Neal A. Maxwell i andra världskriget

De allierade firade ”segerdagen i Europa” den 8 maj 1945. Neal Maxwell gladdes åt nyheten, liksom andra amerikanska soldater som kämpade för att erövra den japanska ön Okinawa. Men firandet dämpades av deras egen situation. Med kamikazepiloter som anföll Okinawas hamn och artillerield som spreds över öns kullar, visste de amerikanska trupperna att deras del i striden var långt ifrån över.

”Det här är ett riktigt krig”, tänkte Neal. Slagfältet var långt mindre glamoröst på nära håll än vad tidningarna och filmerna hade fått honom att tro. Det fyllde honom med en dyster, sjuk känsla.

ung Neal Maxwell med andra soldater — Äldste Maxwell (till vänster) verkade i USA:s militär i Stillahavsområdet under andra världskriget.

Neal och soldaterna med honom blev tilldelade en division som ersättare. Den 13 maj skrev han hem till Utah. Han fick inte berätta för sina föräldrar vad hans uppdrag gällde, men han försäkrade dem om sitt välbefinnande. ”Jag är helt ensam när det gäller andliga kamrater, förutom en”, skrev han. ”Jag vet att han alltid är med mig.”¹

Neal var i en granatkastargrupp som fått i uppdrag att avlossa explosiva granater mot fiendens positioner som var gömda inåt landet. Han intog position i ett skyttevärn, och efter dagar av upprepat krig förvandlade det häftiga regnet det svedda landskapet till lervälling. Neals skyttevärn fylldes av lera, vilket gjorde det nästan omöjligt att vila eftersom han försökte somna stående. Magra militära ransoner gjorde inte mycket för att avvärja hunger, och vattnet han fick kom uppför kullen i 20-literstankar och smakade alltid olja. Många män drack kaffe för att dölja vattnets vidriga smak, men Neal ville lyda Visdomsordet och vägrade. Han gjorde sitt bästa för att samla regnvatten, och på söndagarna använde han vatten som han hade sparat och en skorpa från sina ransoner till sakramentet.²

En kväll i slutet av maj exploderade tre fiendegranater nära Neals position. Fram till dess hade japanerna inte upptäckt hans grupps position. Men nu verkade det som om artillerimännen hade triangulerat hans position och närmade sig. När ännu en granat exploderade bara några meter bort blev Neal rädd att nästa skulle träffa sitt mål.

Han hoppade ut ur skyttegraven och tog skydd bakom en kulle. Sedan insåg han att han fortfarande var i fara och skyndade sig tillbaka till skyttevärnet för att invänta vad det än var som skulle hända.

I leran och mörkret gick Neal ner på knä och började be. Han visste att han inte förtjänade några speciella förmåner från Gud och att många rättfärdiga män hade dött efter att ha bett innerliga böner under striden. Ändå vädjade han till Herren att skona hans liv och lovade att ägna sig åt Guds tjänst om han överlevde. Han hade ett smutsigt exemplar av sin patriarkaliska välsignelse i fickan, och han tänkte på ett löfte som den innehöll.

”Jag beskyddar dig mot fördärvarens makt så att ditt liv inte blir förkortat”, stod det i hans välsignelse, ”och så att du inte berövas att utföra varje uppdrag som gavs dig i det förjordiska tillståndet.”

Neal avslutade sin bön och tittade upp mot natthimlen. De öronbedövande explosionerna hade upphört och allt var tyst. När beskjutningen inte återupptogs kände han i sin själ att Herren hade bevarat hans liv.³

Kort därefter skrev Neal några brev till sin familj där hemma. ”Jag är så ensam utan er att jag ibland känner för att gråta”, sa han. ”Allt jag behöver göra är att vara värdig min patriarkaliska välsignelse, era böner och min religion. Men tiden och alla dessa händelser tynger ner en människas själ.”

”Jag kan säga att endast Gud förhindrade min död ibland”, skrev han. ”Jag har ett vittnesbörd som ingen kan förgöra.”⁴