Systerskap: Vi behöver verkligen varandra!
Vi måste sluta koncentrera oss på våra olikheter och i stället se vad vi har gemensamt.
I den där videon såg vi åtta länder och hörde nio olika språk. Tänk på hur många fler språk som lades till på sista versen. Det är härligt att vi som ett världsomspännande systraskap kan höja våra röster för att vittna om den eviga sanningen att vi är döttrar till en kärleksfull himmelsk Fader.
Vilken stor förmån det är för mig att få vara här vid detta historiska tillfälle och tala till alla kvinnor i kyrkan, åtta år och äldre. Det finns en enorm styrka i vår gemenskap i kväll. När jag ser oss alla som har samlats här i konferenscentret och tänker på de tusentals andra som tittar på den här utsändningen på andra platser runtom i världen, så utgör den samlade kraften av våra vittnesbörd och vår tro på Jesus Kristus i sanning en av de mest trosfyllda och mäktiga sammankomsterna av kvinnor i kyrkans, för att inte säga världens historia.
I kväll gläder vi oss åt våra många olika roller som kvinnor i kyrkan. Även om vi i mångt och mycket är olika och unika, inser vi också att vi alla är döttrar till samme himmelske Fader, vilket gör oss till systrar. Vi är förenade i att bygga Guds rike och i förbunden som vi har ingått, oberoende av våra förhållanden. Den här kombinerade sammankomsten är utan tvivel det underbaraste systraskapet på jorden!1
Att vi är systrar innebär att det finns ett oförstörbart band mellan oss. Systrar tar hand om varandra, ser efter varandra, tröstar varandra och ställer upp för varandra i vått och torrt. Herren har sagt: ”Jag säger er: Var ett, om ni inte är ett är ni inte mina.”2
Motståndaren vill få oss att kritisera och döma varandra. Han vill att vi koncentrerar oss på våra olikheter och jämför oss med varandra. Du kanske tycker om att träna intensivt en timme om dagen därför att du mår så bra då, medan däremot jag tycker att det är en stor idrottsprestation om jag går uppför en trappa i stället för att ta hissen. Vi kan väl vara vänner ändå, eller hur?
Vi kvinnor kan vara särskilt hårda mot oss själva. När vi jämför oss med andra känner vi oss alltid otillräckliga eller avundas andra. Syster Patricia T. Holland sade en gång: ”Vi kan helt enkelt inte kalla oss kristna och fortsätta att döma andra – eller oss själva – så hårt.”3 Hon säger vidare att det inte finns något som är värt mer än vår medkänsla och vårt systerskap. Vi behöver helt enkelt koppla av och glädja oss åt våra gudomliga olikheter. Vi behöver inse att vi alla har en önskan att tjäna i riket och behöver använda våra unika gåvor och talanger på vårt eget sätt. Då kan vi njuta av vårt systerskap och umgänge och börja tjäna.
Saken är nämligen den att vi verkligen behöver varandra. Kvinnor söker av naturen vänskap, stöd och kamratskap. Vi har så mycket att lära av varandra, men ofta låter vi självskapade barriärer stå emellan oss och ett umgänge som kunde bli en av de största välsignelserna i våra liv. Vi kvinnor som är lite äldre behöver till exempel det som ni flickor i primäråldern kan erbjuda. Vi har mycket att lära av er om kristligt tjänande och kärlek.
Nyligen hörde jag en underbar berättelse om en liten flicka som heter Sarah, vars mamma fick möjlighet att hjälpa Brenda, en kvinna i deras församling som hade MS. Sarah älskade att följa med sin mamma och hjälpa Brenda. Hon smorde in Brendas händer med balsam och masserade hennes fingrar och armar eftersom hon ofta hade ont. Sarah lärde sig att varsamt sträcka Brendas armar över hennes huvud för att träna hennes muskler. Sarah borstade Brendas hår och pratade med henne medan hennes mamma hjälpte Brenda med annat som hon behövde. Sarah lärde sig vikten av och glädjen i att tjäna andra och förstod att också barn kan göra stor skillnad i någons liv.
Jag älskar exemplet i Lukasevangeliets första kapitel som skildrar det underbara förhållandet mellan Jesu mor Maria och hennes släkting Elisabet. Maria var en ung kvinna när hon lärde sig om sin stora mission, att hon skulle bli mor till Guds Son. I början måste det ha känts som ett tungt ansvar att gå och bära ensam. Herren själv gav Maria någon som hon kunde dela sin börda med. Ängeln Gabriel berättade för henne om en pålitlig och medkännande kvinna som hon kunde vända sig till för att få stöd: hennes släkting Elisabet.
Den här unga kvinnan och hennes släkting, som ”var till åren”,4 hade sina mirakulösa havandeskap gemensamt. Jag kan bara föreställa mig hur viktiga de tre månaderna de tillbringade tillsammans var för dem båda eftersom de kunde prata, leva sig in i varandras situation och stötta varandra i sina unika kallelser. Vilket underbart exempel de är på kvinnlig omsorg mellan generationer.
De av oss som är lite mer mogna kan ha stort inflytande på de yngre generationerna. När min mamma var liten var ingen av hennes föräldrar aktiv i kyrkan. Redan som femåring gick hon själv till kyrkan och var med på alla möten – Primär, Söndagsskolan och sakramentsmötet – alla på olika tider.
Jag frågade mamma nyligen varför i all världen hon gjorde det vecka efter vecka trots att hon inte hade något stöd eller någon uppmuntran hemifrån. Hon svarade: ”Jag hade primärlärare som älskade mig.” De här lärarna brydde sig om henne och undervisade henne om evangeliet. De lärde henne att hon hade en Fader i himlen som älskade henne, och det var deras omsorg som gjorde att hon kom vecka efter vecka. Mamma sade till mig: ”Det var en av de saker som påverkade mig mest i min barndom.” Jag hoppas jag kan få tacka de här underbara systrarna en dag! Det finns inga åldersgränser för kristuslikt tjänande.
För några veckor sedan träffade jag Unga kvinnors president i en stav i Kalifornien som berättade för mig att hennes åttioettåriga mor nyligen kallats till rådgivande för Mia-flickorna. Det väckte min nyfikenhet, så jag ringde upp hennes mor. När syster Val Bakers biskop bad om att få träffa henne såg hon fram emot att bli kallad till bibliotekarie eller församlingshistoriker. När han kallade henne till rådgivande för Mia-flickorna i Unga kvinnor frågade hon: ”Är du säker på din sak?”
Hennes biskop svarade allvarsamt: ”Syster Baker, en sak är säker: Din kallelse kommer från Herren.”
Hon berättade att hon inte hade något annat svar på det än: ”Naturligtvis.”
Jag älskar att den här biskopens inspiration talade om för honom att de fyra Mia-flickorna i hans församling hade mycket att lära av den här mogna systerns vishet, erfarenhet och livslånga exempel. Och gissa vem syster Baker kommer att vända sig till när hon behöver hjälp med att skapa en sida på Facebook?
Jag tänker på hur systrarna i Hjälpföreningen kan vara till stor hjälp när det gäller att välkomna unga systrar som nyligen tillhört Unga kvinnor. Våra unga systrar känner ofta att de inte har någon plats i eller något gemensamt med dem som går i Hjälpföreningen. Innan de fyller 18 behöver de ledare i Unga kvinnor och mödrar som glatt vittnar om Hjälpföreningens stora välsignelser. De behöver längta efter att bli en del av en sådan underbar organisation. När unga kvinnor börjar gå i Hjälpföreningen behöver de mest av allt en vän som de kan sitta bredvid, en arm om sin axel och ett tillfälle att undervisa och tjäna. Låt oss alla räcka en hjälpande hand till varandra vid övergångarna och milstolparna i våra liv.
Tack, alla ni kyrkans kvinnor som räcker ut handen över ålders- och kulturbarriärer för att välsigna och tjäna andra. Unga kvinnor tjänar Primärbarn och de äldre. Ensamstående systrar i alla åldrar lägger ner otaliga timmar på att uppmärksamma omgivningens behov. Vi är tacksamma för de tusentals unga kvinnor som ägnar ett och ett halvt år av sitt liv åt att berätta för världen om evangeliet. Allt det här är bevis på det som sägs i vår älskade psalm: ”Den uppgift vi fått är att tjäna likt änglar.”5
Finns det barriärer så är det för att vi själva har skapat dem. Vi måste sluta koncentrera oss på våra olikheter och i stället se vad vi har gemensamt. Då kan vi börja förverkliga vår främsta potential och göra den största nyttan här i världen. Syster Marjorie P. Hinckley sade en gång: ”Vi behöver verkligen varandra! De av oss som är äldre behöver er som är unga. Och förhoppningsvis behöver ni unga en del av oss som är äldre. Det är ett sociologiskt faktum att kvinnor behöver kvinnor. Vi behöver djup, givande och lojal vänskap med varandra.”6 Syster Hinckley hade rätt – vi behöver verkligen varandra!
Systrar, ingen annan grupp kvinnor i världen har tillgång till större välsignelser än vi sista dagars heliga kvinnor. Vi är medlemmar i Herrens kyrka och oavsett våra personliga omständigheter kan vi alla få del av prästadömets krafts fullständiga välsignelser genom att hålla de förbund som vi ingick vid dopet och i templet. Vi har levande profeter som leder och undervisar oss, och vi har den Helige Andens stora gåva till tröst och ledning i våra liv. Vi har förmånen att arbeta hand i hand med rättfärdiga bröder i vårt arbete att stärka hem och familj. Vi har tillgång till tempelförrättningarnas styrka och kraft och så mycket mer.
Och förutom att vi får njuta av alla dessa storslagna välsignelser har vi varandra och är systrar i Jesu Kristi evangelium. Vi har välsignats en ömsint och medkännande natur, vilket gör det möjligt för oss att älska och tjäna människor omkring oss på ett kristuslikt sätt. När vi ser bortom skillnader i ålder, kultur och omständigheter och vårdar oss om och tjänar varandra, då fylls vi med Kristi rena kärlek och den inspiration som hjälper oss att veta när och vem vi ska tjäna.
Jag ger er en inbjudan som gavs tidigare av en Hjälpföreningens generalpresident som sade: ”Jag uppmanar er att inte bara älska varandra mer, utan älska varandra bättre.”7 Må vi inse hur mycket vi behöver varandra och må vi alla älska varandra bättre är min bön, i Jesu Kristi namn, amen.