avled.”
När den unge biskopen gick ut ur sjukhuset den kvällen lovade han högtidligt att aldrig mer låta bli att följa en maning från Herren. Ingen kunde ha hållit detta löfte bättre. Hans liv har verkligen varit ett underverk efter ett annat som följd av hans trofasta hörsamhet mot Andens maningar.
Kanske hade han den upplevelsen i sjukhuset i åtanke många år senare som medlem i de tolv apostlarnas kvorum när det var ovanligt att han besökte en stavskonferens. Han hade först fått i uppdrag att besöka en annan stav det veckoslutet men det blev ändrat. Äldste Monson kunde inte se att det var något särskilt med platsen när president Ezra Taft Benson (1899–1994), då president för de tolvs kvorum, sade: ”Broder Monson, jag känner mig manad att be dig besöka Shreveports stav i Louisiana.”
När äldste Monson kom till Shreveport fick han veta att tioåriga Christal Methvin, som led av obotlig cancer, hade bett att få en välsignelse av en viss generalauktoritet — han. Han studerade schemat för konferensmötena och såg att det inte fanns tid att resa 13 mil till Christals hem. Han bad stavspresidenten att inbjuda de närvarande att tänka på Christal under stavskonferensens allmänna böner. Familjen Methvin förstod problemet med resan men bad ändå om att dotterns önskan skulle uppfyllas. Äldste Monson gjorde sig redo att tala under lördagskvällens ledarskapsmöte när, som han minns, ”jag hörde en röst tala till min ande. Budskapet var kort och orden välbekanta: ’Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana.’ (Mark 10:14)” Med hjälp av stavspresidenten ordnades det snabbt med ett besök till familjen Methvins hem morgonen därpå. Det var en högtidlig och helig upplevelse för alla inblandade. Bara fyra dagar efter det att den önskade välsignelsen hade getts återvände Christal till sin himmelske Fader.
Det var ofta som liknande händelser bildade ringar på vattnet för andra människor. Under generalkonferensen i oktober 1975 återgav äldste Monson berättelsen om Christal. Han såg en liten blond flicka i Christals ålder på balkongen i tabernaklet och kände sig manad att rikta sitt tal till henne. När äldste Monson hade återgett berättelsen om Christals innerliga önskan som vår himmelske Fader kärleksfullt uppfyllde, sade han slutligen: ”För dig, min lilla vän på övre balkongen, och för andra troende överallt, bär jag mitt vittnesbörd om att Jesus från Nasaret verkligen älskar små barn, att han lyssnar på era böner och besvarar dem.”
När äldste Monson kom tillbaka till sitt kontor efter sessionen väntade den lilla blonda flickan från balkongen på honom tillsammans med sin mormor. Den lilla flickan hade försökt bestämma sig för om hon skulle döpas. Någon närstående hade rått henne att vänta tills hon var 18. Hon hade bett sin mormor att ta med henne till konferensen, med tro på att Jesus skulle hjälpa henne få ett svar. Hon tog äldste Monsons hand och sade: ”Du hjälpte honom besvara min bön. Tack.” Hon döptes kort därefter.
Under hela Thomas Monsons verksamhet har han regelbundet erfarit dramatiska upplevelser när han följt Andens viskande maningar — ett besök i precis rätt tid för att ge en önskad välsignelse, ett svar på någons outtalade behov, en uppmaning om hjälp från ledare och medlemmar när någon behövde det som mest. President Monson påpekar att dessa upplevelser har inträffat tack vare den Helige Andens verksamhet och inte genom någon särskild talang eller förmåga som han haft. ”Den underbaraste känslan man kan ha i den här världen är att känna Herrens hand på sina axlar”, säger han med rörelse. ”I min patriarkaliska välsignelse som jag fick som pojke blev jag lovad att jag skulle ha urskiljningens gåva. Jag måste tillstå att det löftet i högsta grad har uppfyllts i mitt liv.” Detta som han började lära sig som ung man har stärkts och utvecklats med åren.
En kallelse till livslångt tjänande
Vi har redan nämnt hur unge Thomas var när han först kallades till en ledarposition. Vid 22 års ålder kallades han till biskop för sjätte-sjunde församlingen i Temple Views stav i Salt Lake City. Vid 27 års ålder kallades han att vara rådgivare i presidentskapet för samma stav. Han verkade i det ämbetet när han som 31-åring kallades att verka som president för kanadensiska missionen. När han hade återvänt från att presidera över missionen kallades han att verka i högrådet och i andra generalkommittéer i kyrkan. Det tog bara drygt ett år tills han vid 36 års ålder fick kallelsen att verka som apostel.
När Thomas S Monson kallades att fylla tomrummet i de tolv apostlarnas kvorum 1963, kan medlemmar som inte kände till hans bakgrund ha trott att han kom från ingenstans. Han var den yngste att kallas till det ämbetet sedan 1910 när Joseph Fielding Smith kallades vid 33 års ålder. Men de som kände äldste Monson visste att han hade förberetts för ämbetet.
Han började tidigt umgås med kyrkans ledare. President Harold B Lee (1899–1973) var en gång president för hans stav, och 1950 vände sig Tom Monson till sin vän, som då var äldste Lee i de tolv apostlarnas kvorum, för att få hjälp med ett viktigt beslut. När Tom arbetade som expeditionsofficer i beredskapsflottan efter andra världskriget blev han erbjuden uppdraget att arbeta som fänrik. Skulle han acceptera det, med vetskapen om att om hans förband aktiverades så skulle han kallas iväg hemifrån? När äldste Lee rådde honom att tacka nej till uppdraget och sluta vid flottan hade Tom svårt att ta beslutet, för uppdraget att arbeta som fänrik var ett avancemang som han ivrigt hade sökt efter. Men, han följde rådet. När Tom kallades som biskop kort därefter påpekade äldste Lee, som avskilde honom, att om Tom hade antagit erbjudandet som fänrik skulle kallelsen som biskop förmodligen inte ha kommit. Och inte heller, kan vi anta, den rad betydande kallelser som följde senare.
Det var från äldste Lee som Thomas Monsons äldste son Tom fick sitt mellannamn. Familjen Monsons andre son, Clark, fick sitt namn efter en annan av familjens vänner: president J Reuben Clark (1871–1961), en rådgivare i första presidentskapet. I sin roll som tryckare arbetade Tom Monson med president Clark på kyrkans många böcker, bland annat milstolpen Our Lord of the Gospels. Relationen mellan de två männen liknade relationen mellan far och son.
I sitt arbete lärde Tom Monson också känna och beundra äldste LeGrand Richards (1886–1983) i de tolvs kvorum. När president Monson presiderade över missionen i Toronto lärde han känna den kanadensiske affärs- och regeringsledaren Nathan Eldon Tanner (1898–1982). Det tomrum som Thomas Monson fyllde i de tolv apostlarnas kvorum 1963 skedde på grund av att president Tanner kallades från det kvorumet till första presidentskapet, som rådgivare till president David O McKay (1873–1970).
När broder Monson var tillbaka i Salt Lake City efter att ha verkat som missionspresident, kallades han till kyrkans prästadömsmissionärskommitté som leddes av äldste Spencer W Kimball (1895–1985), då medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Thomas Monson verkade i prästadömets släktforskningskommitté under äldste Tanner. Han verkade senare i samordningskommittén för vuxna och i prästadömets hemlärarkommitté under äldste Marion G Romney (1897–1988) som då var medlem i de tolvs kvorum och senare rådgivare i första presidentskapet. Broder Monson var så engagerad i arbetet i kyrkans kommittéer att han dagen då han fick sin kallelse till de tolv apostlarnas kvorum trodde att han fick en inbjudan till president McKays kontor för att diskutera ett av sina kommittéuppdrag.
En elev, en lärare
När äldste Monson i unga år umgicks med kyrkans ledare var han en ivrig och snabb elev. Både hans duglighet och hans förmåga att tjäna blev välkänd bland bröderna i kvorumet. President Kimball talade om honom som ”en man som verkligen får saker gjorda” — en man ”som handlar skyndsamt och beslutsamt”. Äldste Bruce R McConkie (1915–1985) i de tolvs kvorum kallade honom ”ett geni när det gäller kyrkans styre”. Dåvarande äldste James E Faust (1920–2007), som senare verkade med honom i första presidentskapet, sade: ”Hans hjärna glömmer ingenting, inte heller hans hjärta — särskilt när det gäller människor.” Äldste Neal A Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum sade om Thomas Monson att hans administrativa förmåga och ledaregenskaper kom från ”något inneboende. Han behöver inte ha tjugo år på sig med någon angelägenhet för att inse dess betydelse och förstå vad den innebär. Han har slukat innehållet i de flesta angelägenheter när alla andra fortfarande försöker få av omslagspapperet.” President Boyd K Packer som satt vid president Monsons sida under nästan alla deras år tillsammans i de tolvs kvorum, har sagt: ”Om jag behövde någon som försiktigt skulle styra en känslig fråga genom kyrkans råd så är Thomas S Monson mannen jag skulle välja för den uppgiften.”
Medan president Monson verkade i de tolv apostlarnas kvorum var han ordförande för samordningskommittén för vuxna, verkställande missionärskommittén och kyrkans verkställande välfärdskommitté. Hans omsorg om välfärdsfrågor är välkänd. Han har varit en pådrivande kraft när det gäller kyrkans engagemang i samhällsbehov, både i Saltsjödalen och för kyrkan i stort. Hans omsorg är inget abstrakt. Han är känd för att bokstavligen ge kläderna han har på sig till behövande medlemmar som inte haft möjlighet att köpa nya kläder. Hans tjänande sker ofta bakom kulisserna. ”Det är så mycket som skett i det privata”, säger hans dotter Anna. Ofta berättar andra om detta för hans söner och döttrar. ”Inte ens vi barn känner till allt han har gjort”, säger hon.
Som medlem i de tolvs kvorum var äldste Monson också ordförande för ledarskapskommittén, ansvarig för att utbilda auktoriteter i kyrkans program så att de i sin tur kunde utbilda andra under stavskonferenser. Precis som han var en ivrig och duktig elev inför de stora ledare som gått före honom i leden av särskilda vittnen om Herren Jesus Kristus, har han varit en villig och duglig lärare för de av oss som har följt honom. Som en av juniormedlemmarna i de tolv apostlarnas kvorum har jag (tillsammans med de andra bröderna) storligen påverkats av president Monson. Hans entusiasm, hans uppmärksamhet på detaljer, hans erfarenhet tack vare ett liv av upplevelser — dessa och många andra inflytanden har haft stor inverkan, särskilt eftersom de har kommit under så många år från någon som kallades till apostlaskapet i så unga år. Vi har känt hans lojalitet mot oss i sådana angelägenheter, lika mycket som hans första vänner på västra sidan av Salt Lake City.
President Monson har varit engagerad i att tjäna och stärka kyrkans ungdomar sedan han var drygt 20 år. Hans omsorg om ungdomarnas andliga välfärd har visats genom hans gärningar. Han har till exempel verkat i verkställande nationella styrelsen för Boy Scouts of America sedan 1969, och tack vare hans tjänande har han förärats scoutförbundets högsta nationella och internationella utmärkelser.
Genom sitt tjänande i kyrkans ämbeten har han blivit känd för ledare inom regering, affärsvärlden och i samhället runt om i världen. Den respekt han har förtjänat av dem har gjort att han har kunnat vara en inflytelserik röst för kyrkan. En av hans enastående bedrifter var när han fick tillstånd till att låta bygga ett tempel i forna Tyska Demokratiska Republiken när den fortfarande låg bakom järnridån. Han hade liknande framgång med att få samma regering att låta missionärer från kyrkan röra sig fritt in i och ut ur landet innan berlinmuren revs.
Mycket av president Monsons verksamhet har upptecknats. Dessa uppteckningar gläder trofasta sista dagars heliga, unga som gamla. Upplyftande berättelser från hans föredrag och författande lever kvar därför att de är som nutida liknelser. Många av berättelserna samlades i en bok som gavs ut 1994: Inspiring Experiences That Build Faith: From the Life and Ministry of Thomas S. Monson. På sidan efter innehållsförteckningen står följande rubrik: ”Tjäna andra.” Under rubriken finns det välkända skriftstället ur Mosiah 2:17: ”När I stån i edra medmänniskors tjänst, [ären] I blott … i eder Guds tjänst.” Det är ett passande råd från skrifterna att associera till Thomas S Monsons liv, för han har verkligen tagit det till sig. Han efterlever det.
Ett löfte för livet
Under sina många år av tjänande har president Monsons hållit fast vid löftet han gav den 4 oktober 1963, dagen då han inröstades som medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Under sitt första tal i tabernaklet som generalauktoritet sade han:
”Min innerliga bön i dag, president McKay, är att jag alltid må lyda dig och dessa, mina bröder. Jag ger hela mitt liv, allt jag har. Jag ska sträva att med största förmåga vara det ni vill att jag ska vara. Jag är tacksam för Jesu Kristi, vår Frälsares ord, när han sade:
’Jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom.’ (Upp 3:20)
Jag ber uppriktigt, mina bröder och systrar, att mitt liv ska återspegla detta löfte från vår Frälsare.”
När president Monson leder kyrkan nu kanske han säger till oss alla det han sade till systrarna under Hjälpföreningens allmänna möte i september 2007: ”Be inte om uppgifter ni är kapabla att utföra, utan be att ni ska vara kapabla att utföra alla era uppgifter. Då är det inget mirakel att ni kan utföra era uppgifter, utan ni är själva miraklet.” Till dem som kanske skyller på att de inte är kvalificerade eller känner sig otillräckliga, kanske han tillägger det han sade i aprilkonferensen 1996: ”Kom ihåg att detta verk inte bara är ert och mitt. Det är Herrens verk och när vi går Herrens ärenden är vi berättigade till Herrens hjälp. Kom ihåg att den Herren kallar, den dugliggör han.” Det är tydligt för alla som känner president Thomas S Monson att Herren har kvalificerat honom för hans nuvarande ämbete.
År 1985, året då han kallades till första presidentskapet, gav han sina memoarer till sin familj. Däri skrev han: ”När jag ser tillbaka på mitt liv erkänner jag villigt det vägledande inflytandet från en kärleksfull himmelsk Fader. Jag vittnar om att hans uppmärksamma omsorg och utlovade välsignelser har varit välkomna gåvor till mig. Hans ord har varit levande i mitt liv: ’Jag skall gå framför eder. Jag skall vara på eder högra sida och på eder vänstra, och min Ande skall vara i edra hjärtan och mina änglar runt omkring eder för att understödja eder.’ (L&F 84:88)”
Efter att ha uttryckt sin tacksamhet för sin älskade Frances och deras barn och barnbarn skrev han slutligen; ”Må jag alltid befinnas ’gå Herrens ärenden’.”
Detta bönefyllda hopp som uttalades för 23 år sedan har nu besannats. Thomas Spencer Monson kommer genom gudomligt kall att ”gå omkring och göra gott” under resten av sitt liv, liksom den Frälsare han älskar så mycket gjorde före honom. Han kommer att gå i hans fotspår, och han kommer att göra det med inspiration från en favoritmålning som vägleder honom varje dag under denna heliga verksamhet.