1 ”Hörsamma mig, ni som far efter rättfärdighet. Se på klippan ur vilken ni är uthuggna, och på gropen i stenbrottet ur vilken ni har grävts fram.

2 Se på Abraham, er fader, och på Sara, hon som födde er. För jag kallade endast honom och välsignade honom.”

3 För Herren ska trösta Sion, och han ska trösta alla hennes öde platser. Och han ska göra hennes vildmark lik Eden och hennes öken lik Herrens lustgård. Glädje och fröjd ska finnas därinne, tacksägelse och lovsångs ljud.

4 ”Lyssna till mig, mitt folk, och låna mig ditt öra, o min nation. För en lag ska utgå från mig, och jag ska sätta min rätt till ett ljus för folket.

5 Min rättfärdighet är nära, min frälsning har gått fram och min arm ska döma folket. Öarna ska vänta på mig, och på min arm ska de förtrösta.

6 Upplyft era ögon till himlarna och skåda på jorden där under. För himlarna ska försvinna som rök och jorden åldras som en klädnad, och de som bor därpå ska dö på samma sätt. Men min frälsning förblir för evigt, och min rättfärdighet ska inte upphävas.

7 Lyssna till mig, ni som känner rättfärdigheten, du folk i vars hjärta jag har skrivit min lag: Frukta inte för människors klander, var inte heller rädda för deras smädelser.

8 För mal ska förtära dem som en klädnad, och mask ska förtära dem som ull. Men min rättfärdighet ska bestå för evigt, och min frälsning från släktled till släktled.”

9 Vakna upp, vakna upp! Kläd dig i styrka, du Herrens arm. Vakna upp som i forna dagar. Är inte du den som högg Rahab i bitar och sårade draken?

10 Är inte du den som uttorkade havet, det stora djupets vatten, och som gjorde havsdjupen till en väg där de friköpta kunde gå över?

11 Därför ska Herrens återlösta vända tillbaka och komma till Sion med sång. Och evig glädje och helighet ska kröna deras huvuden, och de ska få fröjd och glädje. Sorg och klagan ska fly bort.

12 ”Jag är han. Ja, jag är den som tröstar er. Se, vem är du, att du skulle frukta för människor som ska dö och för en människoson som ska bli som gräs,

13 och glömmer Herren din skapare som har spänt ut himlarna och lagt jordens grund, och ständigt, varje dag, har fruktat förtryckarens raseri som om han stod redo att fördärva? Och var är förtryckarens raseri?

14 Den i fjärran land fångne hastar för att han ska kunna släppas fri och för att han inte ska dö i fängelsehålan, och för att han inte ska lida brist på bröd.

15 Men jag är Herren din Gud, vars vågor dånade. Härskarornas Herre är mitt namn.

16 Och jag har lagt mina ord i din mun och har skyddat dig i min hands skugga så att jag kan plantera himlarna och lägga grunden till jorden och säga till Sion: ’Se, du är mitt folk.’”

17 Vakna upp, vakna upp, stå upp, o Jerusalem, du som av Herrens hand har fått att dricka hans vredes bägare – du har druckit bottensatsen ur fruktans bägare till sista droppen –

18 och ingen fanns att leda henne bland alla de söner som hon har fött, och ingen att fatta henne vid handen bland alla de söner som hon har fostrat.

19 Dessa två söner har kommit till dig, och vem ska sörja över dig – din förödelse och förstöring och hungersnöden och svärdet – och genom vem ska jag trösta dig?

20 Dina söner har svimmat, utom dessa två. De ligger vid alla gathörn som en vild tjur i ett nät, de är fulla av Herrens vrede, av din Guds tillrättavisning.

21 Därför ska du nu höra detta, du hemsökta och druckna, dock inte av vin:

22 Så säger din Herre: ”Herren och din Gud för sitt folks talan. Se, jag har tagit bort fruktans bägare ur din hand, bottensatsen i min vredes bägare. Du ska inte åter dricka därav.

23 I stället sätter jag den i händerna på dem som plågar dig, de som sa till din själ: ”Fall ner, så att vi kan gå fram över dig” – och så lade du din kropp som en mark och som en gata för dem som gick fram över dig.”

24 Vakna upp, vakna upp, kläd dig i styrka, o Sion. Kläd dig i vackra kläder, o Jerusalem, du heliga stad, för hädanefter ska ingen oomskuren eller oren komma in i dig.

25 Skaka stoftet av dig, stå upp, inta din plats, o Jerusalem. Frigör dig från banden runt din hals, o fångna dotter Sion.