En gåva från min far – mottagen eller förkastad
Vilken härlig musik och vilket underbart tal av syster Eubank! Hur underbar var inte räddningstimman! Så december är här. Här är luften kall och vi har fått lite snö. För de flesta innebär det att julen står för dörren. Men för mig är det här inte hur julen känns.
I hela mitt liv har det varit långa, varma dagar som förebådar julens högtid. Det är för att i december är det sommar i Australien. Och i Västafrika, där min fru och jag har bott de senaste fem åren, är det alltid varmt.
Så december har vanligtvis fört med sig dagar på stranden, surfande och grillning. På julen är vårt hem fyllt av mangodoft och ljudet av skratt. Men julens anda är densamma överallt. Vare sig det är i Sydney, Salt Lake City eller Sierra Leone, Nuku’alofa, Newfoundland eller Nigeria, inspirerar Frälsarens födelse människor till att göra gott.
På de flesta platser utbyter man gåvor, besöker varandra och gör goda gärningar för att fira julens anda. Några av våra vänner i Samoa har som tradition att dagen efter jul lägga mat och andra godsaker i lådor och ge dem till de familjer med störst behov – inte bara i församlingen utan till andra i samhället. De har också en grönsaksodling på över 8000 m2 där det mesta av behållningen går till behövande människor.
En kär vän till oss från Senegal i Västafrika berättade att i hans by på Elfenbenskusten tar byborna varje julafton upp olösta konflikter med sina ledare, i stället för att föra med sig gåvor. Ledarna ägnar sedan resten av dagen åt att samarbeta med familjerna för att lösa konflikterna. Byborna fordrar att det råder frid och harmoni i varje hem i byn på julen eftersom de firar Kristi födelse – han som föddes med syftet att ge världen frid.
Tidigare i år träffade vi en ung missionär, syster Jeanne Ingabire från Rwanda, som är missionär i Liberia. Hon återgav den hjärtskärande berättelsen om hur folkmordet som ägde rum 1994 i Rwanda hade påverkat henne. Hennes pappa kom från hutustammen som hatade medlemmarna i tutsistammen. Men hennes mamma var från tutsistammen. För att rädda sin hustrus och sina fyra döttrars liv gömde denne modige pappa sin familj långt borta och återvände sedan ensam till sin by. Hans fru och döttrar såg honom aldrig igen och kämpade för sin överlevnad. Nio år senare återvände de slutligen för att delta i ett försoningsmöte som regeringen hade anordnat och där fick de höra att deras man och pappa hade dödats när han återvände till sin by. Otroligt nog förlät syster Ingabires mamma och hennes barn de som hade tagit deras mans och pappas liv.
Vid en tid då Joseph Smith kunde ha förtärts av ilska då han orättmätigt hade fängslats i Libertyfängelset under flera månader runt julen 1838, uppenbarade Herren kapitel 121 i Läran och förbunden. I den här uppenbarelsen hjälpte Herren Joseph att övervinna de frustrerande känslor som är tydliga i början av kapitlet, och han lär profeten att välvilja, långmodighet, mildhet, ödmjukhet och uppriktig kärlek är kristuslika egenskaper som är nödvändiga för lärjungeskap.
Jag har dyrbara familjeminnen av julen. Men inte alla minnen är goda. Jag minns att jag fick en grön leksaksbil av min far när jag var liten som var väldigt uppskattad. Vår familj hade det inte så gott ställt och jag älskade den där presenten. Men en dag när jag fick ett raseriutbrott över en bagatell kastade jag in leksaksbilen i den täta blåregnsbusken som växte över vårt staket. Jag ångrade mig omedelbart, inte bara för att jag hade kastat bort min leksak utan för att det kändes som om jag hade förkastat min fars uttryck för kärlek. Jag letade och letade efter den men det var förgäves. När vintern kom och busken tappade sina blad sökte jag igen utan framgång. Jag känner fortfarande sorg över att ha sårat min far. Det gör fortfarande ont.
Vet ni, det kan liknas vid hur vi ibland förkastar vår himmelske Faders kärlek och hans gåvor till oss, varav den största är att han sände sin Son för att lida och sona våra synder. Det vore tragiskt om vi förkastade hans försoningsoffer eller hans evangeliums lagar och förrättningar!
Åh vad jag önskar att vi alltid kunde vara lika alla dem som arbetar för att visa kärlek till andra. Många har nyligen arbetat för att hjälpa invånarna i Florida och North och South Carolina som har drabbats av ödesdigra stormar eller hjälpt andra med liknande upplevelser runtom i världen.
Den 25 december 1974 förstördes huvudstaden i Australiens Northern Territory. Tidigt på juldagen drabbades staden Darwin av cyklonen Tracy. Många dog och de flesta av Darwins invånare förlorade sina hem. Bilderna från den nyligen inträffade förödelsen i Florida liknar det som hände i Darwin. Men julens anda övervann känslan av förtvivlan. Donationer vällde in från människor över hela Australien och många släppte det de hade för händerna och reste till Darwin för att hjälpa till med återuppbyggandet.
För många år sedan när vår äldsta dotter bara var två år bröt hon ett ben precis innan jul och fick tillbringa flera veckor på sjukhus med benet i häftsträck. Det var en riktigt jobbig jul. En familj i vår församling som inte hade det så bra ställt besökte henne på juldagen. Vart och ett av deras små barn tog med sig sin favoritjulklapp som de hade fått samma morgon och gav den till vår dotter. Jag och min fru Kay rördes till tårar av dessa barns och deras föräldrars gränslösa och uppriktiga vänlighet.
Det här är julens sanna anda – människor som hjälper varandra. En viktig del av Frälsarens arvedel var när allt kommer omkring att han betjänade människorna en och en. Det här är definitivt en princip som hans kyrkas medlemmar i Afrika följer och tillämpar, och det är vad han begär av oss där vi är.
President M. Russell Ballard har sagt att försoningen är Frälsarens yttersta tjänandegärning för var och en ”enskilt”. President Ballard sa:
”Om vi verkligen förstod försoningen och varje själs eviga värde, skulle vi söka efter den förvillade pojken och flickan och varje annat förvillat Guds barn. Vi skulle hjälpa dem att förstå hur mycket Kristus älskar dem. Vi skulle göra allt vi kan för att hjälpa dem att förbereda sig för att ta emot evangeliets frälsande förrättningar.
Om församlings- och grensledare hade Kristi försoning främst i sitt sinne, så skulle säkert ingen ny eller återaktiverad medlem någonsin försummas. …
Det intressanta med försoningen, som är obegränsad och evig, är att den tillämpas individuellt – en person i taget. …
Bröder och systrar, underskatta aldrig, aldrig, hur dyrbar var och en är.”1
Vore det inte underbart om vi alla följde det här rådet och vår profet, Russell M. Nelsons råd – att efterleva de två buden på ett högre och heligare sätt. Och om du tvivlar på din förmåga att påverka när du gör det så kan du fundera på det afrikanska ordspråket: ”Om du tror att du är för liten att göra skillnad, då har du aldrig tillbringat en natt med en mygga omkring dig.”
Vi behöver inte resa till det heliga landet för att göra skillnad eller för att komma närmare vår Frälsare. Julen är en tid när vi kan fokusera på vår personliga gåva till Frälsaren genom att oupphörligt älska och hjälpa andra. Då har ingen av oss långt till Betlehem. Det är upp till var och en att göra Kristus till en del av sitt liv – att ta emot de gåvor han ger oss och att ge våra hjärtan till honom. Jag älskar honom och jag vittnar om hans odödliga kärlek till var och en av oss, i Jesu Kristi namn, amen.