2:3

Jordelivets äventyr

Äldste Dieter F. Uchtdorf

i de tolv apostlarnas kvorum

En kväll med äldste Dieter F. Uchtdorf

Världsomfattande andakt för unga vuxna • 14 januari 2018 • Konferenscentret

Mina kära unga vänner, mina kära bröder och systrar, jag hälsar er med kärlek och välsignelser från de tolv apostlarnas kvorum.

Jag saknar president Thomas S. Monson Han var min käre och högt skattade vän, lärare och mentor. Men jag kan försäkra er om att Herren själv är överhuvudet för denna kyrka, hans kyrka, ja, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Herren har gett oss en gudomlig plan som gör att hans kyrka alltid leds av profeter, siare och uppenbarare.

Ni finns alltid i våra tankar. Vi ber för er, och vi älskar och beundrar er.

Det globala ”samlas och dela”-initiativet som föregick det här mötet och fortsätter efter det är bara ett exempel på er godhet. Tiotusentals av er har bidragit på anmärkningsvärda sätt, allt från att hjälpa nödställda till att uppmuntra andra genom sång. Det är er bestämmelse att dela de goda nyheterna om Jesu Kristi evangelium genom inlägg på sociala medier och andra medel, och genom era personliga exempel. Tack för att ni visar er villighet att tjäna Gud och era medmänniskor.

Det känns så gott att vara med er i dag och få känna er ande, er styrka och er energi. Jag är särskilt glad att vi har haft chansen att höra från min fru. Harriet är verkligen solen i mitt liv. Alla som känner henne älskar henne. Hon är en sådan person som gör andra runt omkring sig bättre och gladare. Hon har sannerligen haft den inverkan på mig.

Vi firade just vår 55:e bröllopsdag. När vi ser på våra två barn och deras makar, våra sex barnbarn med familjer och våra tre barnbarns barn, förundras vi över vilket stort äventyr vårt liv har varit.

De omedelbara svarens tidsålder

Jag kom att tänka på något intressant när jag förberedde mig för det här mötet. Ja, det är sant, åren när jag var mellan 18 och 30 är knappt synliga i min backspegel, men trots min nuvarande ålder känner jag mig fortfarande ung inuti OTROLIGT. Faktum är att de flesta av oss äldre ser oss själva som ungdomar som bara har levt mycket länge.

Äldre generationer har mycket mer gemensamt med er än ni kan tro. Jag tror att skillnaderna mellan vår himmelske Faders barn, oavsett ålder, är minimala jämfört med likheterna. Till exempel har många av er frågor om Gud och om er själva – djupa, grundläggande frågor som liknar dem som ställs av personer som är mycket äldre än ni.

”Finns Gud verkligen? Bryr han sig om mig?”

”Är jag på rätt väg?”

”Varför känner jag mig ibland tom, överväldigad, förbisedd eller ensam?”

”Varför har Gud inte ingripit i mitt liv?

Varför besvarade han inte en bön?”

”Varför lät han mig uppleva den här sorgen, sjukdomen eller tragedin?”

De här frågorna kan vara mycket svåra att svara på.

I vår tidsålder med snabba svar – när allt som behövs för att få till synes absolut och obestridlig kunskap är en googlesökning – blir vi ibland frustrerade när svaren på våra mest personliga, viktiga och angelägna frågor inte kommer genast. Vi lyfter hjärtat mot himlen och allt vi verkar få är en frustrerande snurrande markör som säger ”vänta”.

Vi tycker inte om att vänta.

När vi måste vänta mer än några sekunder på att en sökmotor ska svara, kan vi tro att uppkopplingen är nere eller bruten. I vår frustration kanske vi också avbryter sökningen. Men när det gäller eviga frågor, sådant som rör själen, måste vi ha mer tålamod än så.

Alla svar är inte lika värdefulla. Svar som kommer från världslig visdom eller den allmänna opinionen är lätta att få, men de förlorar snabbt sitt värde när nya teorier eller trender dyker upp. Himmelska svar – eviga svar – är ovärderliga. För att få sådana svar krävs det ofta uppoffringar, arbete och tålamod.

De här svaren är värda att vänta på.

Min avsikt i dag är att ge er mitt säkra vittnesbörd om att er Fader i himlen känner er, att han hör er och att han aldrig överger er. När ni vänder hjärtat mot honom och strävar efter att följa hans väg, ingriper han i era liv och leder era steg medan ni färdas genom jordelivets stora och spännande äventyr.

Bind ihop prickarna

Apples Steve Jobs, en av vår tids stora nyskapare, fick följande insikt: ”Man kan inte binda ihop prickarna genom att se framåt”, sa han. ”Man kan bara ansluta dem om man ser bakåt. Så ni måste lita på att prickarna binds samman någon gång i framtiden.”¹

Vad menade han med det? Kanske kan en illustration vara till hjälp. I slutet av 1800-talet började sådana konstnärer som Georges Seurat och Paul Signac att måla med en ny stil som blev känd som neoimpressionism. Deras teknik bestod av att måla små färgprickar på målarduken. På nära håll kan prickarna verka osammanhängande och slumpartade. Men när man tar in hela målningen kan man se hur prickarna flyter samman och hur färgerna så småningom bildar former som uppenbarar ett vackert mönster. Det som en gång verkade vara slumpmässigt och kanske förvirrande börjar klarna. Ibland är våra liv som neoimpressionistisk konst. Färgprickarna som utgör våra dagars stunder och händelser kan ibland verka osammanhängande och kaotiska. Vi kan inte se att det råder någon ordning. Vi inte föreställa oss att de har någon mening alls.

Men när vi tar ett steg tillbaka och fångar det eviga perspektivet, när vi ser på våra liv utifrån Jesu Kristi evangeliums ram, kan vi börja se hur de olika punkterna i våra liv hänger ihop. Vi kanske inte kan se hela bilden än, men vi ser tillräckligt för att lita på att det finns en vacker, storslagen plan. När vi strävar efter att lita på Gud och att följa hans Son Jesus Kristus får vi en dag se slutprodukten, och vi vet då att Guds hand vägledde våra steg.

Vi vet att den store konstnären hade en plan för de där slumpartade prickarna hela tiden. Vi ser att han har utvidgat våra talanger, förberett möjligheter och presenterat långt härligare mål än vad vi någonsin kunde föreställa oss eller åstadkomma på egen hand.

Jag har sannerligen sett det i mitt eget liv.

Mitt jordelivs äventyr

Många av er vet att när jag var liten tvingades jag och min familj att fly från vårt hem två gånger och lämna allt bakom oss. Vid båda tillfällena blev det ganska uppenbart att människorna på den nya platsen ansåg att vi var ”lägre stående” än dem. Bland barnen i min ålder gjorde min dialekt mig till en utböling, och den var en rik källa till hån och skratt för dem.

Mina föräldrar kämpade för att försörja familjen. Mor startade ett tvätteri och med cykel och vagn agerade jag ”hemleverantör” i företaget efter skolan.

Traumat och stressen av flyttningarna gjorde att jag kom efter i mina studier och gick miste om ett helt skolår.

I Östtyskland hade jag studerat ryska som andra språk. Det var svårt men jag klarade det. Nu i Västtyskland krävdes det att jag lärde mig engelska.

Det kändes omöjligt för mig! Jag trodde helt enkelt inte att min mun var skapad för det engelska språket.

Under mina tonår var jag kär i en underbar flicka med vackra stora bruna ögon. Tråkigt nog verkade inte Harriet vara det minsta intresserad av mig. Inget jag prövade verkade fungera. Ja, ni har hört hennes sida av berättelsen.

Där var jag alltså, en ganska oansenlig och kämpande ung man i efterkrigstidens Tyskland, som inte verkade ha så stor chans att lyckas väl i livet.

Men det fanns en del saker som fungerade för mig.

Jag visste att min familj älskade mig. I skolan och i kyrkan hade jag lärare som uppmuntrade mig att alltid sätta höga mål. Jag minns fortfarande när en ung amerikansk missionär undervisade om den här principen från skrifterna: ”Om Gud är för er, vem kan då vara emot er?”²

Det var något med det där som slog mig med stor kraft. Om så är fallet, tänkte jag, varför skulle jag då vara rädd?

Så jag trodde. Och jag litade på Gud.

Under en tid var jag med i ett lärlingsprogram. En av mina lärare uppmanade mig att sikta högre och gå kvällskurser i maskinteknik. Det krävde en hel del extraarbete, men jag upptäckte därigenom min stora passion för flygning. Det kom som en chock när jag insåg att jag behövde kunna engelska för att bli pilot. Men jag ville bli pilot, och på något mirakulöst sätt verkade min mun förändras, och engelska var inte längre ett omöjligt språk.

Med ny motivation, en pånyttfödd beslutsamhet att arbeta hårt, och med tillit till min himmelske Fader tog jag små steg som stärkte min tro på att jag kunde göra det.

Det betydde förstås inte att saker och ting alltid gick bra.

När jag var nitton reste jag till San Antonio i Texas för att börja utbilda mig till stridspilot. På planet satt jag bredvid en man som pratade med en stark texasdialekt. Jag insåg till min fasa att den engelska jag så ihärdigt hade arbetat på att lära mig inte var samma engelska som de pratar i Texas!

Under pilotutbildningen var det också svårt. Det var ett mycket konkurrensbetonat program där alla tävlade om toppositionen till examen. Jag insåg genast att jag inte låg så bra till eftersom de flesta av mina klasskamrater hade engelska som modersmål.

Min flyginstruktör varnade mig angående en annan potentiell nackdel: jag tillbringade mycket tid i kyrkan. De lokala medlemmarna välkomnade mig till grenen och till sina hem, och vi byggde till och med ett möteshus tillsammans i Big Springs. Mina lärare var oroliga för att sådana aktiviteter skulle försämra mina chanser att nå en topposition. Jag trodde inte det. Så jag litade på Gud och gjorde så gott jag kunde.

Så småningom lärde jag mig engelska (men jag arbetar fortfarande på det). Jag avslutade min pilotutbildning (som etta i klassen). Jag blev stridspilot och senare flygkapten i ett flygbolag. Och min vackra, brunögda drömflicka? Ja, hon är här med mig i dag.

Gör små saker på ett fullkomligt sätt

Kan vi lära oss något av det här? Jag tror det finns mycket att lära!

En sak kan vara: Bli inte överväldigade av livets alla stora och svåra uppgifter. Om ni beslutar er för att göra sådant som är ”lätt” – de ”små” sakerna som Gud vill att ni ska göra – och ni gör dem så fullkomligt ni kan, så händer stora saker.

Några av de här små och enkla sakerna som ni kan göra på ett fullkomligt sätt är att be dagligen, studera skrifterna, följa Visdomsordet, gå i kyrkan, be med ärligt uppsåt och betala tionde och offergåvor.

Gör allt det här även när ni inte vill göra det. De här ”uppoffringarna” kan verka små, men de är viktiga, för ”offer och lydnad välsignelse skänker”.³

På sätt och vis är era ”små och enkla” uppoffringar vardagslivets prickar som bildar era livs mästerverk. Ni kanske inte ser hur prickarna hänger ihop nu, och det behöver ni inte än. Ha bara tillräckligt med tro för stunden ni lever i just nu. Lita på Gud, för ”av det ringa kommer det som är stort”.⁴

Lita på Gud

Nu kanske ni tänker: ”Ja, president Uchtdorf, det gick ju bra för dig. Men du är apostel. Sån är inte jag. Gud tycker inte att jag är viktig. Mina böner besvaras inte. Jag får ingen vägledning i mitt liv. Om det finns en plan för mig så är det en lågbudgetplan. En begagnad plan. En ’klapp-på-huvudet-var-nöjd-med-det-du-har-plan’.”

Mina kära vänner, kom ihåg vad Steve Jobs sa: ”Man kan inte binda ihop prickarna genom att se framåt. Man kan bara ansluta dem om man ser bakåt.”

När jag var i er ålder hade jag ingen aning om vart mitt liv skulle föra mig. Jag såg definitivt inga prickar som bands samman framför mig.

Men jag litade på Gud. Jag lyssnade på en kärleksfull familjs och kärleksfulla vänners råd, och tog små steg i tro med en förhoppning om att om jag gjorde mitt bästa just då så skulle Gud ta hand om resten.

Det gjorde han.

Han kände till änden från begynnelsen när jag inte gjorde det.

Jag såg inte framtiden, men det gjorde han.

Också under de svåra tiderna när jag trodde att jag var övergiven var han med mig – det ser jag nu.

I Ordspråksboken finner vi det här stora löftet: ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. Räkna med honom på alla dina vägar, så ska han jämna dina stigar.”⁵

Jag tror inte att det är ett frågetecken i slutet av den versen.

Nej, jag tycker faktiskt att det borde vara ett utropstecken!

Så ni måste fråga er själva: ”Kan jag uppbåda tillräckligt med tro för att tro Gud? Är jag villig att lita på att han älskar mig och vill vägleda mig?”

Faktum är att ni kanske kan klara er ganska bra på egen hand i många situationer. Men jag uppmanar er att tro på att era liv blir oändligt mycket bättre om ni litar på att Gud vägleder er. Han vet sådant som ni omöjligen kan veta, och han har en framtid beredd för er som ni omöjligen kan föreställa er. Den store aposteln Paulus vittnade: ”Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom.”⁶

Vill ni att er himmelske Fader ska vägleda er, välsigna er och upprätthålla er?

Då ska ni tro.

Älska honom.

Sök honom helhjärtat.

Vandra på hans vägar – vilket innebär att ni håller hans bud, ärar era förbund, följer profeternas lärdomar och lyssnar på Andens maningar.

Gör det så kommer Gud att ”föröka er tusenfalt och välsigna er, så som han har lovat er”.⁷

Vi är ansvariga inför Gud

Jag förstår att för vissa kan det här verka lätt att säga och svårt att göra. Jag håller med om att man inte behöver gå långt i dagens kultur för att höra motstridiga röster som avråder eller hånar tron på Gud i allmänhet, och på vår religion i synnerhet.

Sådana röster förstärks i vår tid genom aldrig tidigare sedda framsteg inom kommunikation.

Det är er utmaning. Men det är också er förmån.

Jag är övertygad om att ni hittar sätt att hantera det på Herren sätt!

Det är en del av ert jordelivs äventyr. Sättet ni gör det på har stort inflytande på er framtid och den roll ni har i Guds verk här på jorden.

Men det ni upplever i livet är inte så unikt. Er generation är inte den enda vars tro på Gud har prövats och hånats. Faktum är att det verkar vara en del av jordelivets prövning för alla Guds barn.

”Hade ni tillhört världen”, sa Jesus till sina lärjungar, ”skulle världen ha älskat er som sina egna. Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.”⁸

Det är lika bra att ni accepterar att när ni en gång har bestämt er för att följa Frälsaren så är det troligt att de som bor i den stora och rymliga byggnaden misstycker – ganska högljutt emellanåt.⁹ De kan också försöka trakassera er och få er att skämmas.

Men kom ihåg att ni inte är ansvariga inför dem. Ni är ansvariga inför Gud. En dag står ni inför honom och ska redogöra för era liv.

Han frågar er då vad ni gjorde för att övervinna världens frestelser och följa rättfärdighetens stig. Han frågar er om ni följde Frälsaren, om ni älskade er nästa, om ni uppriktigt försökte hålla er kvar på lärjungeskapets stig.

Mina kära unga vänner, mina kära bröder och systrar, ni kan inte få både och. Ni kan inte få lärjungeskapets obegripliga välsignelser om ni samtidigt behåller ert medlemskap i Babylons första församling. Mina kära bröder och systrar, det är dags att besluta er för att följa Kristus och gå på hans stig.

En dag får alla Guds barn veta vad som är rätt – även de som nu hånar sanningen. De kommer att böja knä och bekänna att Jesus är Kristus, Återlösaren, världens Frälsare.¹⁰ Då vet de att han dog för dem.

Den dagen blir det uppenbart att hans röst är den enda som någonsin har betytt något.

Då vet ni med säkerhet hur välsignade ni är eftersom ni har bevarat tron, hållit Guds bud, tjänat era medmänniskor och byggt Guds rike här på jorden. Mina älskade vänner: Tro, så är Gud med er. Vänd hjärtat till honom, så vägleder han er på er resa genom jordelivets stora och spännande äventyr.

Det har ingen betydelse

När vi nu pratar om att låta Gud vägleda våra liv vill jag klargöra något. Ni kanske inte tycker om det som jag nu ska säga. När ni frågar Gud om besluten ni ska fatta i livet – även vissa viktiga beslut – kanske han inte ger er ett tydligt svar. Sanningen är den att ibland har det helt enkelt ingen betydelse för Herren vad ni bestämmer er för, så länge som ni håller er inom evangeliets grundläggande förbund och principer.

I många fall är valen ni gör kanske inte är lika viktiga som vad ni gör efter att ni har gjort valet.

Till exempel kan ett par välja att gifta sig trots att några i deras familjer inte anser att de är ”den rätta” för varandra. Men jag har stort hopp om ett sådant par om de, när beslutet är fattat, satsar allt för att förbli fullständigt hängivna varandra och Herren. Genom att behandla varandra med kärlek och vänlighet och fokusera på varandras känslomässiga, andliga och timliga behov – genom att regelbundet göra ”små” saker – blir de ”den rätta” för varandra.

Å andra sidan finns det par som tror att de har valt ”den rätta” och sedan tror att den svåra delen är över. Om de slutar uppvakta varandra, slutar kommunicera öga mot öga, och glider tillbaka till ett egoistiskt och självcentrerat liv, färdas de på en stig som leder till bedrövelse och ånger.

Samma princip gäller vid val av yrke. Jag har stort hopp om dem som väljer ett mindre prestigefyllt yrke, men som gör sitt bästa för att arbetet ska bli intressant och stimulerande

Jag har mindre hopp om dem som väljer ett yrke som låter imponerande, men som med tiden tappar den inre glöd som behövs för att de ska lyckas väl. Faktum är att förmågan att anpassa sig till förändringar på arbetsplatsen kommer att vara en av de främsta egenskaperna som er generation måste utveckla för att klara av framtiden.

Hur vill då Gud att ni ska gå till väga när ni fattar viktiga beslut?

Hans undervisning till Oliver och Joseph har varit till stor hjälp för mig. Herren sa till dem: ”Du måste utforska det i ditt eget sinne. Sedan måste du fråga mig om det är rätt.”¹¹

Er himmelske Fader har gett er en hjärna och ett hjärta. Om ni litar på honom så hjälper han er att använda båda på rätt sätt när ni ska fatta beslut.

I många fall har ni fler än ett bra alternativ att välja mellan. När det hände Joseph och hans medarbetare använde Herren ett intressant uttryck då de sökte hans vägledning. Uttrycket är: ”Det har ingen betydelse.”¹²

Men Herren tillade direkt: ”Var blott trofasta.”¹³

Ert arbete är att fatta de bästa besluten ni kan utifrån den information ni har, med evangeliets värderingar och principer som grund. Sträva sedan av all er kraft för att lyckas med det ni företar er – och var trofasta.

När ni gör det binds prickarna samman.

Kanske är det en besvikelse att höra att Gud inte nödvändigtvis ger er en detaljerad karta över ert livs resa. Men vill ni verkligen få anvisningar i varje detalj i livet?

Vill ni verkligen att någon ger er svaren på livets frågor innan ni har haft chans att själva ta reda på saker och ting? Vilket slags äventyr skulle det vara?

Mina kära unga vänner, ni färdas genom jordelivets äventyr en enda gång. Skulle inte en personlig, skräddarsydd genomgång – komplett med spoilers och svar på livets alla stora frågor – ta bort den härliga känslan av att ha uppnått något och den starkare tilliten¹⁴ till Herren och till dig själv?

Eftersom Gud har gett er handlingsfrihet finns det många riktningar ni kan välja att gå och ändå få ett meningsfullt liv. Jordelivet är en äventyrsberättelse som vi själva får välja slutet på. Ni har bud, ni har förbund, ni har inspirerade profetiska råd och ni har den Helige Andens gåva. Det är mer än nog för att leda er till glädje under det här livet och i evigheten. Därutöver ska ni inte misströsta om ni fattar några beslut som inte var så bra. Det är så ni lär er. Det är en del av äventyret.

Nej, äventyr är aldrig lätta från början till slut, men om ni är trofasta kan ni vara säkra på att få ett lyckligt slut. Tänk på exemplet med Josef i Egypten. Hans liv var fruktansvärt på många sätt. Han såldes som slav av sina bröder. Han sattes i fängelse för ett brott som han inte hade begått. Trots alla förfärliga omständigheter som tvingades på honom, behöll han sin tro. Han litade på Gud. Han gjorde det bästa av situationen. År efter år – också när det såg ut som om han hade förbigåtts och övergetts – fortsatte han att tro. Josef vände alltid hjärtat mot Gud. Och Gud visade att han kan vända det negativa till något positivt.¹⁵

I dag, 4 000 år senare, inspireras vi fortfarande av Josefs berättelse.

Ert äventyr kanske inte är lika dramatiskt, men det har sina upp- och nedgångar. Så kom ihåg Josefs exempel: Var trofasta. Tro. Var ärliga. Bli inte bittra. Var inte översittare. Älska Gud, älska er nästa. Lita på Gud, även när livet känns grått.

Ni kanske inte ser det förrän långt senare, men ni kommer att se tillbaka och veta att Herren verkligen har väglett er.

Punkterna bands verkligen ihop.

Fem saker att minnas

Så vad hoppas jag att ni ska minnas från vår tid tillsammans i dag?

För det första: Tänk på att Guds svar på era djupaste frågor kanske dröjer, och att de kan komma på sätt som ni inte väntar er. Guds svar är av evigt värde. De är värda att vänta på.

För det andra: Ha lite tro. Vänd hjärtat mot Gud. Tro på att Gud tycker att ni är viktiga, och lita på att han gör mer av er än ni någonsin kan göra själva. Lär av honom. Älska honom. Tro honom. Tala med honom regelbundet och intensivt. Lyssna efter hans röst.

För det tredje: Vandra så gott ni kan på lärjungeskapets stig. Bli inte överväldigade. Gör bara små saker så fullkomligt ni kan, så faller de stora sakerna på plats.

För det fjärde: Låt inte nedslående röster avskräcka er från er vandring i tro. Tänk på att ni inte är ansvariga inför några kritiker. Ni är ansvariga inför er Fader i himlen. Det är hans värderingar som är viktiga.

För det femte: Fatta så bra beslut ni kan genom att följa maningarna som kommer till era hjärtan och sinnen. Gör ert bästa för att genomföra era beslut. Ha tro, så kommer Gud att helga era uppriktiga ansträngningar för ert eviga bästa.¹⁶

Om ni gör allt det här kommer allt att bli bra till slut.

Jag ger er min välsignelse i dag, i början av det här nya året, att när ni uppriktigt strävar efter att lära känna er Gud, så stärks er tro. När ni försöker följa er Frälsare, stärks er tillit.¹⁷ Och när ni vandrar i trofasthet och öppnar hjärtat för Kristi ljus, mognar er kärlek till Gud, och er förmåga att älska er nästa förfinas.

Och allt det här ger er lycka och glädje.

Det ger er frid.

En dag ger det er evig härlighet.

Den dagen ser ni tillbaka på det här jordelivets dyrbara och spännande äventyr, och förstår. Ni ser då att prickarna verkligen bands ihop till ett vackert mönster, mer enastående än ni någonsin kunde föreställa er. Med outsäglig kärlek ser ni att Gud själv – i sin överflödande kärlek, nåd och medkänsla – alltid var där och vakade över er, välsignade er och vägledde era steg i er färd mot honom.

Det vittnar jag om och välsignar er som en Herrens apostel, i vår Mästares heliga namn, i vår Återlösares och Frälsares, ja, Jesu Kristi, namn, amen.