Det bästa ligger framför oss
Från ett tal under en samlingsstund vid Brigham Young-universitetet den 13 januari 2009. För hela texten på engelska, gå till http://speeches.byu.edu.
Se framåt och tänk på att tro alltid är inriktad på framtiden.
Början av ett nytt år är traditionellt en tidpunkt när vi ser över vårt liv och ser vart vi är på väg, och jämför det med var vi har varit. Jag vill inte tala om nyårslöften, men jag vill tala om det förflutna och om framtiden, med ett öga riktat mot alla perioder när vi upplever något slags övergång eller förändring i livet — och sådana ögonblick kommer i stort sett varje dag.
Som skriftställetema för det här talet har jag valt Lukas 17:32, där Frälsaren säger: ”Tänk på Lots hustru!” Vad menade han med en sådan gåtfull liten mening? För att få veta det behöver vi göra det han föreslog. Vi får dra oss till minnes vem Lots hustru var.
Berättelsen kommer förstås till oss från Sodom och Gomorras dagar när Herren, som hade utstått så mycket han kunde tåla av det värsta som män och kvinnor kan göra, uppmanade Lot och hans familj att fly för att städerna skulle förstöras. ”Fly för livet”, sade Herren. ”Se dig inte tillbaka … Fly till bergen så att du inte går under.” (1 Mos 19:17; kursivering tillagd)
Med mindre än omedelbar lydnad och med en del förhandlingar lämnade Lot och hans familj till slut staden, men det var i sista ögonblicket. Skriften berättar vad som hände vid soluppgången morgonen efter deras flykt.
”HERREN [lät] svavel och eld regna ner från himlen, från HERREN, över Sodom och Gomorra.
[Och] han omstörtade dessa städer.” (1 Mos 19:24–25)
Mitt tema kommer i nästa vers. Med Herrens ord — ”se dig inte tillbaka” — säkerligen tydligt ringande i öronen, såg sig Lots hustru tillbaka, säger skriften, och hon blev en saltstod. (Se vers 26.)
Men vad var det Lots hustru gjorde som var så fel? Eftersom jag studerar historia har jag tänkt på det här och har något av ett svar. Det som var fel med Lots hustru var uppenbarligen inte bara att hon såg tillbaka. I sitt hjärta ville hon tillbaka. Det verkar som om hon redan innan hon hade gått utanför stadens gräns redan saknade det som Sodom och Gomorra hade att erbjuda henne. Som äldste Neal A Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum en gång sade, vet sådana personer att de bör ha sin åretruntbostad i Sion, men de hoppas ändå på att kunna ha en sommarstuga i Babylon.1
Det är möjligt att Lots hustru såg sig om med bitterhet mot Herren för det han hade bett henne lämna bakom sig. Vi vet att Laman och Lemuel var bittra när Lehi och hans familj befalldes att lämna Jerusalem. Så det är inte bara det att hon såg tillbaka. Hon såg tillbaka längtansfullt. Kort sagt vägde hennes tillgivenhet till det förflutna tyngre än hennes tillit till framtiden. Det åtminstone var uppenbarligen en del av hennes synd.
Tro pekar mot framtiden
När nu ett nytt år börjar och vi försöker dra nytta av insikten om vad som har hänt, vädjar jag till dig att inte i tanken dröja dig kvar vid de dagar som har gått eller fåfängt längta efter gårdagen, hur bra den än har varit. Det förflutna ska vi lära oss av men inte leva i. Vi ser tillbaka för att göra anspråk på glöden från lysande upplevelser men inte av askan. Och när vi har lärt oss det vi behöver lära oss och har tagit med oss det bästa av det vi har upplevt ska vi se framåt och tänka på att tro alltid pekar mot framtiden. Tro har alltid att göra med välsignelser och sanningar och händelser som kommer att hända i vårt liv.
Ett mer teologiskt sätt att tala om Lots hustru är därför att säga att hon inte hade tro. Hon tvivlade på Herrens förmåga att ge henne något bättre än det hon redan hade. Uppenbarligen trodde hon att det som låg i framtiden omöjligen kunde vara lika bra som det hon lämnade bakom sig.
Att längta efter att gå tillbaka till en värld som inte kan levas i nu, att vara konstant missnöjd med nuvarande förhållanden och bara ha en mörk bild av framtiden, och att gå miste om här och nu och morgondagen för att vi har fastnat i där och då och i går är några av Lots hustrus synder.
När aposteln Paulus begrundade sitt tidigare privilegierade och givande liv — sin födslorätt, utbildning och ställning i det judiska samhället — säger han till filipperna att allt det där var ”avskräde” jämfört med hans omvändelse till kristendom. Han säger, och jag ändrar lite på orden: ”Jag har slutat prata entusiastiskt om ’den gamla goda tiden’ och ser nu mot framtiden och ’jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus’. (Se Fil 3:7–12.) Sedan kommer de här verserna:
”Ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför
och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.” (Fil 3:13–14)
Ingen Lots hustru där inte. Inget se tillbaka på Sodom och Gomorra där inte. Paulus vet att det är i framtiden, uppe varhelst himlen tar oss, som vi kommer att vinna ”segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus”.
Glömma och förlåta
Det finns något i många av oss som inte gärna vill glömma tidigare misstag i livet — antingen egna misstag eller andras. Det är inte bra. Det är inte kristligt. Det står i rak motsats mot Kristi försonings storslagenhet och majestät. Att binda sig till tidigare misstag är det värsta slaget av vältrande i det förflutna som vi har kallats att sluta med.
Jag fick en gång höra talas om en ung man som i många år var måltavla för i stort sett varje skämt i sin high school. Han hade en del emot sig och det var lätt för de andra i skolan att reta honom. Senare i livet flyttade han. Så småningom tog han värvning i armén och hade en del framgångsrika upplevelser där i sin utbildning och när han i största allmänhet drog sig bort från det förflutna. Framför allt, som många militärer gör, upptäckte han kyrkans skönhet och majestät och blev aktiv och lycklig i den.
Flera år senare återvände han till sin barndoms stad. De flesta i hans generation hade flyttat men inte alla. När han kom tillbaka, framgångsrik och pånyttfödd, väntade uppenbarligen samma inställning som hade existerat tidigare på honom, på hans återkomst. För människorna på hemorten var han samma gamla kille — du minns killen som hade det där problemet, den där egenheten, det där konstiga uppförandet, och gjorde det och det. Och visst var det helfestligt?
Bit för bit mattades den lille mannens ”paulinska” ansträngningar av om att lämna det som låg bakom honom och jaga efter priset som Gud har förberett för honom tills han dog i samma omständigheter som han hade upplevt sina ungdomsår. Han fullbordade cirkeln: återigen inaktiv och olycklig och måltavla för en ny generation skämt. Men han hade ändå under en tid mitt i livet lyckats höja sig över det förflutna och verkligen se vem han var och vad han kunde bli. Tyvärr omgavs han åter av en hord av Lot-hustrur som tyckte hans förflutna var intressantare än hans framtid. De lyckades ta ifrån honom det som Kristus hade gett honom. Och han dog sorgsen, till stor del utan egen förskyllan.
Det här händer också i äktenskap och i andra relationer. Jag kan inte nämna alla de par jag har gett råd till som, när de är djupt sårade eller bara mycket stressade, sträcker sig längre och längre tillbaka i det förflutna för att hitta en ännu större tegelsten att kasta genom äktenskapets fönster. När något väl är undanstökat, när man har omvänt sig från det så mycket som det går, när livet har gått vidare som det bör och mycket annat underbart har hänt sedan dess, är det inte rätt att gå tillbaka och riva upp något urgammalt sår som Guds Son själv har dött för att läka.
Låt människor omvända sig. Låt människor växa. Tro på att människor kan ändra sig och förbättra sig. Är det tro? Ja! Är det hopp? Ja! Är det kärlek? Ja! Framför allt är det kärlek, Kristi rena kärlek. Om något har begravts i det förflutna, låt det då vara begravt. Håll inte på att gå tillbaka med din lilla hink och spade för att gräva upp det, vifta med det och sedan kasta det i ansiktet på någon och säga: ”Hallå där! Minns du det här?” Klatsch!
Men vet du vad? Det kommer förmodligen att leda till att någon otäck munsbit grävs upp ur din soptipp med kommentaren: ”Ja, jag minns. Minns du det här?” Klatsch!
Det dröjer inte länge förrän alla kommer ut ur det meningsutbytet smutsiga och leriga och olyckliga och sårade, när det som vår Fader i himlen vädjar om är renhet och vänlighet och glädje och helande.
Att på så sätt uppehålla sig vid det förflutna, och tidigare misstag, är bara orätt! Det är emot Jesu Kristi evangelium. På sätt och vis är det värre än det Lots hustru gjorde, för hon förstörde bara sig själv. När det gäller äktenskap och familj, församlingar och grenar, lägenheter och grannskap, kan det sluta med att vi förstör så många andra.
Kanske finns det i början av det här nya året inget större krav på oss än att göra det Herren själv sade att han gjorde: ”Den som har omvänt sig från sina synder, han är förlåten och jag, Herren, kommer inte längre ihåg dem.” (L&F 58:42)
Villkoret är förstås att omvändelsen måste vara uppriktig, men när den är det och när ansträngningar har gjorts för att gå vidare är vi skyldiga till en större synd om vi hela tiden tänker på och påminner någon om hans eller hennes tidigare misstag — och denna någon kanske är vi själva. Vi kan vara så hårda mot oss själva — ofta mycket hårdare än vi är mot andra!
Gör som anti-nephi-lehiterna i Mormons bok, gräv ner dina krigsvapen och låt dem vara. (Se Alma 24.) Förlåt och gör det som ibland är svårare än att förlåta: glöm. Och när du börjar tänka på det igen så glöm det igen.
Det bästa ligger framför oss
Du kan minnas så mycket att du undviker att göra om misstaget, men lägg resten på avskrädeshögen som Paulus talade till filipperna om. Avvisa det destruktiva och fortsätt att avvisa det tills Kristi försonings skönhet har uppenbarat din ljusa framtid för dig, och din familjs, dina vänners och dina grannars ljusa framtid. Gud bryr sig inte på långa vägar så mycket om var du har varit som han gör om var du befinner dig och, med hans hjälp, vart du är villig att gå. Det var det som Lots hustru inte förstod — inte heller Laman eller Lemuel eller en mängd andra personer i skrifterna.
Det här är något som är viktigt att tänka på i början av ett nytt år — och varje dag bör vara början på ett nytt år och ett nytt liv. Det här är det förunderliga med tro, omvändelse och det mirakulösa i Jesu Kristi evangelium.
Poeten Robert Browning skrev:
Låt oss åldras tillsammans!
Det bästa ligger ännu framför oss:
Livets höst, för vilken vårens ungdom skapats.
Vår tid vilar i hans hand
som sade: ”En helhet var min plan,
ungdomen är blott hälften; se helheten och räds inte!”2
Några av er kanske undrar: Finns det någon framtid för mig? Vad kommer ett nytt år eller en ny termin, en ny studieinriktning eller en ny romans, ett nytt jobb eller ett nytt hem att innebära för mig? Kan jag känna mig trygg? Blir livet stabilt? Kan jag lita på Herren och på framtiden? Eller är det bättre att gå tillbaka, se tillbaka, stanna kvar i det förflutna?
Till alla er i varje generation vill jag ropa: ”Tänk på Lots hustru!” Tro är inriktad på framtiden. Tron bygger på det förflutna men längtar inte efter att stanna där. Tron litar på att Gud har mycket stort som väntar var och en av oss och att Kristus verkligen är överstepräst för det goda som ska komma. (Se Hebr 9:11.)
Håll ögonen på dina drömmar, hur avlägsna och långt borta de än är. Lev för att se omvändelsens och förlåtelsens underverk, tillitens och den gudomliga kärlekens underverk som förvandlar ditt liv i dag, i morgon och för evigt. Det är ett nyårslöfte som jag ber er hålla.
Paulus sade: ”Ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse i himlen i Kristus Jesus.”
Fotoillustrationer Matthew Reier
Illustration Paul Mann