Kapitel 102
Protokoll fört då kyrkans första högråd organiserades i Kirtland i Ohio den 17 februari 1834. Det ursprungliga protokollet fördes av äldsterna Oliver Cowdery och Orson Hyde. Profeten justerade protokollet följande dag och nästa dag godkändes det rättade protokollet enhälligt av högrådet som ”grundlag för [kyrkans] högråd”. Verserna 30 till och med 32, som handlar om de tolv apostlarnas råd, tillades 1835 under Joseph Smiths ledning när detta kapitel iordningställdes för att ingå i Läran och förbunden.
1–8: Ett högråd utses att avgöra viktiga, besvärliga frågor som uppstår i kyrkan; 9–18: Tillvägagångssättet vid behandling av ärenden förklaras; 19–23: Rådets president fattar beslutet; 24–34: Tillvägagångssättet vid överklagande framställs.
1 Denna dag samlades genom uppenbarelse ett allmänt råd bestående av tjugofyra högpräster i Joseph Smith den yngres hem och organiserade Kristi kyrkas högråd, vilket skulle bestå av tolv högpräster och en eller tre presidenter, allt efter omständigheterna.
2 Högrådet utsågs genom uppenbarelse att avgöra viktiga, besvärliga frågor som skulle kunna uppstå i kyrkan och vilka inte kyrkan eller biskopens råd kunde avgöra till parternas tillfredsställelse.
3 Joseph Smith den yngre, Sidney Rigdon och Frederick G. Williams godkändes genom rådets röst som presidenter. Och Joseph Smith den äldre, John Smith, Joseph Coe, John Johnson, Martin Harris, John S. Carter, Jared Carter, Oliver Cowdery, Samuel H. Smith, Orson Hyde, Sylvester Smith och Luke Johnson, alla högpräster, valdes genom rådets enhälliga röst till att utgöra ett kyrkans permanenta råd.
4 Ovannämnda rådsmedlemmar blev sedan tillfrågade om de godtog sin utnämning, och om de skulle handla i detta ämbete i enlighet med himlens lag, vartill de alla svarade att de godtog sin utnämning och skulle sköta sitt ämbete i enlighet med den nåd som Gud förlänat dem.
5 Antalet som utgjorde det råd som röstade för kyrkan och i dess namn vid utnämningen av ovannämnda rådsmedlemmar var fyrtiotre: nio högpräster, sjutton äldster, fyra präster och tretton medlemmar.
6 Beslut: Högrådet har ingen myndighet att handla om inte minst sju av de ovan nämnda rådsmedlemmarna eller deras vederbörligen utsedda efterträdare är närvarande.
7 Dessa sju ska ha myndighet att utse andra högpräster som de anser värdiga och dugliga till att handla i de frånvarande rådsmedlemmarnas ställe.
8 Beslut: Närhelst en vakans uppstår på grund av att någon av de ovannämnda rådsmedlemmarna dör, avsätts från ämbetet på grund av överträdelse eller flyttar från detta kyrkans förvaltningsområde, ska den fyllas genom att presidenten eller presidenterna utnämner någon, och godkännas genom röstning av ett allmänt råd av högpräster, samlat i avsikten att handla i kyrkans namn.
9 Kyrkans president, som även är rådets president, utses genom uppenbarelse och erkänns i sitt ämbete genom kyrkans röst.
10 Och det är enligt sitt ämbetes höga rang som han ska presidera över kyrkans råd. Och det är hans förmån att biträdas av två andra presidenter, utsedda på samma sätt som han själv blev utsedd.
11 Och om den ene eller båda dessa som har utsetts till att biträda honom är frånvarande, har han myndighet att presidera över rådet utan medhjälpare. Och om han själv är frånvarande har de andra presidenterna myndighet att presidera i hans ställe, båda tillsammans eller en av dem.
12 Närhelst ett Kristi kyrkas högråd är regelrätt organiserat enligt det tidigare nämnda mönstret, är det de tolv rådsmedlemmarnas plikt att dra numrerade lotter och på så sätt fastställa vilken av de tolv som ska tala först, nummer ett börjar och sedan i följd till nummer tolv.
13 Närhelst detta råd sammanträder för att behandla ett ärende ska de tolv rådsmedlemmarna överväga om det är ett svårt ärende eller inte. Om det inte är det, ska endast två av rådsmedlemmarna uttala sig däri enligt ovanstående mönster.
14 Men om det anses svårt ska fyra utses, och om det är mycket svårt sex, men i intet fall ska flera än sex utses att uttala sig.
15 Den anklagade har i varje ärende rätt till hälften av rådet för att förhindra kränkning och orättvisa.
16 Och de rådsmedlemmar som utsetts att uttala sig inför rådet ska, när vittnesmålen är granskade, lägga fram ärendet för rådet i dess sanna ljus, och var och en ska tala enligt det som är opartiskt och rättvist.
17 De rådsmedlemmar som drog jämna nummer, det vill säga 2, 4, 6, 8, 10 och 12, är de som ska stå upp till den anklagades förmån och förhindra kränkning och orättvisa.
18 I alla ärenden ska den anklagande och den anklagade få förmånen att själva uttala sig inför rådet efter det att vittnesmålen har hörts och de rådsmedlemmar som är utsedda att tala har avslutat sina uttalanden.
19 När vittnesmålen har hörts och rådsmedlemmarna, den anklagande och den anklagade har talat, ska presidenten fatta ett beslut enligt den insikt han har om ärendet och anmoda de tolv rådsmedlemmarna att med sin röst bifalla detsamma.
20 Men skulle de övriga rådsmedlemmarna, de som inte har uttalat sig, eller någon av dem sedan de opartiskt lyssnat till vittnesmålen och pläderingarna upptäcka något fel i presidentens beslut, kan de visa det och ärendet ska prövas på nytt.
21 Och om det vid en noggrann förnyad prövning kastas ytterligare ljus över ärendet, ska beslutet ändras i enlighet därmed.
22 Men om inget nytt ljus framkommer ska det första beslutet gälla och en majoritet av rådet har myndighet att avgöra detta.
23 I händelse av svårigheter rörande lära eller princip, och om det inte finns tillräckligt skrivet för att klarlägga ärendet för rådet, kan presidenten fråga Herren och få veta hans vilja genom uppenbarelse.
24 Högprästerna har, när de befinner sig på annan ort, myndighet att kalla samman och organisera ett högråd enligt föregående mönster för att avgöra besvärliga frågor när båda eller en av parterna begär det.
25 Och nämnda råd av högpräster har myndighet att bland sig utse en att tills vidare presidera över ett sådant råd.
26 Det åligger nämnda råd att utan dröjsmål sända över en avskrift av sitt protokoll, med en fullständig redogörelse för de vittnesmål som utgjorde underlaget för dess beslut, till högrådet där kyrkans första presidentskap har sitt säte.
27 Skulle parterna eller endera av dem vara missnöjda med nämnda råds beslut, kan de överklaga till högrådet där kyrkans första presidentskap har sitt säte och få förnyad prövning. Ärendet ska då behandlas enligt ovan skrivna mönster som om inget sådant beslut hade fattats.
28 Detta råd av högpräster som befinner sig på annan ort ska endast kallas samman vid ytterst svåra ärenden som rör kyrkan, och inget vanligt eller ordinärt ärende utgör grund för att kalla samman ett sådant råd.
29 De resande eller de lokala högprästerna på annan ort har myndighet att avgöra om det är nödvändigt att kalla samman ett sådant råd eller inte.
30 Det finns en skillnad när det gäller beslut som fattas av högrådet eller de resande högprästerna på annan ort och det resande högrådet som består av de tolv apostlarna.
31 Det förras beslut kan överklagas, men det kan inte det senares beslut.
32 Det senares kan endast ifrågasättas av kyrkans generalauktoriteter när det gäller överträdelser.
33 Beslut: Det beslutades att presidenten eller presidenterna där kyrkans första presidentskap har sitt säte ska, sedan de granskat överklagandet och vittnesmålen och de åtföljande redogörelserna, ha myndighet att avgöra huruvida ett ärende som går att överklaga har ett förtjänat berättigande till förnyad prövning.
34 De tolv rådsmedlemmarna fortsatte därefter med att kasta lott om eller rösta för att avgöra vem som skulle tala först, och resultatet blev som följer: 1. Oliver Cowdery, 2. Joseph Coe, 3. Samuel H. Smith, 4. Luke Johnson, 5. John S. Carter, 6. Sylvester Smith, 7. John Johnson, 8. Orson Hyde, 9. Jared Carter, 10. Joseph Smith den äldre, 11. John Smith och 12. Martin Harris.Konferensen avslutades med bön.
Oliver Cowdery
Orson Hyde
Sekreterare