1 I det år då kung Ussia dog såg jag även Herren sitta på en tron, hög och upphöjd, och hans släp uppfyllde templet.

2 Ovanför den stod seraferna. Var och en av dem hade sex vingar: med två täckte han sitt ansikte och med två täckte han sina fötter, och med två flög han.

3 Och den ene ropade till den andre och sa: ”Helig, helig, helig är Härskarornas Herre, hela jorden är full av hans härlighet.”

4 Och dörrposterna darrade vid ljudet av den ropandes röst, och huset fylldes av rök.

5 Då sa jag: ”Ve mig, för jag förgås eftersom jag är en man med orena läppar, och jag bor bland ett folk som har orena läppar, för mina ögon har sett Konungen, Härskarornas Herre.”

6 Då flög en av seraferna fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret.

7 Och han lade det på min mun och sa: ”Se, detta har rört vid dina läppar och din ondska är borttagen och du är renad från din synd.”

8 Jag hörde även Herrens röst som sa: ”Vem ska jag sända, och vem vill företräda oss?” Då sa jag: ”Här är jag, sänd mig.”

9 Och han sa: ”Gå och säg till detta folk: ’Hör noga’, men de förstod inte, och ’se noga’, men de uppfattade inte.

10 Förstocka detta folks hjärta och stäng dess öron och tillslut dess ögon, så att de inte ser med sina ögon och hör med sina öron och förstår med sitt hjärta och omvänder sig och blir helade.”

11 Då sa jag: ”Hur länge, Herre?” Och han sa: ”Till dess städerna blir öde utan invånare och husen utan folk och landet fullständigt ödelagt,

12 och till dess Herren har fört folket bort i fjärran, för det ska bli stor ödslighet i landets mitt.

13 Men likväl ska en tiondel finnas, och de ska återvända och ska förtäras som en lind och som en ek vilkas kärna består när de fäller sina löv. Så ska den heliga säden vara dess kärna.”