Besökslärarnas budskap
Jesu Kristi gudomliga mission: Den gode herden
Studera det här materialet under bön och försök ta reda på vad du ska prata om. Hur kan din kunskap om Frälsarens liv och mission stärka din tro på honom och välsigna dem du vakar över genom besöksundervisningen? För mer information, gå till reliefsociety.lds.org.
Jesus Kristus, den gode herden, lärde:
”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? …
Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig” (Luk. 15:4, 7).
När vi förstår att Jesus Kristus är den gode herden, får vi en större önskan att följa hans exempel och tjäna de behövande. Jesus sade: ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig … och jag ger mitt liv för fåren” (Joh. 10:14–15). Tack vare Kristi försoning kommer ingen av oss att någonsin gå så vilse att vi inte kan hitta hem igen (se Luk. 15).
President Thomas S. Monson sade: ”Vi har ett ansvar att ta hand om hjorden. … Må vi alla tjäna villigt.”1
Från skrifterna
Från vår historia
Elizabeth Ann Whitney, som närvarade vid det första hjälpföreningsmötet, sade om sin omvändelse 1830: ”Så snart jag hörde evangeliet så som det predikades av äldsterna, visste jag att det var den gode herdens röst.”2 Elizabeth följde den gode herdens röst och lät döpa sig och konfirmeras.
Vi kan också hörsamma den gode herdens röst och berätta för andra om hans lärdomar. President Monson sade: ”Vi är Herrens händer här på jorden, med uppdraget att tjäna och lyfta hans barn.”3
Precis som en herde letar upp ett vilsegånget får kan föräldrar leta efter ett barn som förirrat sig bort. President James E. Faust (1920–2007), andre rådgivare i första presidentskapet, sade: ”Till de förkrossade föräldrar som har varit rättfärdiga, flitiga och alltid bett i sin undervisning av sina olydiga barn, säger vi att den gode herden vakar över dem. Gud känner till och förstår er djupa sorg. Det finns hopp.”4