1 Och nu hände det sig att när jag, Nephi, hade slutat att tala till mina bröder, se, då sa de till mig: ”Du har förkunnat för oss hårda ord, mer än vi kan tåla.”

2 Och det hände sig att jag sa till dem att jag visste att jag hade talat hårda ord mot de ogudaktiga i enlighet med sanningen. Och de rättfärdiga har jag rättfärdiggjort och betygat att de ska upphöjas på den yttersta dagen. Därför finner de skyldiga sanningen hård eftersom den skär dem rakt i hjärtat.

3 ”Och om ni, mina bröder, var rättfärdiga och var villiga att hörsamma sanningen och ge akt på den så att ni kunde vandra rättrådigt inför Gud, då skulle ni inte knota över sanningen och säga: ’Du talar hårda ord mot oss.’”

4 Och det hände sig att jag, Nephi, med all iver uppmanade mina bröder att lyda Herrens befallningar.

5 Och det hände sig att de ödmjukade sig inför Herren så att jag kände glädje och stor förhoppning om att de skulle vandra på rättfärdighetens stigar.

6 Och allt detta skedde medan min far bodde i ett tält i den dal som han kallade Lemuel.

7 Och det hände sig att jag, Nephi, tog en av Ismaels döttrar till hustru. Och mina bröder tog sig likaså hustru bland Ismaels döttrar. Och Zoram tog Ismaels äldsta dotter till hustru.

8 Och sålunda hade min far utfört alla de Herrens befallningar som hade getts honom. Och även jag, Nephi, hade välsignats storligen av Herren.

9 Och det hände sig att Herrens röst talade till min far under natten och befallde att han nästa dag skulle fortsätta sin färd ut i vildmarken.

10 Och det hände sig att då min far steg upp på morgonen och gick fram till tältöppningen såg han till sin stora förvåning på marken ett runt klot tillverkat med utsökt konstfärdighet, och det var av fin mässing. Och i klotet fanns två visare, och den ena visade den väg vi skulle färdas i vildmarken.

11 Och det hände sig att vi samlade ihop allt det vi skulle ta med oss ut i vildmarken och resten av de förnödenheter som Herren hade gett oss. Och vi tog med frön av alla slag som vi kunde bära med oss ut i vildmarken.

12 Och det hände sig att vi tog våra tält och begav oss ut i vildmarken på andra sidan floden Laman.

13 Och det hände sig att vi färdades i fyra dagars tid i nästan sydsydostlig riktning, och vi slog på nytt upp våra tält. Och vi gav platsen namnet Shazer.

14 Och det hände sig att vi tog våra bågar och våra pilar och gick ut i vildmarken för att skaffa föda åt våra familjer. Och sedan vi hade skaffat föda åt våra familjer återvände vi på nytt till våra familjer i vildmarken och till platsen Shazer. Och vi gick åter ut i vildmarken i samma riktning och höll oss i de fruktbaraste trakterna av vildmarken som låg i gränstrakterna nära Röda havet.

15 Och det hände sig att vi färdades i många dagars tid och skaffade föda längs vägen med hjälp av våra bågar och våra pilar och våra stenar och våra slungor.

16 Och vi följde klotets anvisningar som ledde oss genom de mer fruktbara delarna av vildmarken.

17 Och sedan vi hade färdats i många dagars tid slog vi upp våra tält för en tid så att vi åter kunde vila oss och skaffa föda åt våra familjer.

18 Och det hände sig att när jag, Nephi, gick ut för att skaffa föda, se, då brast min båge som var gjord av fint stål. Och sedan jag brutit min båge, se, då vredgades mina bröder på mig på grund av förlusten av min båge, för vi kunde inte skaffa någon föda.

19 Och det hände sig att vi återvände utan föda till våra familjer, och då de var utmattade av färden led de svårt av bristen på föda.

20 Och det hände sig att Laman och Lemuel och Ismaels söner började knota storligen på grund av sina lidanden och svårigheter i vildmarken. Och även min far började knota över Herren sin Gud. Ja, de var alla så djupt sorgsna att de knotade över Herren.

21 Nu hände det sig att eftersom jag, Nephi, hade ansatts av mina bröder på grund av förlusten av min båge, och deras bågar hade förlorat sin spänst, började det bli mycket svårt, ja, så svårt att vi inte kunde skaffa någon föda.

22 Och det hände sig att jag, Nephi, talade mycket till mina bröder eftersom de åter hade förhärdat sina hjärtan så att de klagade mot Herren sin Gud.

23 Och det hände sig att jag, Nephi, gjorde av trä en båge och av en rak käpp en pil. Jag beväpnade mig således med en båge och en pil, med en slunga och med stenar. Och jag sa till min far: ”Vart ska jag gå för att skaffa föda?”

24 Och det hände sig att han frågade Herren, för de hade ödmjukat sig på grund av mina ord, för jag sa mycket till dem med hela min själs kraft.

25 Och det hände sig att Herrens röst kom till min far. Och han tuktades i sanning för sitt knotande över Herren så att han försänktes i djupaste sorg.

26 Och det hände sig att Herrens röst sa till honom: ”Se på klotet och se det som står skrivet.”

27 Och det hände sig att när min far såg det som stod skrivet på klotet fruktade och bävade han storligen. Och detsamma gjorde mina bröder och Ismaels söner och våra hustrur.

28 Och det hände sig att jag, Nephi, såg att visarna som var i klotet fungerade alltefter den tro och flit och uppmärksamhet vi ägnade dem.

29 Och på dem fanns även en ny inskrift som var lätt att läsa och som gav oss insikt om Herrens vägar. Och den skrevs och ändrades tid efter annan, alltefter den tro och flit vi ägnade den. Och sålunda ser vi att Herren med små medel kan åstadkomma stora ting.

30 Och det hände sig att jag, Nephi, gick upp på bergets topp enligt de anvisningar som gavs på klotet.

31 Och det hände sig att jag dödade vilda djur så att jag kunde skaffa föda åt våra familjer.

32 Och det hände sig att jag återvände till våra tält bärande de djur som jag hade dödat. Och när de nu såg att jag hade skaffat föda, hur stor blev då inte deras glädje! Och det hände sig att de ödmjukade sig inför Herren och gav tack till honom.

33 Och det hände sig att vi återtog vår färd och färdades i nästan samma riktning som i början. Och sedan vi hade färdats i många dagars tid slog vi på nytt upp våra tält så att vi kunde stanna en tid.

34 Och det hände sig att Ismael dog och begravdes på den plats som hette Nahom.

35 Och det hände sig att Ismaels döttrar djupt sörjde över förlusten av sin far och över sina lidanden i vildmarken. Och de knotade över min far för att han hade fört dem ut ur Jerusalems land, och de sa: ”Vår far är död och vi har vandrat långt i vildmarken och har uthärdat mycken sorg, hunger, törst och utmattning. Och efter alla dessa lidanden måste vi förgås i vildmarken av hunger.”

36 Och på så sätt knotade de över min far, och även över mig, och de önskade återvända till Jerusalem.

37 Och Laman sa till Lemuel och även till Ismaels söner: ”Se, låt oss dräpa vår far och likaså vår bror Nephi som har tagit på sig att vara styresman och lärare över oss som är hans äldre bröder.

38 Se, han säger att Herren har talat med honom och likaså att änglar har betjänat honom. Men se, vi vet att han ljuger för oss. Och han säger oss detta och han utför många ting genom list och konster så att han kan bedra våra ögon, kanske i tanke att han kan leda oss bort till någon främmande vildmark. Och sedan han har lett oss bort har han tänkt göra sig till kung och styresman över oss så att han kan behandla oss enligt sin vilja och eget godtycke.” Och på detta sätt hetsade min bror Laman deras hjärtan till vrede.

39 Och det hände sig att Herren var med oss, ja, att Herrens röst kom och talade många ord till dem och tuktade dem allvarligt. Och sedan de blivit tuktade av Herrens röst vände de bort sin vrede och omvände sig från sina synder så att Herren åter välsignade oss med föda så att vi inte omkom.