Reflektioner
Morfar, far
Illustration Bjorn Thorkelson
Föreställ dig 3 000 missionärer samlade i en stor sal. 2999 av dem pratar entusiastiskt och tittar mot samma plats i rummet. Några står på tå. Några hoppar för att få en snabb titt över dem som står på tå. Några står på klappstolar. En missionär sitter på en klappstol med armbågarna på knäna, händerna knäppta och nerböjt huvud.
Det kanske inte var precis vad som hände, men det är så jag minns det. Det var så det kändes. Jag var den där missionären.
När du ser den bilden framför dig kanske du tror att jag kände mig ensam eller ledsen. Faktum är att jag upplevde en av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv – ett ögonblick som jag har haft glädjen att återuppleva många gånger sedan dess.
Jag var på missionärsskolan i Provo och förberedde mig för att verka som heltidsmissionär i Ecuadormissionen Quito. President Gordon B. Hinckley (1910–2008), som var förste rådgivare i första presidentskapet, kom för att tala till alla missionärerna i missionärsskolan.
Det var efter det mötet som ståhejet började. Jag lade märke till att det inte var några som gick mot dörrarna så jag frågade en äldste vad som var på gång.
”President Hinckleys barnbarn är här på MTC”, sa han, ”och president Hinckley lämnade just förhöjningen för att ge honom en kram!”
Med den förklaringen ställde sig äldsten på sin stol för att kunna se bättre och utropade: ”Wow! Visst vore det toppen att ha president Hinckley som morfar!”
Jag älskade och respekterade president Hinckley, och jag hade blivit inspirerad av hans budskap den dagen. Men i det ögonblicket slogs jag av en tanke som fick mig att sätta mig ner på stolen i stället för att ställa mig på den. Mitt under den uppsluppna entusiasmen satt jag stilla och tänkte: ”Det är säkert toppen att ha president Hinckley som morfar. Men jag skulle inte byta ut min morfar eller farfar mot honom. Jag lyfte på huvudet och kände mig uppfylld av tacksamhet när jag funderade över mitt arv, min släkt.
Sedan kom en annan tanke, starkare än den första: ”Förresten är jag en Guds son. Jag visste att jag, barnbarn till en tandläkare och en fabrikschef, hade lika stort värde som ett barnbarn till en profet. Varför? Vi hade båda samme Fader i himlen.
De andra 2 999 missionärerna gick så småningom ut genom dörrarna till den stora salen. Jag följde efter, mer beredd att tjäna Herren än jag hade varit fem minuter tidigare.