3 Och det hände sig att Abram föll ner på sitt ansikte och åkallade Herrens namn.

4 Och Gud talade med honom och sa: ”Mitt folk har förirrat sig bort från mina bud och har inte hållit mina förordningar, vilka jag gav till deras fäder.

5 Och de har inte gett akt på min smörjelse och den begravning, eller det dop som jag befallde dem,

6 utan har vänt sig bort från budet och själva tagit på sig tvättningen av barnen och bestänkningen med blod,

7 och har sagt att den rättfärdige Abels blod utgöts för synder, och har inte känt till i vilket avseende de är ansvariga inför mig.

8 Men se, jag ska ingå mitt förbund med dig, och du ska bli far till många folk.

9 Och detta är förbundet jag ingår, att dina barn må vara kända bland alla folk. Därför ska du inte mer heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham, för jag har gjort dig till far för många folk.

10 Jag ska göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig, och kungar ska utgå från dig och din avkomma.

11 Och jag ska upprätta ett omskärelsens förbund med dig, och det ska vara mitt förbund mellan mig och dig och din avkomma efter dig i deras släktled så att du för evigt kan veta att barn inte är ansvariga inför mig förrän de är åtta år gamla.

12 Och du ska vinnlägga dig om att hålla alla mina förbund som jag ingick med dina fäder, och du ska hålla buden som jag har gett dig med min egen mun, och jag ska vara en Gud för dig och din avkomma efter dig.”

23 Då föll Abraham ner på sitt ansikte och gladde sig och sa i sitt hjärta: ”Ett barn ska födas åt honom som är ett hundra år gammal, och Sara som är nittio år gammal ska föda.”

24 Och Abraham sa till Gud: ”Må Ismael leva rättrådigt inför dig!”