1 Nu hade Alma blivit varnad av Herren för att kung Noas härar skulle överfalla dem och hade meddelat sitt folk detta, varför de samlade sina hjordar och tog en del av sin säd och begav sig ut i vildmarken framför kung Noas härar.

2 Och Herren styrkte dem så att kung Noas folk inte kunde hinna upp dem för att förgöra dem.

3 Och de flydde åtta dagsresor ut i vildmarken.

4 Och de kom till ett land, ja, ett mycket vackert och behagligt land, ett land med rent vatten.

5 Och de slog upp sina tält och började bruka jorden och började bygga byggnader, ja, de var flitiga och arbetade mycket hårt.

6 Och folket önskade att Alma skulle bli deras kung, för han var älskad av sitt folk.

7 Men han sa till dem: ”Se, det är inte rådligt att vi ska ha en kung. För så säger Herren: ’Ni ska inte värdera en människa högre än en annan, och den ene ska inte anse sig stå över den andre.’ Därför säger jag er att det inte är rådligt att ni ska ha en kung.

8 Dock, om det vore möjligt att ni alltid kunde ha rättfärdiga män till kungar skulle det vara bra för er att ha en kung.

9 Men kom ihåg kung Noas och hans prästers ondska. Och jag själv var fångad i en snara och gjorde mycket som var avskyvärt i Herrens ögon, vilket orsakade mig smärtsam omvändelse.

10 Dock, efter många prövningar hörde Herren mina rop och besvarade mina böner och har gjort mig till ett redskap i sina händer till att bringa så många av er till kunskap om hans sanning.

11 Dock berömmer jag mig inte av detta, för jag är själv ovärdig berömmelse.

12 Och nu säger jag er: Ni har varit förtryckta av kung Noa och har varit i träldom under honom och hans präster och har av dem förletts till ondska. Därför var ni bundna med ondskans band.

13 Och eftersom ni nu genom Guds makt har befriats från dessa bojor, ja, ur kung Noas och hans folks händer och även från ondskans bojor, så önskar jag att ni ska stå fasta i denna frihet varigenom ni har gjorts fria och att ni inte tillåter någon människa att bli kung över er.

14 Och låt inte heller någon vara er lärare eller präst såvida han inte är en Guds man som vandrar på hans vägar och håller hans bud.”

15 På så sätt undervisade Alma folket om att varje människa skulle älska sin nästa som sig själv, så att det inte skulle finnas några stridigheter bland dem.

16 Och se, Alma var deras högpräst, eftersom han var deras kyrkas grundare.

17 Och det hände sig att ingen fick myndighet att predika eller undervisa utom genom honom från Gud. Därför invigde han alla deras präster och alla deras lärare. Och inga andra än rättfärdiga män invigdes.

18 Därför vakade de över sitt folk och närde dem med sådant som hörde rättfärdigheten till.

19 Och det hände sig att de började få stor framgång i landet. Och de kallade landet Helam.

20 Och det hände sig att de förökade sig och hade stor framgång i Helams land. Och de byggde en stad, som de kallade staden Helam.

21 Ändå finner Herren för gott att tukta sitt folk. Ja, han prövar deras tålamod och deras tro.

22 Men var och en som sätter sin lit till honom, han ska bli upphöjd på den yttersta dagen. Ja, och så skedde med detta folk.

23 För se, jag ska visa er att de försattes i träldom och att ingen kunde befria dem utom Herren deras Gud, ja, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud.

24 Och det hände sig att han befriade dem, och han visade dem sin mäktiga kraft, och stor blev deras glädje.

25 För se, det hände sig medan de var i Helams land, ja, i staden Helam, medan de brukade jorden runt omkring, att en här av lamaniter befann sig inom landets gränser.

26 Nu hände det sig att Almas bröder flydde från sina åkrar och samlades i staden Helam. Och de blev mycket förskräckta vid åsynen av lamaniterna.

27 Men Alma trädde fram och stod bland dem och uppmanade dem att inte vara förskräckta utan komma ihåg Herren sin Gud, så skulle han befria dem.

28 Därför stillade de sin fruktan och började ropa till Herren att han skulle uppmjuka lamaniternas hjärtan så att dessa skulle skona dem och deras hustrur och deras barn.

29 Och det hände sig att Herren uppmjukade lamaniternas hjärtan. Och Alma och hans bröder gick och överlämnade sig i deras händer, och lamaniterna tog Helams land i besittning.

30 Nu hade lamaniternas härar, som hade följt efter kung Limhis folk, gått vilse i vildmarken under många dagar.

31 Och se, de hade funnit kung Noas präster på en plats som de kallade Amulon. Och de hade börjat ta Amulons land i besittning och hade börjat bruka jorden.

32 Och dessa prästers ledares namn var Amulon.

33 Och det hände sig att Amulon vädjade till lamaniterna. Och han sände även fram deras hustrur, som var lamaniternas döttrar, att vädja till sina bröder om att de inte skulle förgöra deras män.

34 Och lamaniterna hyste medlidande med Amulon och hans bröder och förgjorde dem inte, för deras hustrurs skull.

35 Och Amulon och hans bröder förenade sig med lamaniterna, och de färdades i vildmarken i sökandet efter Nephis land då de upptäckte Helams land, som Alma och hans bröder innehade.

36 Och det hände sig att lamaniterna lovade Alma och hans bröder att om de visade dem vägen som ledde till Nephis land så skulle de få behålla sina liv och sin frihet.

37 Men när Alma hade visat dem vägen som ledde till Nephis land ville inte lamaniterna hålla sitt löfte, utan de satte ut vakter runt Helams land över Alma och hans bröder.

38 Och återstoden av dem begav sig till Nephis land. Och en del av dem återvände till Helams land och förde även med sig hustrurna och barnen till de vakter som hade lämnats kvar i landet.

39 Och lamaniternas kung hade lovat Amulon att han skulle få bli kung och styresman över sitt folk som var i Helams land. Dock skulle han inte få makt att göra någonting i strid med lamaniternas kungs vilja.