1 Och nu avslutar jag min uppteckning om hur mitt folk, nephiterna, gick under. Och det hände sig att vi tågade ut framför lamaniterna.

2 Och jag, Mormon, skrev ett brev till lamaniternas kung och begärde av honom att han skulle låta oss samla ihop vårt folk i Cumorahs land, vid en kulle som kallades Cumorah, och där kunde vi möta dem i strid.

3 Och det hände sig att lamaniternas kung beviljade mig det jag önskade.

4 Och det hände sig att vi tågade ut till Cumorahs land, och vi slog upp våra tält runt omkring kullen Cumorah. Och det var i ett land med många vatten, floder och källor. Och här hoppades vi vinna fördel över lamaniterna.

5 Och när trehundraåttio och fyra år hade förflutit hade vi samlat hela återstoden av vårt folk i Cumorahs land.

6 Och det hände sig att när vi hade samlat allt vårt folk till ett i Cumorahs land, se, då började jag, Mormon, bli gammal. Och då jag visste att detta skulle bli mitt folks sista strid, och då Herren hade befallt mig att jag inte skulle låta uppteckningarna som överlämnats av våra fäder, och som var heliga, falla i lamaniternas händer (för lamaniterna skulle förstöra dem), gjorde jag därför denna uppteckning efter Nephis plåtar och gömde i kullen Cumorah alla de uppteckningar som hade anförtrotts mig av Herrens hand, utom dessa få plåtar som jag gav åt min son Moroni.

7 Och det hände sig att mitt folk, med sina hustrur och sina barn, nu såg lamaniternas härar tåga mot dem. Och med den hemska fruktan för döden som fyller alla ogudaktigas bröst inväntade de dem.

8 Och det hände sig att de kom till strid mot oss, och varje själ var fylld av fruktan på grund av deras stora antal.

9 Och det hände sig att de anföll mitt folk med svärd och med båge och med pil och med yxa och med alla slags krigsvapen.

10 Och det hände sig att mina män höggs ner, ja, de tio tusen som var med mig, och jag föll sårad mitt ibland dem. Och de gick förbi mig utan att ta mitt liv.

11 Och när de hade gått förbi och huggit ner hela mitt folk utom tjugo och fyra av oss (bland vilka min son Moroni befann sig) såg vi som hade överlevt vårt folks döda nästa dag, då lamaniterna hade återvänt till sina läger, från toppen av kullen Cumorah de tio tusen av mitt folk som huggits ner och som jag gått i spetsen för.

12 Och vi såg även de tio tusen av mitt folk som leddes av min son Moroni.

13 Och se, Gidgiddonahs tio tusen hade fallit, och han själv mitt ibland dem.

14 Och Lamah hade fallit med sina tio tusen. Och Gilgal hade fallit med sina tio tusen. Och Limhah hade fallit med sina tio tusen. Och Jeneum hade fallit med sina tio tusen. Och Cumenihah och Moronihah och Antionum och Shiblom och Sem och Josh hade fallit med sina tio tusen vardera.

15 Och det hände sig att där fanns ytterligare tio som föll för svärdet med sina tio tusen vardera. Ja, hela mitt folk, utom de tjugo och fyra som var med mig och likaså några som hade flytt till länderna söderut och några få som hade gått över till lamaniterna, hade fallit. Och deras kött och ben och blod låg på marken där de hade lämnats kvar av dem som dräpt dem för att multna i stoftet och upplösas och återvända till sin moder jord.

16 Och min själ sönderslets av ångest över de dräpta av mitt folk, och jag ropade:

17 ”O, ni fagra, hur kunde ni avvika från Herrens vägar! O, ni fagra, hur kunde ni förkasta denne Jesus som stod med öppna armar för att ta emot er!

18 Se, om ni inte hade gjort detta skulle ni inte ha fallit. Men se, ni har fallit och jag sörjer förlusten av er.

19 O, ni fagra söner och döttrar, ni fäder och mödrar, ni män och hustrur, ni fagra, hur kunde ni falla!

20 Men se, ni är borta och mina sorger kan inte föra er tillbaka.

21 Och dagen kommer snart då ert dödliga måste iklä sig odödlighet, och dessa kroppar som nu multnar i förgängelse måste snart bli oförgängliga kroppar. Och då måste ni stå inför Kristi domarsäte för att dömas efter era gärningar. Och om så är att ni är rättfärdiga, då är ni välsignade med era fäder som har gått före er.

22 O, att ni hade omvänt er innan denna stora förödelse drabbade er. Men se, ni är borta och Fadern, ja, himlens evige Fader, vet ert tillstånd. Och han ska behandla er enligt sin rättvisa och barmhärtighet.”