Kapitel 7
Lehis söner återvänder till Jerusalem och inbjuder Ismael och hans hushåll att förena sig med dem på deras färd – Laman och andra gör uppror – Nephi uppmanar sina bröder att ha tro på Herren – De binder honom med rep och planerar att dräpa honom – Han befrias genom trons kraft – Hans bröder ber om förlåtelse – Lehi och hans sällskap frambär offer och brännoffer. Omkring 600–592 f.Kr.
1 Och nu vill jag att ni ska veta att sedan min far Lehi slutat profetera om sina avkomlingar, hände det sig att Herren åter talade till honom och sa att det inte var lämpligt att han, Lehi, skulle ta endast sin familj ut i vildmarken, utan att hans söner skulle ta sig döttrar till hustru så att de kunde uppresa avkomlingar åt Herren i löftets land.
2 Och det hände sig att Herren befallde honom att jag, Nephi, och mina bröder på nytt skulle återvända till Jerusalems land och föra Ismael och hans familj ner i vildmarken.
3 Och det hände sig att jag, Nephi, återigen gick ut i vildmarken tillsammans med mina bröder för att bege oss upp till Jerusalem.
4 Och det hände sig att vi gick upp till Ismaels hus. Och vi fann nåd inför Ismaels ögon, så att vi kunde tala Herrens ord till honom.
5 Och det hände sig att Herren uppmjukade Ismaels hjärta, och likaså deras som tillhörde hans hushåll, så att de färdades med oss ner i vildmarken till vår fars tält.
6 Och det hände sig att medan vi färdades i vildmarken gjorde Laman och Lemuel och två av Ismaels döttrar och Ismaels två söner med sina familjer uppror emot oss, ja, mot mig, Nephi, och Sam och deras far Ismael och hans hustru och hans tre andra döttrar.
7 Och det hände sig att de under detta uppror ville återvända till Jerusalems land.
8 Och då jag, Nephi, sörjde över deras hjärtans hårdhet sa jag till dem, ja, till Laman och till Lemuel: ”Se, ni är mina äldre bröder, och hur kommer det sig då att ni är så hårda i hjärtat och så förblindade till sinnet att jag, er yngre bror, behöver tala till er, ja, och vara ett föredöme för er?
9 Hur kommer det sig att ni inte har hörsammat Herrens ord?
10 Hur kommer det sig att ni har glömt att ni har sett en Herrens ängel?
11 Ja, och hur kommer det sig att ni har glömt vilka stora ting Herren har gjort för oss genom att befria oss ur Labans händer och genom att göra så att vi kunde hämta uppteckningen?
12 Ja, och hur kommer det sig att ni har glömt att Herren kan göra allt enligt sin vilja för människobarnen om det är så att de utövar tro på honom? Låt oss därför vara trofasta mot honom.
13 Och om så är att vi är trofasta mot honom ska vi få löftets land, och ni kommer någon gång i framtiden att veta att Herrens ord om Jerusalems förstörelse ska uppfyllas, för allt som Herren har talat om Jerusalems förstörelse måste uppfyllas.
14 För se, Herrens Ande upphör snart att sträva med dem. För se, de har förkastat profeterna, och Jeremia har de kastat i fängelse. Och de har traktat efter att beröva min far livet, så att de har drivit honom ut ur landet.
15 Se, nu säger jag till er att om ni återvänder till Jerusalem kommer även ni att förgås med dem. Och om ni nu väljer att göra detta så gå upp till det landet, och kom ihåg de ord jag talar till er att om ni går dit kommer även ni att förgås. För så manar mig Herrens Ande att tala.”
16 Och det hände sig att när jag, Nephi, hade talat dessa ord till mina bröder vredgades de på mig. Och det hände sig att de bar hand på mig, för se, de var mycket vreda och de band mig med rep, för de traktade efter att beröva mig livet genom att lämna mig i vildmarken för att uppslukas av vilda djur.
17 Men det hände sig att jag bad till Herren och sa: ”O Herre, vill du enligt min tro på dig befria mig ur mina bröders händer. Ja, ge mig styrka så att jag kan bryta dessa band som jag är bunden med.”
18 Och det hände sig att när jag hade sagt dessa ord, se, då lossnade banden från mina händer och fötter och jag ställde mig framför mina bröder och talade åter till dem.
19 Och det hände sig att de återigen vredgades på mig och försökte bära hand på mig. Men se, en av Ismaels döttrar, ja, och även hennes mor och en av Ismaels söner, vädjade till mina bröder så att deras hjärtan mjuknade, och de upphörde med att försöka beröva mig livet.
20 Och det hände sig att de var så bedrövade över sin ogudaktighet att de böjde knä inför mig och vädjade om att jag skulle förlåta dem det de hade gjort mot mig.
21 Och det hände sig att jag uppriktigt förlät dem allt de hade gjort, och jag uppmanade dem att de skulle be Herren sin Gud om förlåtelse. Och det hände sig att de gjorde så. Och sedan de hade bett till Herren fortsatte vi åter vår färd mot vår fars tält.
22 Och det hände sig att vi kom ner till vår fars tält. Och sedan jag och mina bröder och hela Ismaels hus hade kommit ner till min fars tält gav de tack till Herren sin Gud. Och de frambar offer och brännoffer till honom.