NaN:NaN

Stå i den heliga lunden

Äldste Marlin K. Jensen

i de sjuttios kvorum

KUV:s brasafton för unga vuxna • 6 maj 2012 • Sacramento, Kalifornien

God afton, bröder och systrar! Jag känner mig mycket tacksam, men också ödmjuk över att ha fått det här utsökta uppdraget av första presidentskapet att tala till er här i kväll. Till att börja med vill jag att ni ska veta att jag en gång var skrynkelfri, mörkhårig och full av liv som ni — en del av det som brukar kallas ”det uppväxande släktet”. jag är inte säker på vad som är motsatsen till uppväxande — kanske ”sjunkande” eller ”nedåtgående” . Vad det än är så beskriver ordet det stadium av livet där jag nu befinner mig, och det låter inte särskilt lovande för mig!

Fastän jag talar till er från ett vackert kapell nära templet i Sacramento, Kalifornien, kan jag för mitt inre öga se tiotusentals av er — som talar nära 40 olika språk — och som är samlade över hela världen. Jag har haft välsignelsen att få besöka många av era länder, höra er tala och bära vittnesbörd på era egna språk och att på egen hand få bevittna er tro och er hängivenhet mot Herren. Jag älskar och berömmer er för er rättfärdighet. Jag vet att livet i er ålder kan vara prövande, och jag vet att vi ibland felar och behöver omvända oss. Men jag tackar er uppriktigt för att ni försöker stå fasta i er tro på Kristus och hans återställda evangelium. Min djupa önskan är att jag ska välsignas så att jag talar med den Helige Andens kraft och därigenom bidrar till att öka er tro.

Heliga platser

Det finns platser på jorden som gjorts heliga genom det som hänt där. Enligt Gamla testamentet är en av dessa platser Sinai, Horeb eller ”Guds berg” (2 Mos. 3:1; se också 2 Mos. 3:12; 34:2), där Herren visade sig för Mose i den brinnande busken. När Mose närmade sig busken sade Herren till honom: ”Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark” (2 Mos. 3:5).

Min familj och jag hade en gång välsignelsen att bo nära en helig plats. År 1993 — fyra år efter min kallelse till de sjuttios kvorum — ombads vi tjäna i två år i kyrkans mission i Rochester, New York. I den missionen ingår kommunen Palmyra (där Joseph Smith och hans familj bodde under en stor del av 1820-talet) och Fayette (där kyrkan organiserades i april 1830). Omkring arton mil söder om Palmyra i staten Pennsylvania ligger Harmony (där Joseph Smith träffade Emma Hale och där de bodde som nygifta medan större delen av Mormons bok översattes i slutet av 1820-talet). Det här området kallas ”återställelsens vagga” eftersom det var där kyrkan föddes. Det är ett pittoreskt landskap som domineras av böljande trädklädda kullar, klara sjöar och vattendrag och varma, färgstarka människor. Det är också en plats som helgats av det som hände där.

Den heliga lunden

I en lund av mäktiga bokträd, ekar, lönnar och andra trädslag omkring en halv kilometer väster om Joseph och Lucy Mack Smiths familjs hem nära Palmyra, såg den fjortonårige Joseph Smith i en syn Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus på våren 1820. Den gudomliga uppenbarelsen kom som svar på Josephs bön med frågan om religion och hur han kunde få sina synders förlåtelse. Därmed inleddes evangeliets återställelse i denna slutliga tidsutdelning. Det gjorde också lunden till en vördad plats i vår kyrkas historia — en plats som vi hedrar med namnet ”den heliga lunden”.

Medan jag var missionspresident kom min familj och jag att älska den lunden och känna dess helighet. Vi åkte ofta dit. Varje månad när nya missionärer anlände och de som avslutade sin mission gav sig av, tog vi dem dit. Vi brukade samlas vid en ingång till lunden och efter att ha sjungit den här kvällens inledningspsalm — ”O, hur skön var morgonstunden”¹ — inbjöd vi äldsterna och systrarna att sprida ut sig och finna en avskild plats där de kunde samtala med Gud i bön och ge honom löften och rapportera om dem. De här besöken i den heliga lunden var och förblir en oskattbar upplevelse för alla som välsignades med att vara med.

Jag inser ju att endast några få av er kommer att personligen kunna besöka den heliga lunden. Därför vill jag nu på våren 2012 — 192 år efter Joseph Smiths första syn — att ni ska komma med mig i tankarna till den heliga lunden. Stå med mig där medan jag visar er några bilder från lunden, berättar varför jag älskar den heliga platsen och talar om de värdefulla lärdomar för livet som man kan lära där.

Jag står i skuld till broder Robert Parrott, skogvaktare och naturvän som är anställd av kyrkan och bor i Palmyra. Han visade mig på några lärdomar från den heliga lunden som jag vill säga till er. Broder Parrott är ännu inte medlem i kyrkan, men han vördar den heliga lunden och vårdar den med ömhet och yrkesskicklighet.

Trädens skriftenliga symbolik

Då jag vördnadsfullt vandrat genom den heliga lunden eller suttit i tankar på de bänkar som ställts där, har jag ofta reflekterat över de många symboler ur skrifterna som har att göra med träd, grenar, rötter, frön, frukter och skogar. Adam och Eva, våra första föräldrar, fick utan tvivel den första lektionen i trädskötsel. Profeten Jakob citerar Zenos i Mormons bok och ger oss en invecklad liknelse eller berättelse om odlade och vilda olivträd i sin undervisning om Israels förskingring och insamling (se Jakob 5). Och vem bland oss har inte läst, läst på nytt och i bön begrundat det frö som Alma inbjuder oss att så, som med tålmodig omvårdnad och rätt näring blir ”ett träd som skjuter upp till evigt liv”? (Alma 32:41; se vers 27–43).

Likadant är det med den heliga lunden. En noggrann observatör — särskilt om han åtföljs av en naturkännare av broder Robert Parrotts kaliber — kan lära många viktiga saker av ekosystemet som finns där. Jag vill i korthet ta upp fyra sådana lärdomar med er i kväll.

Livets lärdomar från den heliga lunden

Lärdom nummer 1: Träd växer alltid mot ljuset.

Ett intressant fenomen som kan ses i den heliga lunden är de träd som växer i kanten av den ursprungliga skogen samt de som kantar många av de inre stigarna. De har ofta växt utåt för att undkomma det skuggande lövverket över dem, och sedan uppåt för att få så mycket solljus som möjligt. Deras krokiga stammar och grenar kontrasterar starkt mot grannträden, som växer nästan fullständigt raka. Träd, liksom nästan alla levande organismer, behöver ljus för att överleva och frodas. De gör allt de kan för att suga upp så mycket solljus som möjligt och befrämja fotosyntesen — den process som omvandlar ljusets energi till kemisk energi eller ”bränslet” som används av nästan alla levande organismer.

Jag är säker på att era unga, skärpta sinnen redan vet vart den här liknelsen från den heliga lunden leder oss. Ljus är en ännu viktigare katalysator i den andliga sfären än i naturen. Det beror på att ljuset är väsentligt för vår andliga tillväxt och förverkligandet av vår fulla potential som Guds söner och döttrar.

Mörker är motsatsen till ljus och representerar de krafter i världen som söker skilja oss från Gud för att omintetgöra hans gudomliga plan för vårt liv. Det är vanligtvis efter mörkrets inbrott eller på mörka platser som ondskans krafter utövar det största inflytandet. I ert stadium i livet är det brott mot kyskhetslagen, stölder, hasardspel, brott mot Visdomsordet och andra handlingar som förbjuds av vår himmelske Fader, som vanligtvis sker under mörkrets täckmantel. Också när vi väljer att handla fel mitt på ljusa dagen — till exempel genom att fuska på ett prov, plagiera när vi skriver en uppsats, illvilligt skvallra om någon, svära eller ljuga — kan vi inte annat än få känslor av mörker.

Lyckligtvis ger Anden ”ljus åt varje människa som kommer till världen, och Anden upplyser varje människa i hela världen som hörsammar Andens röst.

Och alla som hörsammar Andens röst kommer till Gud, ja, Fadern” (L&F 84:46–47).

Det här stället i Läran och förbunden beskriver vackert människans strävan uppåt, den naturliga gudagivna instinkten vi alla har — om vi inte förkväver den — att röra oss mot ljuset och därmed mot Gud och hans Son och bli mer lika dem. Om sig själv sade Kristus: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh. 8:12).

När vi förstår skrifterna kan man veta mycket om ett ord genom de ord som åtföljer det. I våra skrifter märker vi hur orden ljus, Ande, sanning och Jesus Kristus står nära varandra. De är nästan synonyma och drar oss uppåt till ett högre och heligare sätt att leva.

Av hela mitt hjärta uppmanar jag er att undvika syndens mörker i alla dess onda former och fylla ert liv med Ande, sanning och vår Frälsares Jesu Kristi ljus. Ni kan göra det genom att söka efter ädla vänner, inspirerande musik och konst, kunskap ur de bästa böckerna (särskilt skrifterna) stunder av uppriktig bön, stilla stunder i naturen, sunda aktiviteter och samtal samt ett liv med Kristus och hans lära om kärlek och tjänande i centrum. Kom alltid ihåg, särskilt när du söker en evig livskamrat, Herrens förkunnelse att ”sanning omfattar sanning, dygd älskar dygd, ljus håller sig till ljus” (L&F 88:40). Principen att godhet dras till godhet ger oss hoppet att om vi lever ett liv i evangeliets ljus, så finner vi så småningom en livskamrat som går på en parallell stig av rättfärdighet. Jag vet att ju mer vi strävar att fylla vårt eget liv med ljus, desto mindre plats finns det för mörker och desto närmare kommer vi till sist till att bli lika Kristus, världens ljus.

På grund av den speciella förmån jag har i kväll att tala till er enastående sista dagars heliga, vill jag höja en varnande röst men också en röst av uppmuntran och hopp beträffande det mörker som oundvikligen får plats i ert liv om ni ägnar er åt pornografi. Att använda pornografi på något sätt förnärmar Gud och bryter mot hans bud att inte begå äktenskapsbrott ”eller göra något som är detta likt” (L&F 59:6). Att ta del av pornografi leder nästan alltid till ytterligare brott mot kyskhetslagen. Upprepad användning av pornografiskt material och deltagande i de former av sexuell överträdelse som vanligtvis följer med kan skapa ett beroende som måste bemötas och behandlas med samma omsorg som ägnas åt alkohol- eller drogberoende.

Om pornografin redan hemsökt ditt liv och är ett envist och återkommande problem, ber jag er att söka hjälp, både genom kyrkan och vården. Du ska veta att pornografiberoende inte bara är ”ett litet problem” som du kan besegra i hemlighet genom bön, skriftstudier och större självkontroll.

Eftersom beroende av pornografin kan minska din kraft att välja gott framför ont, behöver du mildhet och ödmjukhet för att ta till dig Jesu Kristi försoning och välsignas genom försoningens stärkande kraft. Vad detta betyder i praktiken är att om du gör ditt allra bästa — vilket innefattar att du går igenom omvändelsens process med din biskops eller grenspresidents hjälp för att få förlåtelse för synder och genomgå en omfattande återhämtningsprocess som innefattar professionell rådgivning och kanske gruppstöd för att övervinna ditt beroende — om du gör det här hjälper dig försoningens stärkande kraft (som i Bible dictionary beskrivs som gudomlig hjälp eller styrka²), den här stärkande kraften hjälper dig att övervinna ett pornografiberoende och så småningom bli botad från dess nedbrytande följder. Genom försoningens kraft är både förlåtelse för synder och återhämtning från beroende möjliga, och båda är underbara.

Så sky mörkret och sök liksom trädet att alltid växa mot ljuset.

Lärdom nummer 2: Träd behöver motstånd för att fylla ändamålet med sin skapelse.

Olika skolor i fråga om skogsvård har använts genom åren i vården av den heliga lunden. Vid ett tillfälle valdes en liten del ut och man tillämpade ”selektiv gallring”. Så här fungerade det: Skogvaktarna identifierade de som de ansåg vara de största och mest lovande träden i det valda området och skar ner de mindre lovande träden och den hindrande undervegetationen. Tanken var att man genom att ta bort mycket av den vegetation som konkurrerade om vatten, solljus och näringsämnen skulle ”befria” de utvalda träden och låta dem växa och utvecklas bättre.

Efter några år visade det sig tydligt att motsatsen inträffade. När de befriats från konkurrens blev de utvalda träden alltför nöjda. I stället för att sträcka sig mot ljuset saktade de ner sin växt uppåt, utvecklade många låga grenar som så småningom blev värdelösa när lövverket tätnade och blev tjockare. Under tiden växte de bortskurna träden upp till mångstammade buskar som inte blev livskraftiga träd men fortsatte använda vatten och näringsämnen. De här buskliknande träden fortsatte konkurrera med de utvalda träden, men inte på ett sätt som skapade positiv tillväxt hos någondera. Resultatet blev att inga av träden i det utvalda markavsnittet kunde tävla i storlek och livskraft med de träd som fick växa mer naturligt och tvangs övervinna motstånd för att överleva och frodas.

Som ni vet är en viktig lärdom i Mormons bok att det måste finnas en motsats till allting. En värld med motsatser skapar val mellan gott och ont, så att handlingsfriheten kan fungera. Lika viktig är emellertid principen att motsatser måste finnas för att andlig tillväxt ska ske — eller som fader Lehi uttryckte det — för att ”helighet” ska åstadkommas (2 Nephi 2:11). Jag vill betona att förståelsen av den här principen — att andlig tillväxt kräver motstånd och motgångar — och att förstå den här principen redan i er ålder är en nyckel till att acceptera och vara nöjd med livet. Det är också viktigt för att uppleva den personliga tillväxt och utveckling vi behöver.

Förr eller senare får vi alla möta motstånd och motgångar. En del av detta kommer helt enkelt på grund av att befinner oss här i jordelivet, i en fallen värld. Det är mänsklighetens gemensamma lott. Sådant motstånd kan komma i många former. Det kan innefatta naturens krafter. Det kan bestå av sjukdomar. (Själv tycks jag kunna få influensa fastän jag har vaccinerat mig mot den!) Det kan komma i form av frestelser. För en del är det ouppfyllda förväntningar. (Jag skulle gärna ha varit en och nittiofem, men får vara nöjd med de en och sjuttiofem jag fått, så att talarstolen alltid får sänkas när jag ska tala). Det kan komma i form av ensamhet eller fysisk eller psykisk ohälsa — listan över motgångar är nästan ändlös, liksom de välsignelser och den personliga tillväxt och utveckling vi får om vi har tro till att se längre och uthärda väl. Jag finner stor tröst i Herrens ord till Joseph Smith i Liberty-fängelset vid ett tillfälle när Josephs bördor var nästan outhärdliga: ”Vet, min son, att allt detta skall giva dig erfarenhet och tjäna dig till godo” (L&F 122:7).

Ibland kommer motgångarna och svårigheterna på grund av egna felaktiga val. Dålig hälsa eller skador som kommer av en oansvarig livsstil, den vånda och sorg som kommer av att bryta mot Guds lagar, den ånger vi känner om vi inte gjort det mesta av vår tid och våra talanger — allt sådant beror på det vi själva gjort. Vi borde alla vara så tacksamma mot vår Frälsare vars försoning ger oss en möjlighet att laga allt som gått sönder.

Jag har märkt att när vi möter motgångar, frågar vi ofta ”varför” — Varför just jag? Varför just nu? Varför just det här? — när frågan ”vad” vore mer givande. En gång sände jag ett tröstande brev till ett par som var förtvivlade på grund av att mannen låg döende i en obotlig sjukdom. Deras svar gjorde mig ödmjuk: De räknade upp de välsignelser som Gud hade gett dem under deras många år tillsammans, och i tro undrade de ”vad” det var som Gud ville lära dem genom denna sista undervisning.

Det finns träd i den heliga lunden som broder Parrott kallar ”karaktärsträd”. Det är träd som visar att motgångar kan verka till vår förmån och att det i svåra stunder ofta finns mycket att vinna. De här träden har tvingats reagera på och anpassa sig till och ibland återhämta sig från olika former av motstånd och motgångar — ett blixtnedslag, en kraftig vindby en tung ansamling av snö eller is, misshandel från vårdslösa människor och ibland till och med angrepp från ett grannträd! Från de här svåra omständigheterna har kommit några av de starkaste och mest intressanta träden i lunden. Det de kanske saknar i symmetrisk skönhet tar de igen och mer därtill i styrka och karaktär.

Av egen erfarenhet i livet kan jag vittna om att motstånd, svårigheter och motgångar frambringar karaktär och tillväxt. Några av de svåraste och mest krävande utmaningarna i mitt liv — känslor av otillräcklighet och underlägsenhet i ungdomsåren, min missionstid i Tyskland i unga år när jag lärde mig tyska, juridikstudier och advokatexamen, min kamp som make och far för att både andligt och timligt försörja en familj på åtta barn, förlusten av föräldrar och andra närstående, till och med stressen och tyngden av min kallelse som generalauktoritet (som bland annat innebär att jag förberedde och håller det här talet i kväll) — allt detta och mer därtill, även om det varit svåra utmaningar, har gett mig erfarenhet och har varit för mitt bästa!

Jag vet att det inte är lätt att få er unga att förstå att lite smärta är nyttigt, men det är det ärligt talat. Om vi någonsin ska kunna få allt som Fadern har (se L&F 84:38), så händer inte detta utan att ge allt vi har i gengäld. Vår himmelske Fader vill ha ädla söner och döttrar och som Lehi sade, helighet kan endast komma genom svårigheter och prövningar. Människor behöver liksom träd motstånd för att uppfylla ändamålet med sin skapelse.

Lärdom nummer 3: Träd växer bättre i skogen än stående ensamma.

Om man tänker på saken är det mycket sällsynt i naturen med ett träd som står ensamt. De växer oftast i lunder, och med tiden kan lunder bli skogar. Men den heliga lunden är mycket mer än en samling träd. Den är ett komplicerat ekosystem som innefattar många arter av växter och djur. Det finns ett urskiljbart samband mellan alla olika arter av vilda blommor, buskar, häckar, träd, svampar, mossor, fåglar, gnagare, hjortdjur och andra skapelser som finns där. De här arterna interagerar och behöver varandra för att få föda, skydd och en samverkande och social miljö där de kan uppleva sin egen livscykel.

Guds plan för våra liv beaktar liknande samband och samverkan för vår del. Vi ska utarbeta vår frälsning tillsammans, inte var för sig. Kyrkan bygger möteshus, inte eremittillhåll. Vi ombes tillhöra en viss församling eller gren — inte välja och vraka mellan församlingar som i vissa kyrkor. Den här kloka policyn kräver att vi lär oss komma överens med varandra och vara ansvariga inför vår biskop eller grenspresident för vårt beteende. Inte att springa och gömma oss när det blir besvärligt! Vi befalls att älska vår nästa (inklusive släktingar), och att lära oss älska dem som är närmast oss är ofta svårare än att på ett avlägset sätt älska ”hela världen”. Från återställelsens början har de heliga fått befallningen att ”komma till Sion” och samlas i samhällen där vi kan lära oss leva i harmoni och gemensamt stödja varandra genom att hedra våra dopförbund att ”bära varandras bördor … att sörja med dem som sörjer … och trösta dem som står i behov av tröst” (Mosiah 18:8–9). Som Guds barn kan vi inte frodas i ensamhet, mer än ett ensamt träd kan det. Sunda träd behöver ett ekosystem. Sunda människor behöver varandra.

Som väl är finns det i alla en längtan efter umgänge, samvaro och lojala vänner. Som medlemmar i Guds eviga familj längtar vi alla efter den tillfredsställelse och trygghet som nära och varaktiga relationer kan ge. Ni kommer att lära er att skapandet av sådana relationer kräver tid, arbete och mycket kärlek. Som Mormon uttryckte det: ”Kärleken … söker inte sitt” (Moroni 7:45) — inte sin egen agenda eller sitt eget intresse, och verkligen inte sin egen bekvämlighet. Även om internet och sociala nätverks-webbplatser otvivelaktigt ger en form av samvaro, finns det ingen ersättning för sådan ärlig, öppen kommunikation öga mot öga som behövs för att verkliga och varaktiga relationer ska kunna skapas.

Det tidigaste och bästa laboratoriet för att lära sig umgås är förvisso hemmet. Det är i hemmet som vi lär oss tjänande, osjälviskhet, förlåtelse och tålamod, som är viktiga för varaktiga relationer med andra. Jag tror det är av det skälet som en del av ”tempelvärdigheten” är kravet att vi lever i harmoni med vår egen familj.

Lyckligtvis ger kyrkans inspirerade organisation också tillfällen och miljöer som gör att vi kan utvecklas socialt. Från våra yngsta till våra äldsta år tillhör vi en församling eller gren och är i situationer där vi samverkar med andra, och umgänget kan blomstra. I kyrkans kallelser, möten klasser, kvorum, råd, aktiviteter och en mängd andra tillfällen att umgås, utvecklar vi egenskaper och social förmåga som bidrar till att förbereda oss för den sociala ordning som kommer att finnas i himlen. Om denna högre ordning sade Herren genom Joseph Smith: ”Och samma sällskaplighet som finns bland oss här kommer att finnas bland oss där, men den kommer att vara förenad med evig härlighet, vilken härlighet vi inte nu åtnjuter”(L&F 130:2).

Om vi hoppas njuta himlens gemenskap och medföljande härlighet i den kommande världen, behöver vi ständigt mogna både socialt och andligt medan vi är här på jorden. Människor liksom träd växer bättre tillsammans än stående ensamma.

Lärdom nummer 4: Träd får styrka genom näring som skapats av föregående generationer av träd.

Det fanns en period i vården av den heliga lunden när de som bestämde beslutade att lunden skulle ha ett välskött utseende. Tjänandeprojekt för ungdomar och missionärer organiserades då och då för att rensa lunden på nerfallna träd, grenar och undervegetation och till och med stubbar och löv. Med den policyn dröjde det inte länge förrän lundens livskraft började minska. Tillväxten avtog, färre nya träd spirade, vissa arter av vilda blommor och växter började försvinna och flera arter av djur och fåglar minskade.

När broder Parrott tog över vården av lunden för några år sedan, rekommenderade han att lunden tilläts växa så naturligt som möjligt. Nerfallna träd och grenar lämnades att förmultna och berika jorden. Löv lämnades kvar där de fallit. Besökare ombads att hålla sig på markerade stigar så att lunden skulle störas mindre och jorden i lunden bli mindre nedtrampad. Inom bara några år skedde en enastående förnyelse och föryngring i lunden. I dag frodas den i ett nästan ursprungligt tillstånd med yppig grönska och ett överflöd av vilda djur.

Den lärdom vi får av denna erfarenhet i skogsvård ligger mig varmt om hjärtat. I sju år har jag nu haft förmånen att verka som kyrkans historiker och skrivare. Det är ett ämbete som skapades av profeten Joseph Smith efter Herrens befallning den dag kyrkan organiserades: ”Se, en uppteckning skall föras ibland er” (L&F 21:1). Från den dagen med början i utnämningen av Oliver Cowdery som kyrkans förste historiker och skrivare — och fortsatt fram till våra dagar — har en enastående uppteckning av kyrkans historia förts. John Whitmer ersatte Oliver Cowdery och tillsades av Herren att skriva historia ”över alla de viktiga ting … till förmån för kyrkan och för de uppväxande släktled som skall växa upp i Sions land” (L&F 69:3, 8).

Varför har historieskrivning och insamling, bevarande och tillgänglighet av historia sådan betydelse i Jesu Kristi Kyrka? Varför är det viktigt för er som en del av det ”uppväxande släktet” att vara medvetna om och hämta styrka från tidigare generationer?

Som svar vill jag säga att det är omöjligt att leva helt i det nuvarande — än mindre planera för vår framtida bestämmelse — utan det förflutna som grund. Den här sanningen påmindes jag kraftfullt om för några månader sedan när jag träffade ett underbart par som upplevt en ovanlig prövning, som jag berättar om med deras tillstånd. Efter några års äktenskap och flera barns födelse var hustrun med om en allvarlig olycka. Hon blev kvar på sjukhuset, medvetslös i flera veckor. När hon vaknade led hon av total minnesförlust! Hon hade så att säga ingen historia. Utan minne av det förflutna hade hon inga referenspunkter. Hon kände varken igen sin man, sina barn eller sina föräldrar! När mannen berättade det här för mig anförtrodde han mig att han under de första månaderna efter olyckan var orolig för att hon skulle villa bort sig om hon lämnades utan tillsyn. Han var också rädd att hans hustru inte skulle bli kär i honom igen. Under uppvaktningstiden hade han varit en vältrimmad atletisk ung man med mycket hår. Som medelålders var han nu rundare och hade mindre hår!

Lyckligtvis för alla berörda hade uppteckningar förts, åtminstone delvis. Mannen hade sparat brev som skrivits av hustrun före och under missionstiden. De var bevis på att de två verkligen hade varit kära. Han hade också fört en dagbok som innehöll sådant som var till hjälp. Gradvis, under några år, återställdes mycket av hustruns minnen av sitt förflutna genom att hon fick del av historien genom sina anhöriga.

Den här unika, ömtåliga situationen illustrerar väl det viktiga sambandet det förflutna har med nutiden och med framtiden. Den hjälper oss också bättre förstå Herrens definition av sanningen som han uppenbarade för Joseph Smith: ”Sanningen är kunskapen om tingen som de är och som de var och som de kommer att vara” (L&F 93:24). Kunskapen vi har om vårt förflutna tack vare de uppteckningar som förts och om vår framtid tack vare skrifterna och levande profeters undervisning ger oss ett sammanhang som hjälper oss använda vår handlingsfrihet förståndigt i vår nuvarande tillvaro. Ja, den här kunskapen ger oss ett mer gudomligt perspektiv eftersom det för oss närmare hans förmåga att se ”allt … närvarande inför [sina] ögon” (L&F 38:2).

Som medlemmar i kyrkan från många länder har vi kyrkans tidiga historia gemensam. Det är viktigt att vi alla bekantar oss med kyrkans historia, särskilt det som jag kallar berättelser om dess grundande. De här berättelserna — Joseph Smiths första syn, Mormons boks framkomst, änglabesök av Johannes Döparen, Petrus Jakob och Johannes, Elia, Elias och andra — innehåller de fundamentala sanningar på vilka evangeliets återställelse är grundad.

I vår teknologiska tidsålder när informationen flödar över — en del av den kritisk mot händelser och människor i kyrkans historia — finns det tyvärr vissa sista dagars heliga vars tro skakas om och de börjar ifrågasätta mycket som de länge trott på. Till dessa som ifrågasätter hyser jag kärlek och förståelse och förvissningen att om de håller sig till evangeliets principer och under bön studerar kyrkans historia — tillräckligt mycket för att få en heltäckande snarare än fragmentarisk eller ofullständig kunskap — så ska den Helige Anden bekräfta deras tro på de viktiga händelserna i kyrkans historia genom att ingjuta frid i deras sinnen. På det sättet blir de mer befästa i sina övertygelser om den återställda kyrkans historia och förs inte längre bort ”av varje vindkast i läran” (Ef. 4:14). Jag har utstakat mitt livs kurs på just sådana känslor av frid beträffande Joseph Smiths första syn och andra viktiga händelser i evangeliets återupprättande, liksom många av er, och jag vet att vi aldrig kommer att bli besvikna.

Historia i dess grundläggande form är en uppteckning om människor och deras liv, och ur dessa liv kommer berättelser och lärdomar som bekräftar det vi tror, det vi står för och det vi bör göra när vi möter motgångar. Det är inte alla berättelser i vår historia som är lika heroiska som den om Joseph Smiths första syn eller Wilford Woodruffs mission i England. Ja, många av de märkligaste berättelserna kommer från händelser i livet för ytterst vanliga sista dagars heliga, som de flesta av oss är. Berättelserna är oss särskilt kära och till störst hjälp när de inbegriper våra egna förfäder.

På 1920-talet tvingades till exempel min farfar och farmor — trots många långa timmars hårt arbete — att ge tillbaka till säljaren en gård som de köpt och där de bodde i staten Idaho. De ville återvända med sina små barn till sin hemort i Utah, men kunde inte ge sig av förrän de betalt en skuld på 350 dollar. Det låter som en liten summa i dag, men det var mycket då. Farfar försökte låna pengarna av män som hade tillgångar, men utan framgång. Lån från en bank var uteslutet eftersom de var helt utblottade. Han och farmor bad om hjälp varje dag. En söndagsmorgon på prästadömsmötet kom en man farfar knappt kände fram till honom och berättade att han hört talas om hans bekymmer och skulle låna farfar 350 dollar. Han förväntade sig att farfar skulle betala tillbaka så fort som möjligt efter att han kommit tillbaka till Utah. Överenskommelsen beseglades med ett handslag och farfar höll ord.

Den här enkla berättelsen som nedtecknats av min farmor är en skatt för vår familj. Den inspirerar mig genom att illustrera sådant som hårt arbete, ärlighet, att övervinna motgångar, familjesolidaritet och, viktigast av allt, den visar Guds hand i mina trofasta farföräldrars liv. Jag får stor styrka och uppmuntran av deras exempel och andras, både framstående och vanliga, i gångna generationer.

Ni kanske finner liknande berättelser i ert eget land och i er egen släkt. Där de finns, uppmanar jag er att samla in dessa berättelser, bevara dem och dela med er av dem. För dem nogsamt vidare från en generation till nästa. Mina barn (och numera mest mina barnbarn) tycker alltid om när jag berättar om ”när jag var liten”. Jag har hört sägas att ett folk inte är större än sina berättelser, och jag tror detsamma gäller familjer. Bra berättelser — om de är sanna — utgör en bra historia. Kom ihåg att människor liksom träd får styrka genom näring som skapats av föregående generationer.

Avslutning

Som avslutning vill jag att ni med mig återvänder till den heliga lunden och står med mig där nära ett av de så kallade ”vittnesträden”. De här träden växte i lunden för 192 år sedan vid tiden för Joseph Smiths första syn. Det finns tre av dem levande i lunden och tre döda vittnesträd som står kvar tack vare broder Parrotts skickliga konserveringsarbete.

När vi var på mission nära Palmyra brukade jag besöka den heliga lunden ensam och stå i vördnad nära mitt älsklingsträd bland vittnesträden. Jag brukade tänka mig att om träd kunde tala, skulle det berätta för mig att det bevittnade den vårdagen 1820. Men trädet behövde egentligen inte berätta det för mig — jag visste redan. Genom andliga upplevelser och känslor som tog sin början i min ungdom och fram till denna dag, har jag fått veta, oberoende av någon annan människa, att Gud vår Fader lever. Jag vet också att hans Son Jesus Kristus är hela mänsklighetens Frälsare och Återlösare. Jag vet att dessa två förhärligade varelser visade sig för Joseph Smith i den heliga lunden på våren 1820. De uppreste Joseph som profet och grundare i denna evangeliets sista utdelning. Under deras gudomliga ledning översatte Joseph Mormons bok, tog emot prästadömets nycklar och myndighet och organiserade Kristi kyrka återigen i dessa sista dagar. Det är en otrolig förmån att få leva i den här tiden och vara medlemmar i Kristi kyrka.

De här härliga sanningarna som jag har vittnat om hade sin början i den heliga lunden. Så som ni bildligt talat stått med mig i den heliga lunden i kväll, bör ni alltid stå i ert sinne och ert hjärta på den heliga platsen och leva trogna de sanningar som Gud började uppenbara där.

Kom också ihåg de livets lärdomar som den heliga lunden visar oss:

När mörkrets krafter försöker förgöra er — som de en gång försökte göra med den frågande Joseph Smith — stå då i den heliga lunden och minns ljuspelaren, klarare än solen (se Joseph Smith — Historien 1:15–17).
När motstånd och motgångar kantar din väg och fördunklar hoppet, stå då i den heliga lunden och minns att ”allt detta skall ge dig erfarenhet och tjäna dig till godo” (L&F 122:7).
När ensamhet och isolering blir din lott och du kämpar för att skapa mänskliga relationer, stå då i den heliga lunden tillsammans med andra sista dagars heliga som slutit förbund att hjälpa till att bära dina bördor och trösta dig när du behöver det.
Och när upplevelser eller människor eller motstridiga påstådda sanningar utmanar din tro och skapar tvivel om Jesu Kristi evangeliums återställelse, stå då i den heliga lunden och finn styrka och uppmuntran från de generationer av trofasta sista dagars heliga som stått där ståndaktigt före dig.

Det är min bön för er, mina unga vänner, och jag uppsänder den med kärlek och i Jesu Kristi namn, amen.