1 Och det hände sig att Limhi och hans folk återvände till staden Nephi och började åter bo i landet i fred.

2 Och det hände sig att lamaniterna efter många dagar åter började hetsas till vrede mot nephiterna, och de började gå över gränserna till landet runt omkring.

3 Nu vågade de inte dräpa dem på grund av den ed deras kung hade svurit Limhi, men de slog dem på kinderna och utövade makt över dem, och började lägga tunga bördor på deras ryggar och fösa dem som de skulle ha gjort med en stum åsna –

4 ja, allt detta hände för att Herrens ord skulle kunna fullbordas.

5 Och nu var nephiternas lidanden stora, och det fanns inget sätt för dem att befria sig ur deras händer, för lamaniterna hade omringat dem på alla sidor.

6 Och det hände sig att folket började knota mot kungen på grund av sina lidanden, och de började fyllas av önskan att gå emot dem i strid. Och de besvärade kungen mycket med sina klagomål varför han tillät dem att göra som de ville.

7 Och de samlades på nytt och tog på sina rustningar och gick ut mot lamaniterna för att driva dem ut ur sitt land.

8 Och det hände sig att lamaniterna besegrade dem och drev dem tillbaka och dräpte många av dem.

9 Och nu blev det stor gråt och klagan bland Limhis folk: änkan sörjde sin man, sonen och dottern sörjde sin far och bröderna sörjde sina bröder.

10 Nu fanns det många änkor i landet, och de ropade med stor kraft dag efter dag, för stor fruktan för lamaniterna hade kommit över dem.

11 Och det hände sig att deras ständiga klagorop hetsade återstoden av Limhis folk till vrede mot lamaniterna. Och de gick åter ut i strid, men de drevs åter tillbaka och led stora förluster.

12 Ja, de gick även ut för tredje gången och led på samma sätt. Och de som inte blev dräpta vände åter tillbaka till staden Nephi.

13 Och de ödmjukade sig ända ner i stoftet och underkastade sig träldomens ok, och lät sig bli slagna och drivas hit och dit och bli pålagda bördor alltefter fiendens godtycke.

14 Och de ödmjukade sig ända till ödmjukhetens djup och ropade med stor kraft till Gud. Ja, dagen lång ropade de till sin Gud att han skulle befria dem från deras lidande.

15 Och se, Herren var sen att höra deras rop, för deras ondskas skull. Ändå hörde Herren deras rop och började uppmjuka lamaniternas hjärtan så att de började lätta deras bördor. Men Herren fann inte för gott att befria dem ur träldomen.

16 Och det hände sig att de så småningom började få framgång i landet, och de började få allt rikligare skördar av säd och av flockar och hjordar så att de inte led av hunger.

17 Nu fanns det ett stort antal kvinnor, flera än det fanns män. Därför befallde kung Limhi att varje man skulle bidra till änkornas och deras barns försörjning så att de inte skulle förgås av svält, och detta gjorde de på grund av det stora antal som hade dräpts.

18 Och Limhis folk höll samman som en grupp så mycket som det var möjligt och skyddade sin gröda och sina hjordar.

19 Och kungen själv vågade sig inte utanför stadsmurarna utan att ha med sig vakter av fruktan för att han på ett eller annat sätt kunde falla i lamaniternas händer.

20 Och han lät även sitt folk bevaka landet runt omkring för att på ett eller annat sätt kunna fånga in de präster som hade flytt ut i vildmarken, som hade rövat bort lamaniternas döttrar och som hade låtit så stor förödelse drabba dem.

21 För de ville få tag på dem för att kunna straffa dem, för de hade kommit in i Nephis land om natten och fört bort mycket av deras säd och många av deras dyrbarheter. Därför låg de i bakhåll för dem.

22 Och det hände sig att inga fler oroligheter mellan lamaniterna och Limhis folk förekom ända till den tid då Ammon och hans bröder kom in i landet.

23 Och kungen som varit utanför stadsportarna med sin livvakt upptäckte Ammon och hans bröder. Och då han trodde att de var Noas präster lät han ta dem tillfånga, binda dem och kasta dem i fängelse. Och om de hade varit Noas präster skulle han ha låtit avrätta dem.

24 Men då han fann att de inte var det, utan att de var hans bröder och hade kommit från Zarahemlas land, fylldes han med mycket stor glädje.

25 Kung Limhi hade före Ammons ankomst sänt ett litet antal män att söka efter Zarahemlas land, men de kunde inte finna det, och de gick vilse i vildmarken.

26 Dock fann de ett land som hade varit befolkat, ja, ett land som var översållat med torra ben, ja, ett land som hade varit befolkat och som hade blivit ödelagt. Och då de trodde att detta var Zarahemlas land återvände de till Nephis land och kom till landets gränstrakter några få dagar före Ammons ankomst.

27 Och de förde en uppteckning med sig, ja, en uppteckning om det folk vars ben de hade funnit. Och den var inristad på plåtar av metall.

28 Och nu fylldes Limhi återigen av glädje då han av Ammons mun fick veta att kung Mosiah hade fått en gåva från Gud genom vilken han kunde tyda sådana inristningar, ja, och även Ammon gladde sig.

29 Dock fylldes Ammon och hans bröder av sorg på grund av att så många av deras bröder hade blivit dräpta,

30 och likaså över att kung Noa och hans präster hade fått folket att begå så många synder och utföra ondskefulla gärningar mot Gud. Och de sörjde även över Abinadis död, och även över att Alma och de som följde honom hade gett sig av, vilka hade bildat en Guds kyrka genom Guds styrka och makt och tron på de ord som hade talats av Abinadi.

31 Ja, de sörjde över att de hade gett sig av, för de visste inte vart de hade flytt. Och de skulle med glädje ha förenat sig med dem, för de hade själva ingått förbund med Gud om att tjäna honom och hålla hans bud.

32 Och efter Ammons ankomst hade även kung Limhi, liksom många bland hans folk, ingått förbund med Gud om att tjäna honom och hålla hans bud.

33 Och det hände sig att kung Limhi och många bland hans folk önskade bli döpta, men det fanns ingen i landet som hade myndighet från Gud. Och Ammon nekade att göra detta då han ansåg sig vara en ovärdig tjänare.

34 Därför bildade de vid den tiden inte någon kyrka utan väntade på Herrens Ande. De önskade nu bli sådana som Alma och hans bröder, vilka hade flytt ut i vildmarken.

35 De önskade bli döpta som ett bevis på och ett vittnesbörd om att de var villiga att tjäna Gud av allt sitt hjärta. Dock dröjde de med detta, och en berättelse om deras dop ska ges senare.

36 Och nu var Ammons och hans folks och kung Limhis och hans folks enda strävan att befria sig från lamaniternas händer och från träldomen.