12NIELSON-0
Första presidentskapets julandakt
6 december 2020
Fridsfursten
(Jes. 9:6)
Äldste Brent H. Nielson
i de sjuttios presidentskap
I en annan tid och på en annan plats långt, långt härifrån var min far Norman Nielson en mycket ung man som under sitt andra år av fyra stred i Stillahavsområdet under andra världskriget. Här är han utanför sitt tält. Han var luftvärnsspecialist i Papua Nya Guineas djungel. På juldagen 1943 skrev han hem till sin mor som var änka: ”Som du ser av dagens datum är det juldagen. Jag steg upp klockan sju, åt frukost och arbetade sedan till klockan tre, då jag gick ner till ån för att tvätta mina kläder och bada. Till middag i kväll fick vi en mycket liten portion kalkon, lite sötpotatis, majs, dressing och russinpaj. Jag skulle så gärna ha velat vara hemma med dig och familjen, sätta fötterna under bordet och än en gång äta allt det vi brukade äta när vi var tillsammans för några år sedan. Vi är besvikna över att våra julpaket inte kom fram före jul. Vi är många som inte har fått något till jul. Jag minns att du har sagt många gånger till mig att man aldrig saknar vattnet förrän brunnen sinar.”
Det här året har min fru Marcia och min syster Susan skrivit ner berättelsen om min fars fyra år av tjänstgöring under andra världskriget. De sammanställde alla brev som han skrev hem till sin mor. Jag måste säga att när jag läste hans dystra julbrev hade jag svårt att tro det. Det kanske låter trivialt för er, men eftersom det här var min pappa som jag älskar, ville jag på något sätt ändra det som hände den juldagen. Jag ropade i mitt hjärta: ”Hur mycket lidande kan den här unge mannen från Idaho klara av?” Hans far dog av en hjärtinfarkt när han bara var 12 år gammal. Han uppfostrades sedan av sin mor, han blev inkallad till militärtjänst och bodde nu i djungeln, mitt i en fruktansvärd strid. Kunde han åtminstone inte få en julklapp? Medan jag funderade på hans situation kände jag Anden tala till mig: ”Brent, du vet hur den här berättelsen slutar. Din pappa fick så småningom den allra viktigaste gåvan och kom att leva ett liv i tro där julen var hans favorittid på året.”
När jag läste mer av min fars berättelse hittade jag ett av hans sista brev till sin mor i februari 1945. Under sina fyra år hade han, under general Douglas MacArthurs ledarskap, stridit från Darwin i Australien till Papua Nya Guinea, till Leytebukten i Filippinerna och till slut till Manila där han slutförde sin militärtjänst och återvände hem. Större delen av tiden då han tjänstgjorde i kriget höll Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga inga möten, men när han kom till Filippinerna, i slutet av sin tjänstgöring, hittade han ett kyrkans möte. När han hade deltagit i mötet skrev han det här intressanta brevet hem till sin mor: ”Jag besökte kyrkan i går, men tyckte inte om talet särskilt mycket. Mor, en hel del av det som kändes så viktigt förut verkar så trivialt nu. Jag menar inte min tro på Gud, den är förmodligen starkare än någonsin, men jag ser på Gud som en kärleksfull och förstående person snarare än någon [som] alltid står över en för att bestraffa en för varje misstag man gör.”
Det Anden lärde mig är att i en extremt prövande tid, då min far deltog i ett fruktansvärt krig där många soldater, sjuksköterskor, sjömän, piloter och oskyldiga civilpersoner på bägge sidor förlorade sina liv, fann han gåvan – han fann julens sanna anda. Han insåg att han hade en kärleksfull himmelsk Fader som förstod honom och vakade över honom. Det viktigaste han lärde sig för livet var detta: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”1 När min far pressades så hårt som han kunde klara av, fann han en kärleksfull och vänlig himmelsk Fader. Det min far fann gav honom frid, lycka och glädje i en värld full av förvirring, smärta och lidande. När han lämnade kriget bakom sig tog han med sig den gåvan hem.
Jag är inte säker på att jag skulle ha överlevt de prövningar som min far mötte under dessa tre jular hemifrån, men jag vet att det han och jag lärde oss är att julens sanna gåva, den som ges av vår Fader i himlen, är Frälsaren Jesus Kristus. Den här julen, på grund av förhållanden i världen, befinner en del av oss sig i situationer långt borta från familjen, eller så har vi isolerats från dem fast de bor i närheten. Några av oss kanske känner sig som min pappa den där juldagen 1943. Vi kanske också undrar varför vi inte fick några gåvor eller besök. Men om vi lyfter blicken och fäster den på Gud och får leva, så kommer vi att upptäcka att Jesus Kristus är den största gåvan. Att öppna den gåvan ger oss nyckeln till ett underbart, fridfullt liv.
I Markus fjärde kapitel i Nya testamentet hade Frälsarens lärjungar en skrämmande upplevelse. De befann sig på en båt med Frälsaren på Galileiska sjön när en kraftig storm bröt ut. Lärjungarna blev rädda och Frälsaren talade till dem och sa: ”Varför är ni rädda? Har ni fortfarande ingen tro?”2 Med befallande röst fick Frälsaren vindarna och vågorna att stilla sig. Lärjungarna ställde då denna innerliga fråga som jag ber att ni begrundar den här julen: ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder ju honom!”3 Jag ska försöka besvara den frågan. Jesus Kristus är ”Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fridsfurste”4. ”Medelst honom och genom honom och av honom skapas och skapades världarna.”5 Han är vår Frälsare och vår Återlösare, han är Faderns förstfödde.
Jesaja beskrev Frälsaren på följande sätt: ”Vet du inte? Har du inte hört att HERREN är en evig Gud som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och mattas inte. … De som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De springer utan att mattas, de vandrar utan att bli trötta.”6
Det är mot den här bakgrunden som Frälsaren inbjuder oss alla den här julen och alltid: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. … För jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar. för mitt ok är milt och min börda är lätt.”7 Hans inbjudan lyder: ”kom”.
Min förhoppning under den här juletiden är att vi oavsett våra omständigheter, oavsett var vi befinner oss och oavsett hur åtskilda vi är från familj och vänner ska minnas att han, Frälsaren Jesus Kristus, är gåvan, att när vi kommer till honom gör han våra bördor lätta, och att vi må upptäcka honom, som min far gjorde mitt i ett fruktansvärt krig. Frälsaren sa: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.”8 När vi litar på honom finner vi frid och glädje, oavsett våra nuvarande omständigheter.
Jag önskar er alla en god jul och ber att ni detta år, när hoppets stråle går igenom världen, tar emot och erkänner den gåva som en kärleksfull Fader gav till oss när han tillät offret av sin enfödde Son. Jag bär mitt personliga vittnesbörd om denne kärleksfulle himmelske Fader och hans fullkomlige Son, Fridsfursten. I Jesu Kristi namn, amen.