Herren ska hjälpa oss bygga upp hans rike
Världsomfattande andakt för unga vuxna
12 januari 2020
Tack, kören, för det vackra musiknumret. Det är en av våra favoriter. Tack för att ni sjunger så vackert. Mina kära bröder och systrar, jag är så glad att kunna tala till er i kväll. Jag har funderat mycket på sista tiden över sådant som har stärkt min tro under mitt liv. En sak jag kommit underfund med är att vår Fader i himlen verkligen hjälper oss, särskilt när vi försöker göra allt vi kan för att hålla hans bud och bygga upp hans rike här på jorden.
Profeten Nephi visade den här tron under hela sitt liv. Trots att han led många prövningar och motstånd förblev han alltid trofast och tackade alltid Gud för sina välsignelser. Så här sa han efter åtta års vandring i en öde öken:
”Om … människobarnen lyder Guds befallningar ger han dem näring och stärker dem och förser dem med medel varmed de kan utföra det som han har befallt dem. Sålunda försåg han oss med medel medan vi vistades i vildmarken.”1
Jag vet att den här principen är sann. Jag vill berätta något ur kyrkans historia. Sent på 1830-talet samlades de flesta av medlemmarna i kyrkan i staten Missouri, där de hoppades grunda Sion. Men 1839 tvingade pöbeln dem att lämna staten. Efter att deras hus hade förstörts och deras boskap och husgeråd hade stulits färdades de nordost till Illinois, där de slog sig ner i sankmarkerna vid Mississippiflodens stränder. De dikade ut sankmarken och grundade en vacker stad som de kallade Nauvoo. Men de negativa känslorna mot kyrkan bestod och profeten Joseph Smith led martyrdöden med sin bror Hyrum bara fem år senare. När templet nätt och jämnt var färdigt tvingades de ut igen i februari 1846. De flydde över Mississippifloden mitt i vintern. Bland dem fanns en man som hette Benjamin F. Johnson, min farfars farfar, med sin fru och deras små barn. Han beskrev den här tiden i sin självbiografi:
”Här var vi alltså, mitt i vintern utan en dollar, i början på en resa utan någon kunskap om hur lång den var eller länge den skulle ta … med förnödenheter som skulle räcka till i högst några veckor och med dålig hälsa som under det senaste året eller mer hade varit mycket bekymmersam. Jag led ofta av akuta, skärande smärtor i magen, som ibland gjorde att jag svettades ur varje por. … Det här tillsammans med andra matsmältningsproblem gjorde mig oförmögen till hårt arbete. Bara arbetet med att ta hand om dragdjuren och andra plikter i lägret kändes svåra. …
Efter några dagar i lägret började några klaga på umbäranden och dålig mat, men president Brigham Young röt åt dem som ett lejon och sa åt dem att alla som inte kunde börja leva på kokta bönor och majs, skulle antingen lita på Gud och vara tacksamma för vad de fick, eller också börja gå tillbaka genast, för de heligas läger skulle bli en eländig plats för dem. Det här kom till mig som Herrens ord, men vad skulle jag göra? Under lång tid hade jag inte kunnat äta majsbröd och bönor, eftersom de orsakade outhärdliga magsmärtor. Hur skulle jag då kunna gå vidare, när det mesta vi hade till mat var majs och bönor? Det kändes som en fråga om liv och död.”
Jag avbryter här med att säga att bara några år tidigare hade hans 22-åriga syster dött av liknande magproblem, så han överdrev säkert inte sin rädsla. Han fortsatte:
”Jag pratade igenom saken med min familj. Jag sa till dem att jag var där för att lita på Herren, och om han inte var med oss, var han säkerligen inte bakom oss, så jag borde inte gå tillbaka. Jag var villig att äta den mat vi hade och vara tacksam för den. Och om Herren inte tog hand om oss nu, så vore det bättre ju förr vi dog, för vi skulle inte kunna ta hand om oss själva eller skydda våra liv på den här resan.”
En månad senare skrev han i sin dagbok:
”Bönorna och majsen som förut var oätliga kunde jag nu äta med förtjusning, och från den dagen återvände inte de gamla verkningarna under färden. Jag hade sagt till Herren vad hans tjänare hade sagt, att jag med hans hjälp skulle uppfylla varje krav, och om det var hans vilja att jag skulle leva och vara hans tjänare, måste han låta maten anpassas efter min mages tillstånd, vilket jag vet att han gjorde.”
Mina förfäders tro och profeternas föredöme har stärkt mig i mitt liv och hjälpt mig lita på Herren, också under svåra tider. Jag minns tiden tidigt i vårt äktenskap när vår ekonomi var särskilt ansträngd. Vi hade två små barn under de tre år när äldste Christofferson studerade vidare efter kandidatexamen. Vi hade bestämt att när barnen börjat komma skulle jag inte arbeta utanför hemmet, så jag försökte göra det jag kunde hemifrån för att få in lite pengar till vår försörjning. Min man hade också några deltidsjobb och sommarjobb, som stod för det mesta av vår inkomst. Men vi hade inte mycket. Vi brukade säga att om det inte var mat, hyra eller bensin till vår gamla bil, behövde vi inte köpa det.
En söndag bara några månader före äldste Christoffersons examen, framlade vår biskop en plan för en byggnadsfond för renovering av vår gamla kyrka. Det skulle krävas att varje familj betalade ett visst belopp för att täcka kostnaderna. Vi betalar ju inte längre någon byggnadsfond, men på den tiden hjälpte församlingar och stavar till med att betala kostnader för att bygga eller renovera kyrkor, förutom tionde som vi också betalade.
Liksom andra församlingsmedlemmar satt vi ner med biskopen för att diskutera vad vi kunde donera, baserat på vår inkomst. Vår föreslagna summa var inte hög, men vi hade ju mycket lite pengar kvar. En del av de studerande som var i vår situation och snart skulle lämna församlingen tycket inte det var rätt att de behövde betala till byggnadsfonden eftersom de inte skulle vara kvar när renoveringarna var färdiga. Men vi beslöt att donera till byggnadsfonden trots att vi inte visste hur vi skulle klara oss skolåret ut. Nu kanske ni tänker att det bara var att ta fram kreditkortet och dra månadskostnaderna och betala senare, men vi kommer från en annan tid. På den tiden fick man inget kreditkort om man inte kunde visa att man hade ett heltidsjobb, och inkomsten måste vara på en viss nivå. Så vi kunde inte beviljas något kreditkort. Det kan verka hårt, men en striktare policy om vem som beviljas kreditkort i dag skulle kunna rädda många människor från den skuldkris de nu upplever.
Nå, bara några veckor senare körde vi längs en stillsam väg en kväll och stannade vid en stoppskylt. Just då hörde vi gnisslande bromsar bakom oss, och vår gamla bil blev påkörd bakifrån. Äldste Christofferson steg ur för att undersöka saken medan jag satt kvar i bilen. Efter en stund kom han tillbaka i bilen och jag frågade vad som hänt. Han sa att bara stötfångaren var skadad. Mannen som hade kört på oss var en handelsresande som bodde i en annan stad. Han visste att hans bromsar var dåliga, men inte att de var så dåliga. Han behövde bilen i arbetet och hoppades att han kunde kompensera oss privat så att han inte ådrog sig höjd försäkringspremie och inte heller måste betala böter. Ingen hade ju blivit skadad. Jag tror att han själv hade ganska ont om pengar. Han sa att om vi kunde skaffa fram en skriftlig uppskattning av reparationskostnaderna och komma med den till hans motell i utkanten av staden, skulle han betala oss direkt.
Jag var ju inte född i går. Jag tänkte att min käre man som jag litade helt på var ganska godtrogen i det här fallet. Trodde han verkligen att den här mannen skulle hålla sitt löfte? Hur stor var chansen att han inte helt enkelt skulle smita? Nå, äldste Christofferson skaffade fram en uppskattning av reparationskostnaden, han åkte till motellet och hittade mannen. Mannen skrev ut en check på beloppet och vet ni vad? Checken hade täckning.
Nu kommer resten av berättelsen. Checken var på nästan samma belopp som byggnadsfonden vi betalat. Vi kunde absolut vänta tills vi hade en fast lön innan vi reparerade skadan, och under tiden skulle vi klara oss, vilket vi hade tvivlat på att vi skulle göra. Det här var ett vittnesbörd för oss att Herren faktiskt, som Nephi sa, ”förser [oss] med medel varmed [vi] kan utföra det som han har befallt.”2 Jag har lärt mig att tro ofta innebär att kliva ut i mörkret, men när vi gör det vet jag att Herren lyser upp vägen framför oss. Jag är tacksam för en kärleksfull himmelsk Fader som vakar över oss och bryr sig om oss. Jag vet att detta är hans kyrka och att vår Frälsare lever. Jag tackar Herren för de välsignelser som evangeliet gett oss i livet. I Jesu Kristi namn, amen.