2:3

Jesus Kristus är svaret

Äldste Ronald A. Rasband

i de tolv apostlarnas kvorum

En kväll med en generalauktoritet • 8 februari 2019 • Salt Lake-tabernaklet

Bröder och systrar, ni som är här i tabernaklet på Temple Square och ni som samlats världen över, det är en ära för syster Rasband och mig att vara här med er. Jag ser tillbaka på hur mitt liv har förändrats tack vare mina seminarie- och institutlärare. Än i dag ser jag hur mina lärare har påverkat hur jag studerar skrifterna och framför allt hur mycket jag älskar Mormons bok.

Jag har också värderat den sociala aspekten av att vara på en säker plats med vänner som tyckte om att umgås med evangeliet i centrum. Vi hängde i seminariets lokaler på high school och på institutet i college. Jag såg särskilt fram emot att ta Melanie Twitchell till institutets danser. Melanie är nu min vackra, underbara fru.

Som seminarie-och institutlärare arbetar du långa timmar för att föra själar till Jesus Kristus. Du ber för dina elever, du studerar så att du kan svara på deras frågor, du förbereder dig andligen för att undervisas av Anden, du lyfter och engagerar och belyser evangeliets sanningar.

När Herren söker efter dem som kan hjälpa en elev som har svårigheter, en ungdom i ett livsavgörande ögonblick, ett av hans dyrbara barn vars vittnesbörd och insikt minskar, har han förberett dig så att du kan stiga fram tillsammans med föräldrar och ledare i kyrkan. Du står inför dina elever och bekräftar sanningen att Jesus Kristus lever, att vår Fader i himlen älskar var och en av oss, och att vi har en plats i hans eviga plan. Och det bästa är att du faktiskt tror på det.

Du är, som äldste Jeffrey R. Holland så ofta har sagt, ”en lärare som kommer från Gud”.¹

”Hur många … besjung[er] den återlösande kärleken, och detta tack vare hans ords kraft som är i [dig]. Har [du] därför inte stor orsak att fröjda [dig]?

Jo, [du] har skäl att prisa honom för evigt, ty han är den allrahögste Guden.”²

Men ibland är tyngden av att lyfta, undervisa och uppmuntra ungdomarna nästan mer än du kan bära. Herren vet att arbetet att föra själar till honom kan vara svårt. Jag lärde mig det här som missionspresident i New York, när det här skriftstället ur Alma genljöd i min själ: ”När våra hjärtan var nedslagna och vi stod i begrepp att vända tillbaka, se, då tröstade Herren oss och sade: Gå ut bland era bröder … och uthärda tålmodigt era lidanden, och jag skall ge er framgång.”³

Motståndaren nöjer sig inte med det han redan har tagit från Guds rike på jorden. Han vill ha mer. Han är aggressiv och skoningslös. Han inriktar sig på dem som är i din vård. Vi ser att en del ”tappar andan av skräck”⁴.

En del elever hamnar på avvägar, men med Herrens Ande kan du bidra till att de kommer på rätt spår igen. Kom ihåg Paulus ord: ”Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna.”⁵

Varför är det så?

Därför att Kristi verk lockar oss med detta eviga löfte: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila.”⁶

Herren har sagt: ”Var därför vid gott mod och frukta inte, ty jag, Herren, är med er och skall stå vid er sida, och ni skall bära vittnesbörd om mig, ja, Jesus Kristus, att jag är den levande Gudens Son, att jag var, att jag är och att jag skall komma.”⁷

Vi kan inte vara ”vid gott mod”⁸ och nedtyngda av rädsla. De två – gott mod och rädsla – utesluter varandra. Och om vi följer Herrens maning – om vi är vid gott mod – är vi beredda att vittna om honom, världens Frälsare. Vi lär känna den han verkligen är och inser hans unika uppdrag att lyfta oss över och bortom världens nycker.

Att vara vid gott mod är att lita på honom när saker och ting inte går som planerat. Det är att kämpa på när svåra uppdrag och överraskningar i livet tar oss åt oväntade håll, när tragedier och vedermödor krossar våra drömmar. Men Herren påminner oss: ”I den här världen är er glädje inte fullkomlig, men i mig är er glädje fullkomlig.”⁹

Du ser i dina klasser vilka av eleverna som har beslutat sig att vara ”vid gott mod”. De har fortfarande svårigheter och problem, men de möter dem med tro på och tillit till Gud. De kommer till lektionerna redo att svara på frågor, med hopp om att lära sig sanningarna som lärs ut och trygga i den de är. För dem är ”Jag är Guds lilla barn”¹⁰ både kunskap och trygghet, inte bara ett vagt minne av sångstunden i Primär. De kommer i jakt efter andliga upplevelser, insikt och sammanhang som kan hjälpa dem bearbeta sina frågor. De vill stärka sitt hopp medan de tar sig igenom en stridslysten värld och trots allt som tynger dem övervinner ljuset i deras ögon det dagliga livets påfrestningar.

Under min tid i seminariet och institutet – det känns länge sen, kan jag tillägga – kom eleverna till lektionen med tro, eller så verkade det. De kastades inte hit och dit av det de hittade på internet, för det fanns inget internet. Deras ryggsäckar innehöll inte frågor från världen om religion, uppenbarelse, profeter eller tro på Gud.

Och hur är det med dem som sitter på sista raden med huvudet i böckerna? Eller flickan som just kapat av sig allt hår och inte ser dig i ögonen? De två som brukade komma in i klassrummet med orden forsande och som nu knappt pratar med varandra? Och klassens ljus, som verkar ha tappat intresset för samtal om evangeliet och som nu är borta oftare än han är där? De tomma blickarna hos en del, deras tomma ansikten och tomma ansträngningar? En del elever kommer till lektionen, sätter sig ner … och glider sedan ut ur rummet utan att ta något med sig – inte ens Anden. Stress, rädsla, frestelser, kriser och grusade förhoppningar har tagit över deras dyrbara liv.

Frågar du ibland dig själv: ”Vad är det som händer?” Jag gör det!

Rädsla och missmod, det är det som händer. Rädsla att ens vänner inte ska tycka att man duger. Rädsla för betyg, påtryckningar och problem hemma som de inte kan lösa. Rädsla att de inte kan lita på någon och att ingen litar på dem. Rädsla för att vara ensam och rädsla över att vara i grupp. Rädsla för att de är en börda för andra. Rädsla för organiserad religion eller religion över huvud taget. Rädsla för att det inte finns någon lösning på eller lindring av deras smärta. Rädsla leder till modlöshet och hopplöshet, ångest och depression. Rädsla föder frustration som inte leder till något gott. Rädsla tror att ingen förstår och, vad värre är, ingen frågar ens ”Hur är det?”

Rädsla av olika slag kan tyvärr leda till det hemskaste av alla slutresultat: självmord.

När Utahs guvernör skapade en arbetsgrupp förra året för att motverka ökningen av självmord bland tonåringar bad han president Russell M. Nelson att ge en av kyrkans ledare i uppdrag att delta. President Nelson gav mig det tunga ansvaret. Jag har lärt mig att ingen är immun. Självmord bland tonåringar är en krissituation världen över. Statistiken visar att självmord nu är bland de tre vanligaste dödsorsakerna bland ungdomar mellan 15 och 24 år. Och detta: ”Självmordsförsök är 20 gånger vanligare än fullbordade självmord.”¹¹ Detta, bröder och systrar, är fruktansvärd statistik.

Vi måste alla bemöta detta problem. Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga måste vi bestämma oss för att göra allt vi kan för att förändra uppfattningen att självmord kan vara svaret, en lösning värd att överväga. Vi måste tala med ungdomarna om självmord och älska dem så att de slutar överväga självmord som ett botemedel för sin smärta. President Thomas S. Monsons liv exemplifierade begreppet ”till undsättning”. Vi behöver alla anamma det uppdraget.

Det var det Frälsaren gjorde för oss alla. Han kom till vår undsättning med försoningen, och han fortsätter att uttrycka sådan innerlig kärlek genom att hela oss, uppmuntra oss och skänka oss frid om vi bara vänder oss till honom.

unga kvinnor som håller varandra i handen

Vi kan visa kärlek om det är det ungdomarna behöver, hitta en vän åt dem, lyssna på dem och sträcka oss ut till dem med vänliga ord och handlingar. Vi kan behöva arbeta med deras föräldrar och deras biskop för att hitta tjänster inom rådgivning för problem, depression eller annan psykisk ohälsa. Vi kan göra skillnad i deras liv. En framträdande riskgrupp för självmord är ungdomar och unga ensamstående vuxna som kämpar med könsrelaterade frågor. De behöver omfamnas av sin Frälsare och veta att de är älskade. Herren kallar ofta på oss. Han förväntar sig att vi ska vara hans välkomnande kärleksfulla famn. Vi behöver uppmuntra deras vänner att också vara det.

Självmord är så nära knutet till smärtan i obesvarade frågor, bedrövelse, sorger, ”tänk om” och ”vad händer nu”. Dessa förlorade liv är tragedier av sådan grad att vi som ett folk måste sträcka oss ut på nya och mer effektiva sätt för att rådgöra, visa omsorg och omtanke och hålla oss nära och stödja våra ungdomar. Försök att bara säga namnet ”Jesus Kristus” i en farlig situation med en som förlorat hoppet. Bara att kalla på honom vid namn, med vördnad, kan göra skillnad i ett svårt ögonblick.

En del samhällen drabbas av efterföljande självmord, där en tonåring tar detta hemska beslut och andra sedan ser det som ett alternativ och gör likadant.

Låt mig återge berättelsen om en ung brittisk tonåring från en nyhetsutsändning från BBC i april 2018. Den handlar om en 16-åring, Hati Sparey-South, som ”redan hade försökt begå självmord. Och hon skulle ha försökt igen och kanske lyckats om det inte hade varit för en lärare som såg hur olycklig hon var.” Tre av hennes vänner hade redan begått självmord. Hon hade lidit av djup depression i två år.

Hati sa: ”Jag kände mig mest jätteledsen. Och jag kunde inte sova.” Mörkret fortsatte. Hennes föräldrar hade separerat och hennes mamma hade legat på sjukhus vid flera tillfällen på grund av hälsoproblem. Eftersom all uppmärksamhet låg på mamman såg ingen hur Hatis ögon slocknade. Ingen frågade: ”Hur går det för dig? Hur känns det?”

Hon kom till lektionen en dag med en hemsk t-shirt och hade just klippt av sig allt håret. Hennes lärare frågade: ”Du, mår du bra? Hur är det?”

Hati svarade: ”Sådär”. Men hon slutade inte där. Någon såg henne. ”Det känns hemskt, faktiskt”, sa hon. ”Jag känner mig jätteledsen. Och jag kan inte sluta gråta.”

Och sedan grät och grät Hati, och hennes smink rann ner för ansiktet. Men det spelade ingen roll nu, för någon hade brytt sig om henne.

Den här läraren ställde en enkel fråga som hon ställde till många ungdomar. Men eftersom hon visade att hon brydde sig så klamrade Hati fast sig vid den livlinan. Och Hati fick hjälp.

Hati förklarade senare: ”Det verkar kanske obetydligt, men det är otroligt mäktigt när du frågar en ungdom ’hur är det?’ när de kommer till lektionen. Och även om de bara svarar ’bra’ så har de hört dig.” ¹²

Min käre broder Jeffrey R. Holland har sagt: ”Oavsett vilket problem ni har, mina bröder och systrar – psykiska eller känslomässiga eller fysiska eller andra – rösta inte emot det dyrbara i livet genom att göra slut på det! Lita på Gud. Håll fast vid hans kärlek. Vet att en dag kommer en strålande gryning när alla jordelivets skuggor flyr. Fastän vi kan känna oss ’som ett krossat kärl’, som psalmisten sa, måste vi komma ihåg att kärlet är i den gudomlige krukmakarens händer.”¹³

Det finns ingen mall för vem som är i riskzonen. Dessa ungdomar spelar trombon, sjunger i kören, spelar fotboll eller extraknäcker efter skolan. De kommer till kyrkan, en del av dem – de är vänner till dem som kommer till dina lektioner, även om några sedan länge lagt religionen åt sidan för egen del. Men det finns gemensamma faktorer: grusade förhoppningar, ett misslyckat prov, ett misslyckat förhållande, pågående mobbning, studiestress och det som vi kallar tonårsdepression.

Kyrkan tar självmord bland tonåringar på allvar och har tagit fram en webbplats med information, videor på nätet, hjälp för dem som känner sig ensamma, hjälplinjer och en lista över varningstecken, som Hatis, som är ett rop på hjälp.

Bekanta dig med dessa resurser. Då kan du än mer uppfylla ditt ämbete att vara ”en lärare som kommer från Gud”.¹⁴

Hur kan vi få de som lider att förstå att Herren vet hur de känner sig? Att han har tagit på sig just deras utmaningar och misstag? Att han bär dem för dem, så att de ska ha någon som kan hjälpa dem som till fullo förstå var det gör ont och varför.

En större insikt i vem Jesus Kristus är hjälper dem som är i en nedåtgående spiral. Hans kärlek till dem och den fantastiska och upphöjda plats han har förberett för dem i evigheterna är ett budskap om hopp. Han älskar dem. De behöver veta det. I skriften står det: ”Jag, Herren, är med er och ska stå vid er sida.”¹⁵Hans löfte att finnas där är inte tomma ord bara till dem som är skinande rena eller sitter i seminarierådet. Han står bredvid alla våra ungdomar, med var och en av oss också för den delen, i vår mörkaste stund. Detta är kraften i försoningen och vi behöver undervisa om detta med sådan kraft att det når dem som lider.

Hjälp eleverna att hitta ett ”skyddande skriftställe”, ett som de kan dra sig till minnes när de är i en svår situation eller behöver kraften att ta ett steg bort. ”Var därför vid gott mod och frukta inte, ty jag, Herren, är med [dig]”¹⁶ är ett bra sådant.

Livet har alltid varit fyllt av utmaningar. Ingen är immun. Inte du, inte jag och inte de. Några ungdomar lider för att de tror att de är de enda som har problem. Alla andra tycks ha koll på allt. De har fastnat i tron på att om man studerar skrifterna och håller buden och ber dagligen så kan sorger, kaos, bristande popularitet och olyckor inte drabba en. Det fungerar bara inte så. Prövningar får vi alla.

Problem, utmaningar, prövningar, motgångar, svårigheter, elände – kalla det vad ni vill – är en del av detta jordeliv för att göra oss starka och bygga upp oss. Välsignelsen är att genom Jesu Kristi försoning kan vi fortfarande vara ”vid gott mod”¹⁷.

Låt inte det akademiska ramverket för evangelieundervisning blockera Andens kraft att beröra och uppmuntra dina elever. Förbered dem på att ta emot inspiration och handla efter den. Förbered dem på att ta emot personlig uppenbarelse, som president Nelson har betonat.¹⁸

När de gör det får de uppleva Herrens mirakulösa vägledning, ett mycket påtagligt uttryck för hans kärlek.

Varför väljer jag att tala om självmord och dess följeslagare rädsla, ensamhet, hopplöshet, ångest och smärta i en sådan här vördnadsfull omgivning? För att ni, bröder och systrar, tillhör ”räddningspersonalens kår”, och om inte så ber jag er att göra det. Självmord och dess dystra följeslagare är verkliga. De ökar bland våra ungdomar som en pest som lurar till och med de utvalda som är unga och fyllda med hopp att tro att deras liv inte har något syfte. Inget kan vara längre bort från sanningen.

ungdomar som håller varandras händer i ring

Livet är skört. Vi vet inte när något kommer att hända någon, helt oförberett. Vi känner oss oförberedda och vet inte vad vi ska göra. Men om de kommer från ett hem med familjebön, skriftstudier och hemafton så är verktygen de behöver för att ”hålla ut” mer förankrade. Men gör för all del inte misstaget att tro att en av våra ungdomar inte är i riskzonen bara för att de har allt detta. En ung man reagerade på en hemaftonsaktivitet där varje familjemedlem skulle skriva ner en sak som de tyckte var viktig. Fjortonåringen, som inte verkade ha några problem alls, skrev: ”Att veta att någon finns där för mig.”

Jag har en nära vän som inte deltog i seminariet förrän sista året i high school. Han gick inte i kyrkan, han hade inte varit där sedan han var 13. Han var sångare, så han ville se om han klarade av uttagningen till seminariekören, och det gjorde han. (Det gör alla!) Han minns inte någon av klassens lektioner. Men varje gång de sjöng fyllde Anden rummet och han visste att det var annorlunda än skolkören som han sjöng med på andra sidan gatan. Han kände något han aldrig känt tidigare. Han kände Anden. Eftersom han kom från ett splittrat hem utan undervisning om evangeliet var han inte förtrogen med Anden. Han började njuta av den och lita till den. Han är fast förankrad i Jesu Kristi evangelium för att ”det fanns någon där för honom”. Och i dag, åratal senare, nämner han ofta sin seminarielärare, som var ”en lärare som kommer från Gud”.¹⁹

För dem du undervisar som inte har stöd av ett nätverk, den styrkan i hemmet, är din undervisning ytterst viktig för deras välbefinnande. Kanske är det just de som ställer en fråga till dig utanför lektionstiden bara för att hålla igång en evangeliediskussion, för att det är det enda tillfället de har den dagen att känna Anden med någon. Värdera dessa tillfällen, och avsätt tid för dem.

Helande kommer genom Frälsaren, som ”steg ned under allt”²⁰ så att han ”i köttet kan veta hur han skall bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter”.²¹.

Tänk på när Jesus mättade fem tusen med några fiskar och bröd som en ung pojke tagit med sig till lunch och sedan ensam gick upp på berget för att be. Hans lärjungar for iväg över Galileiska sjön och när natten kom gick Jesus till dem på vattnet. När de såg honom ”skrek [de] av rädsla”²² och han svarade: ”Var lugna! Det Är Jag. Var inte rädda.”²³

När Petrus modigt steg ur båten den natten på Herrens uppmaning och började gå på vattnet var han vid gott mod tills han tittade ner och såg det virvlande, stormiga vattnet. Då ropade han av rädsla.

Jesus räckte ut handen, inte hånfullt utan med medkänsla. Moroni beskriver våra tillkortakommanden med orden: ”Måtte Kristus lyfta dig, och må hans lidande och död … och hans barmhärtighet och tålmodighet och hoppet om hans härlighet och om evigt liv finnas i ditt sinne för evigt.”²⁴

Han talar till oss, för vi är alla, bröder och systrar, ute på vattnet.

Vid ett annat tillfälle i Nya testamentet var en grupp samlad kring ”en förlamad man som låg på en bädd.”²⁵Herren Jesus Kristus såg på den drabbade mannen och kände tron hos dem som var omkring honom och sa: ”Var lugn.”²⁶

I denna sista tidsutdelning talade Jesus Kristus genom Joseph Smith till sina tjänare som hade gått ut som missionärer och stod inför fara och elände. Han sa: ”Var vid gott mod, små barn, ty jag är mitt ibland er.”²⁷

Joseph Smith såg i en syn hur apostlarna under sin mission i England ”stod i ring, mycket trötta med trasiga kläder och svullna fötter och med blicken sänkt, och Jesus stod mitt ibland dem, men de såg honom inte. Frälsaren såg på dem och grät.”²⁸

Ser ni mönstret? Kristus möjliggörande kraft är tydlig i att han helt enkelt är där för oss – alltid. Vad som än händer är han med oss. Han tröstar oss och han helar oss om vi vänder oss till honom och använder hans kraft för att bli räddade. Allra oftast botar han det sårade hjärtat. Hur är det möjligt? undrar vi. Genom att vi tar del av kraften i försoningen i våra liv i dag, inte i slutet före den yttersta domen utan varje dag genom att vi försöker vara mer som han, älska som han älskar, följa hans utvalda profeter.

När jag studerar försoningen, försöker jag tänka mig det elände som omgav Frälsaren när han knäböjde i Getsemanes trädgård. Och han bad och sa: ”Far! Om du vill, så ta den här bägaren ifrån mig! Men ske inte min vilja, utan din.”²⁹Han sa om sitt lidande: ”Hur svåra vet du inte och hur intensiva vet du inte, ja, hur svåra att uthärda vet du inte.”³⁰Våra ungdomar behöver förstå dessa djupgående ord.

en ängel tröstar Jesus Kristus i Getsemane

”Då visade sig en ängel från himlen för honom och gav honom kraft.”³¹

I hans nöd, då han tog på sig tyngden av alla våra synder, våra mycket svåra dagar, våra svagheter och grusade förhoppningar, kom en ängel för att trösta honom. I er yttersta nöd, bröder och systrar, har Herren gett er ”änglar runtomkring er för att upprätthålla er”³².Kära lärare, du kan vara den ängeln.

Frälsaren hade tidigare under den sista måltiden förtydligat sin mission och utlovat frid genom att säga: ”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.”³³Så säker var han på det som låg framför, så säker var han på sin del i utförandet av den stora frälsningsplanen att han uppmanade sina lärjungar att ”vara vid gott mod”.

Äldste Neal A. Maxwell påpekade: ”Getsemanes ofattbara lidande skulle inom kort sänka sig över Jesus. Judas förräderi stod för dörren. Därefter skulle Jesus fängslas och anklagas, de tolv skingras som får, Frälsaren pryglas fruktansvärt, den orättvisa rättegången ske, folkhopen högt ropa om att Barabbas skulle friges i stället för Jesus och slutligen skulle den hemska korsfästelsen på Golgata ske. Hur skulle de kunna vara frimodiga? På grund av det som Jesus sa: Han hade övervunnit världen! Försoningen var snart ett faktum. Hela människosläktets uppståndelse var säkrad. Döden skulle upphöra – Satan hade misslyckats med att förhindra försoningen.”³⁴

Vi kan undervisa om sanningen som president Russell M. Nelson uttryckte: ”Utan Återlösarens obegränsade försoning skulle ingen av oss kunna hoppas på att någonsin återvända till vår himmelske Fader. Utan hans uppståndelse skulle döden innebära slutet. Vår Frälsares försoning gjorde evigt liv till en möjlighet och odödlighet till en realitet för alla.”³⁵

Begrunda hur du kan förankra i dina elevers hjärtan Frälsarens styrka, kärlek till oss alla och respekt för Faderns gudomliga plan. Be så att du kan hjälpa dem förstå att Jesu Kristi försoning är till för dem och vad det innebär i deras komplicerade liv.

Uppmuntra till tjänande i Guds rike som för med sig Guds Ande.

Eftersom jag har tjänat och lett tempelavdelningen i några år njuter jag av att gå till templet och se raden av ungdomar, unga män och unga kvinnor, komma in i templet och utföra dop för de döda. När du betonar templets kraft i din undervisning förstärker du denna stora möjlighet, att de måste lära känna Jesus Kristus, veta att han är källan till deras goda mod och lugn.

Jag uppskattar att allt fler av våra unga vuxna som nyligen tagit emot sin begåvning tjänar som tempeltjänare. Klädda helt i vitt, i en lugn och fridfull omgivning, står de på helig plats och vittnar om honom, att han var, att han är och att han ska komma.³⁶ Vårt tjänande av Herren i templet är ett särskilt sätt att känna Frälsaren nära oss.

Uppmuntra dina elever att alltid ha en gällande tempelrekommendation – en med begränsad användning eller en vanlig beroende på ålder och omständigheter – och sedan berätta om hur det känns att vara i templet, uppenbarelsen och inspirationen som kommer när de sträcker sig bortom det här livet och söker ”det som hör till en bättre värld”³⁷ genom att tjäna dem som inte kan utföra förrättningarna själva.

President Nelson har sagt: ”När fokus i vårt liv är på Guds frälsningsplan … samt på Jesus Kristus och hans evangelium, kan vi känna glädje vad som än händer – eller inte händer – i livet.”³⁸

När jag ordinerades till apostel sa president Monson att jag skulle vara ett särskilt vittne om Jesu Kristi namn för hela världen. Jag tog inte lätt på det uppdraget. Jag kastade mig över skriftställena som nämner Herrens namn och titlar. Alla de som jag kommer att nämna för er kommer från skriftställen som påminner oss om att vårt hopp är i honom. Han är

Israels hopp³⁹
den klara morgonstjärnan⁴⁰
den gode herden⁴¹
rådgivaren⁴²
Fridsfursten⁴³
Frälsaren⁴⁴
världens ljus⁴⁵
översteprästen för det goda som skulle komma⁴⁶
mäktig att frälsa⁴⁷
han som har all makt⁴⁸.

Kristi inflytande, påverkan och räckvidd är allomfattande. Han är där när vi vacklar och försöker gå framåt. Och om vi slinter är ”ljuset som lyser i mörkret”⁴⁹ – ett till av hans namn – klarare än någonsin. Han älskar oss under våra bästa och våra mörkaste stunder.

Vi vet hur det är att vara en Jesu Kristi lärjunge. Hans väg är tydligt utmärkt av hans fotspår. När vi följer honom börjar vi älska det han älskar. När vi förnyar våra förbund med honom varje vecka genom att ta del av det heliga sakramentet växer vi i vår förståelse av att han är världens Återlösare⁵⁰, sanningens Ande⁵¹, Ordet⁵².

Undervisa dina elever om sakramentets kraft, särskilt dem som vacklar och dem som tar denna dyrbara förrättning för given. Låt välsignelsen i sakramentsbönen, att ”alltid ha hans Ande hos sig”⁵³, vara något du talar om så att de förstår att man verkligen kan få del av Jesu Kristi helande kraft genom hans försoning.

Utöver detta beskrev Frälsaren sig själv på sätt som uppenbarade både hans gudomliga natur och eviga uppdrag:

”Var stilla och vet att jag är Gud.”⁵⁴
”Jag kan göra er heliga.”⁵⁵
”Jag utför [Faderns] vilja.”⁵⁶
”Jag, Herren … gläds över att ära dem som tjänar mig.”⁵⁷
”Min nåd är tillräcklig för er.”⁵⁸
”Du skall ha frid i mig.”⁵⁹
”Frukta inte … ty ni är mina.”⁶⁰

Kära bröder och systrar, det är Frälsaren som jag känner, älskar och vördar av hela mitt hjärta. Ur djupet av min själ vittnar jag om honom och om hans godhet och barmhärtighet. Han har lovat: ”Ty ni är mina vänner och ni skall få en arvedel hos mig.”⁶¹

I verkligheten, bröder och systrar, är Jesus Kristus alltid svaret. När vi förstår hans uppdrag och hans evangelium ger vår kärlek till honom, vår tro på honom och vår tillit till honom oss styrka.

Helaman beskriver detta väl: ”Kom ihåg … kom ihåg att det är på klippan, vår Återlösare, som är Kristus, Guds Son, som ni måste bygga er grundval, så att när djävulen sänder sina mäktiga vindar, ja, sina pilar i virvelvinden, ja, när allt hans hagel och hans mäktiga storm piskar er, skall detta inte ha någon makt att dra er ned till eländets och det oändliga lidandets avgrund, tack vare den klippa som ni är byggda på och som är en säker grundval, och om människorna bygger på denna grundval kan de inte falla.”⁶²

Jag välsignar er så att ni ska känna Herrens kärlek i era liv och så att ni kan hjälpa era elever känna detsamma. Jag välsignar er till att vara hoppfulla och ”vid gott mod” så att Herrens Ande kan vara hos er, inspirera er och lyfta er. Jag välsignar er till att lyssna på era elever, förstå vad de inte säger lika mycket som det de säger och ha inspirationen att veta vad Herren vill att ni ska göra. Jag välsignar era familjer, era fruar och era män. Må ni känna den respekt, det förtroende och den kärlek som jag och mina medbröder har för er och det viktiga arbete ni gör för att föra själar till Kristus. Och må ni känna att Herren står vid er sida när ni vittnar om honom, världens Frälsare. Jesus Kristus är alltid svaret.

I Jesu Kristi namn, amen.