2:3

Val och åtagande

Världsomfattande andakt för unga vuxna

Äldste D. Todd Christofferson

De tolv apostlarnas kvorum

12 januari 2020

Jag tackar min himmelske Fader för privilegiet att få vara med er alla i kväll. Och jag vill tacka min fru och hålla med om det hon har sagt. Jag vill särskilt tacka denna fantastiska kör. De utgör ytterligare ett bevis på institutets fördelar. Jag älskar institutet. Jag hoppas att dem av er som har möjligheten inte bara är inskrivna, utan också närvarar och deltar aktivt i institutet. Det är en av de bästa saker vi gör i kyrkan. Det musiknummer som kören framförde nyss är, som en del av er kanske vet, en psalm som president Russell M. Nelson har skrivit. Orden är hans, och känslan och uttrycket rör vid mitt hjärta, som det säkert också rör vid era hjärtan. Jag ger också uttryck för hans kärlek och hälsningar till er. Jag vill också uttrycka uppskattning för president Astrid Tuminez och administrationen och de anställda vid Utah Valley University för deras varma gästfrihet vid det här tillfället.

För en del år sedan hade äldste L. Tom Perry och jag ett uppdrag tillsammans i New York. Medan vi var där besökte vi en historisk synagoga i Brooklyn. Synagogan var en ståtlig byggnad i ett grannskap som hade varit, och troligen fortfarande var, ett av de finare områdena i stadsdelen. Kvinnan som verkade som rabbin i den reformjudiska församlingen där hälsade oss hjärtligt och visade oss genom den historiska byggnaden. I bättre dagar hade den varit en elegant byggnad, men nu var det tydligt att den behövde betydande reparationer. Rabbinen berättade att hennes församling hade minskat i antal och att medlen för underhåll av synagogan och dess program, däribland en dagskola, var otillräckliga.

När vi pratade vidare sa hon att unga vuxna i allmänhet höll fast vid sitt judiska ursprung men av något skäl var ovilliga att bli stadiga medlemmar av synagogan. Trots detta planerade de sociala aktiviteter i byggnaden. Den var något av en samlingsplats för dem, och de gav periodvis ofta donationer för att hjälpa till att täcka kostnaderna för användningen av lokalerna, men få var villiga att bli medlemmar i den församling som hade sina möten där.

Äldste Perry och jag pratade med rabbinen om varför det var så. Av sina samtal med många av de här unga vuxna, många av dem ensamstående, hade hon dragit slutsatsen att de inte prioriterade religionen särskilt högt i livet. Andra ville helt enkelt inte bestämma sig för den synagogan eller någon annan. Äldste Perry undrade om det här var ett uttryck för det berömda (eller ökända) ”FOMO” – rädslan för att missa något – att om de valde det här, skulle de missa något annat.

Och det här är i stort sett det ämne jag vill tala till er om den här kvällen – val och åtagande.

Låt oss påpeka att ”rädslan för att missa något” till en del är en rationell känsla. Så mycket som möjligt vill vi alla uppleva det bästa och uppleva de bästa möjligheterna i varje aspekt av livet. Men att på obestämd tid skjuta upp ett val eller ett åtagande för att det kan innebära att missa något annat, kanske bättre, är inte rationellt. Alla val utesluter något annat: Om man väljer att gå till jobbet eller skolan på morgonen kan man inte strömma en film på Netflix samtidigt. (Eller kan man det?) Om man går i skolan och tar ingenjörsexamen missar man examen i historia eller konst eller biologi eller något annat (såvida man inte väljer att aldrig gå ut skolan). Om man reser till Victoria Falls i Afrika nu, kan man inte resa någon annanstans samtidigt och kanske missar andra platser man vill besöka. Om man väljer att gå ut som missionär avstår man från många sociala aktiviteter en tid, och så vidare. Men om man inte gör ett val och bestämmer sig för en viss riktning blir livet ganska obestämt, och till sist missar man det mesta av det allra bästa.

Som min fru säger då och då: ”Man kan inte få allt – var skulle man lägga det?” Vi kan inte få allt som vore bra att ha, och vi kan inte göra allt som vore bra eller intressant att göra. Även om man begränsar sina val till sådant som är ”hedrande eller berömvärt”¹ kan man ändå inte få eller uppleva allting. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med tid, medel eller utrymme i ett enda liv under dödligheten. Därför måste vi bestämma oss för vissa val och veta att när vi gör det måste vi avstå från andra, hur bra de än är. Vi bör också tänka på att när vi i skjuter upp ett val i onödan, är det ofta är ett val i sig.

Äktenskap är ett bra exempel. När vi väljer en partner avstår vi från alla andra. Herren säger: ”Du skall älska din hustru av hela ditt hjärta och skall hålla dig till henne och ingen annan.”² Eftersom valet är så slutgiltigt är en del ovilliga att binda sig vid någon som de tycker mycket om, någon de älskar och som de kunde utvecklas mot evig lycka med. De är oroliga att det kan finnas någon ännu bättre själsfrände någonstans som de inte vill missa. Jag minns en sådan ung man för en del år sedan i min vänkrets som avstod från en underbar möjlig livskamrat eftersom han tyckte hon hade för många tandlagningar. Min reaktion var: Vill du ha en fullkomlighet som inte finns, och har du förresten tänkt på att du själv inte är tillnärmelsevis fullkomlig?

Det här är en samling unga vuxna. Och för de flesta av er ligger betoningen på ordet vuxna. Ni har eller eftersträvar vuxenansvar, vuxenprestationer och vuxna bidrag till samhället, i motsats till att hindra eller försena vuxentiden och eftersträva ett ständigt festande. För tio år sedan talade författaren och forskaren Charles Murray om innebörden i ”ett liv som levs väl”. Han sa: ”Jag talar om sådant vi ser tillbaka på när vi blir gamla, som låter oss avgöra att vi kan vara stolta över vilka vi varit och vad vi gjort.”³

Murray minns att han talade till åhörare i Zürich om den djupa tillfredsställelse som kommer av ett liv som levts väl. Han sa: ”Efter talet kom några av åhörarna i tjugoårsåldern fram och sa rent ut att termen ’ett liv som levts väl’ inte betydde något för dem. De hade det väldigt bra med sin nuvarande sexpartner och nya BMW och sitt semesterhem på Mallorca och såg inget tomrum i livet som behövde fyllas. ”Det var fascinerande”, sa Murray, ”att höra det sägas så rättframt, men inte förvånande. … Den mentaliteten fungerar ungefär så här: Människor är en samling kemiska beståndsdelar som aktiveras en tid och därefter avaktiveras. Livets mening är att fördriva den mellanliggande tiden så behagligt som möjligt.”⁴

I slutet av sitt anförande gjorde Murray detta inkännande uttalande: ”Gammal mänsklig visdom har förstått att ett liv som levs väl kräver att vi engagerar oss i människor omkring oss.”⁵ De verkligt vuxna förstår det här. De inser att personlig tillfredsställelse aldrig fungerar som fokus i livet och inte räcker som livets mening. Den här sanningen är grunden till de två stora buden: att älska Gud av hjärta, själ och förstånd och att älska sin nästa som sig själv.⁶ Som Jesus sa: ”På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”⁷ Evangeliets förbund⁸ med dess löfte om evigt liv vilar på dessa två stora bud i den ordning som anges: första och andra. Trohet mot dessa två stora bud definierar ett liv som levs väl och vad det innebär att vara vuxen.

I slutändan finns det ingen neutral, oengagerad stig att följa, åtminstone när det gäller sådant som har eviga följder. Alma betonade detta här när han lärde att Kristus, den gode herden, kallar oss att följa honom på lärjungeskapets och lyckans stig:

”Se, jag säger er att den gode herden kallar er, ja, i sitt eget namn, vilket namn är Kristus, kallar han er. Och om ni inte vill lyssna till den gode herdens röst, till det namn vid vilket ni kallas, se, då är ni inte den gode herdens får.

Och om ni nu inte är den gode herdens får, vilken hjord tillhör ni då? Se, jag säger er att djävulen är er herde och att ni tillhör hans hjord, och vem kan nu förneka detta?”⁹

Alma undervisar om verkligheten att det bara finns två möjligheter och att Kristus är det enda bra alternativet. Om man inte väljer Kristus följer man automatiskt en falsk gud, en felaktig stig som leder till slutlig och evig besvikelse, minst sagt. Så om du inte följer Frälsaren, förkastar du honom.¹⁰

När vi vet detta borde vi inte vara ovilliga att ansluta oss till Herren och söka bli ett med honom. Som han bad vid den sista måltiden för sina apostlar och alla som skulle tro deras ord: ”Att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig.”¹¹ Är det inte där vi vill vara? Varför då tveka inför att göra ett fullständigt och oreserverat åtagande? Varför hålla tillbaka när det gäller att ta hans ok på oss, medvetna om att hans ”ok är milt, och [hans] börda är lätt”?¹²

Rädsla för att misslyckas

Som svar på min egen fråga kan jag se att trots logiken och trots Andens vädjan när den strävar med oss, finns det några skäl till att man ändå känner viss motvillighet. Ett är en tveksamhet om vår förmåga att hålla ett så långtgående löfte. Kan vi verkligen hålla ut och vore det inte bättre att inte lova, om vi kanske misslyckas?

Det här är ett förståeligt förbehåll, men som svar vill jag påpeka att ni i ett viktigt avseende redan har gjort det. När ni i föruttillvarons värld valde att acceptera planen för frälsning och upphöjelse som beretts av Fadern och förespråkats av Sonen, valde ni Kristus. Er fysiska födelse omvittnar det faktum att ni redan har valt. Ni höll ert ”första tillstånd”,¹³ och nu är frågan om ni vill hålla det löftet i detta ”andra tillstånd” och ”tilldelas härlighet på [era] huvuden i evigheters evighet”?¹⁴ Vi bör inte vara rädda för att åter bekräfta vårt förjordiska åtagande, särskilt när vi betänker hur eländigt alternativet är.

Och vi behöver inte leva vårt liv i rädsla för misslyckande. Vi är inte ensamma. Vi är inte utan hjälp. Den som verkligen kommer till Kristus, till fullt lärjungeskap, kan inte misslyckas. Om vi är bundna till honom som nedsteg under allt, som övervann allt och som nu har all makt, kan vi inte falla.¹⁵ Vår himmelske Fader och Frälsaren är inte bara likgiltiga åskådare som nyfiket vill se hur det går för oss. Kan ni tänka er dem tittande ner från himlen och säga: ”Titta på Sam. Han ställde till det förra gången han var i den här situationen och jag slår vad om han gör det igen.” Eller: ”Du, titta. Sandras vänner har försatt henne i en jobbig situation. Det blir intressant att se om hon ska klara sig ur det här.” Löjligt, förstås. De är aktivt engagerade på vår sida, ger ständigt hjälp. ledning och resurser, och skulle troligen ge oss mer om vi bara tog emot det.

Jag sa tidigare att när vi håller de förbund som binder oss till Kristus och hans makt, kan vi inte misslyckas. Det är sant i slutändan, men jag vill påstå att ibland upplever vi alla misslyckanden – våra egna misstag och synder, samt den inverkan som andras misstag och synder har på oss. Men med omvändelsens och förlåtelsens gåvor är alla dessa misslyckanden i bästa fall tillfälliga. Ingen av dem kan beröva oss evigt liv utan vårt medgivande. Varför? Därför att när vi gör vad vi kan för att rätta till saker så har vi tillgång till Kristi nåd och kan lösa och reparera allt det som vi inte klarar på egen hand. Kom ihåg att Kristi försonings kraft eller nåd inte bara tar bort skulden efter synd och felsteg, utan också helgar oss och gör oss till heliga varelser med förmåga att leva i Guds närhet.¹⁶

Nu vill jag inte påstå att allt det här är lätt. Ni vet lika bra som jag att livet är fullt av prövningar och hemska svårigheter – och även tragedier. Och att vara en trofast lärjunge till Jesus Kristus är mycket lättare sagt än gjort. Den var långt ifrån lätt för Jesus att vara en lärjunge till sin Fader och att dricka ur ”den bittra kalken”¹⁷. Men han gjorde det, och han vet hur han ska hjälpa oss att lyckas vandra längs lärjungeskapets stig. Dessutom har Frälsaren makten och villigheten att hjälpa. Han stannar hos oss med så mycket hjälp vi behöver och så länge som det behövs. Han säger: ”Ja, och närhelst mitt folk omvänder sig skall jag förlåta dem deras överträdelser mot mig.”¹⁸ Rädslan att misslyckas är ingen orsak till att inte helt och fullt ta på sig att följa Kristus. Fortsätt bara omvända dig och göra ditt bästa för att vara god. Det räcker.

Offer

Jag kan tänka mig ännu ett skäl till att någon är tveksam till att svara på den gode herdens kallelse och sluta sig till hans hjord: rädsla för det offer det kan innebära. Ni minns alla den unge mannen som frågade Jesus, i all uppriktighet: ”Vad är det då jag saknar [för att bli värdig evigt liv]?”¹⁹ Markus berättar att ”Jesus såg på honom med kärlek” [det tycker jag är betydelsefullt] ”och sade: ’Ett saknar du. Gå och sälj allt du äger och ge till de fattiga, så kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.’”²⁰ Ni minns reaktionen: ”Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad bort, för han ägde mycket.”²¹

Jag hoppas att den rike unge mannan senare tänkte efter, ändrade sig och accepterade Frälsarens inbjudan. I vilket fall som helst inser vi alla att hängivenhet mot Kristus innefattar uppoffringar. En sak som måste offras är ”rädslan för att missa något”, för vi vet att vi faktiskt måste avstå från många saker. Det finns många saker i livet som inte passar ihop med lärjungeskap, och även många bra saker som förhindras av de krav som lärjungeskapet ställer på vår tid och våra resurser, med sådant som är bättre eller bäst.

Den uppriktige unge vuxne som frågade ”Vad är det jag saknar?” är död. De rikedomar han hade finns troligtvis inte kvar längre, och han har i alla fall inte kvar dem, och behöver dem heller inte. Hur stort offer det än kan ha verkat för honom just då – hade han något bättre alternativ än att ta emot Mästarens inbjudan? Kunde något han hade eller kunde ha skaffat sig med sina rikedomar jämföras med det Herren till sist erbjöd honom? Vi vet att allt Frälsaren ber oss om, även livet självt, är litet i jämförelse med upphöjelsen. Vi kan inte ens ana: ”Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom.”²²

I stället för att vara rädda för lärjungeskapets uppoffringar borde vi välkomna tillfället att tillväxa i andlig kraft, att uppleva den djupare glädjen och att var och en finna verklig mening i vårt liv. Uppoffringar, särskilt uppoffringar för Kristus, visar vårt allvar – att vi verkligen tänker hålla de två stora buden att älska Gud och vår nästa. Uppoffringar innebär att vi verkligen ska göra något gott i världen.

Att älska vår himmelske Fader och hans älskade Son av hjärta, förmåga, sinne och styrka bekräftar för våra själar vad och vilka vi är. Det ger oss ett slags trygghet som gör att vi kan sluta fokusera på enbart oss själva och att se utåt, att i sanning se andra – deras behov och den verklighet de står inför, med en önskan att förstå och hjälpa dem. I liknelsen om den barmhärtige samariern såg prästen och leviten den skadade personen vid vägkanten, men de såg honom egentligen inte. Det var bara samariern som verkligen såg den skadade främlingen, och därför ”förbarmade han sig över honom. Han gick fram och hällde olja och vin i hans sår och förband dem.”²³ Så många upplever ihållande ensamhet. Visst kan våra uppoffringar göra skillnad.

Åtagande

Det övergripande åtagande som garanterar glädje här och härefter är hängivenheten mot Gud vår evige Fader och hans Son, Herren Jesus Kristus. I Omni finner vi denna talande vädjan:

”Nu … vill jag att ni skall komma till Kristus, som är Israels Helige, och ta del av hans frälsning och hans återlösnings kraft. Ja, kom till honom, och frambär hela er själ som ett offer åt honom, och fortsätt att fasta och be, och håll ut intill änden. Då ska ni, så sant Herren lever, bli frälsta.”²⁴

Det berättas om en far som lade sin lille pojke till sängs och när han gick ut från sovrummet hörde en duns. Han gick tillbaka, såg sin son på golvet och frågade hur han hade fallit ur sängen. Pojken svarade: ”Jag lade mig inte tillräckligt långt in.” Se till att ert åtagande mot Gud räcker hela vägen.

Ni är en del av Kristi kropp.²⁵ Ni hör till. Gå hela vägen, ge och ta emot fritt. Se verkligen människorna omkring er och bli sedda så att ni får ett liv som levs väl, ett liv av tjänande, välsignelser och tillfredsställelse. Ett liv välsignat och helgat av Frälsaren som har övervunnit allt och genom vars nåd ni också övervinner allt.

Under förra sommarens pionjärdagskonsert med Tabernacle Choir and Orchestra at Temple Square framträdde den mycket talangfulla norska sångerskan Sissel. Åhörarna, även jag, blev starkt berörda av hennes vördnadsfulla framförande av en sång med titeln ”Slow down”, som påminde oss om skriftstället i Psaltaren: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud.”²⁶

Jag vill spela videon av Sissels sång vid det tillfället, och när ni lyssnar ber jag er begrunda budskapet att vi kan ha fullständigt förtroende för Gud och hans förunderliga kärlek och villighet att välsigna och stödja oss oavsett omständigheter. Och begrunda heligheten i att tillägna honom ert liv och er själva vad som än må ske.

När jag känner mig förvirrad,
när min nöd är uppenbar,
när mina tankar är för vaga,
hör jag en röst så mild och klar:

Var lugn, var lugn, var still.
Var still och vänta på Herrens andes röst.
Var lugn och hör hans röst
och vet att han är Gud.

Mitt i prövningarnas timma
när jag känner mig allen,
när allting verkar trycka ner mig
hörs en mild och ljuvlig röst så ren:

Var lugn, var lugn, var still mitt barn.
Var still och vänta på Herrens andes röst.
Var lugn och hör hans röst
och vet att han är Gud,
och vet att han är Gud.27

Sakta ner. Bestäm dig och besluta dig i hjärtat för att välja Gud. Finn en stilla stund när du kan knäböja i enskildhet och säga till din himmelske Fader i Jesu Kristi namn att du är hans, att du är hängiven med kropp och själ till hans Son och evangeliets väg. Följ sedan dit han leder, nu och resten av livet. Tveka inte eller håll tillbaka längre utan gå vidare med ditt mål och din mission i livet. Jordelivet är så kort. Se till att den här tiden räknas så att din evighet blir en evighet av glädje, inte ånger. Känner du inte att Anden säger att detta är rätt? Och gå framåt med tillförsikt.

Jag lovar dig att Herrens belöning för att du gett allt blir allt som han har att ge, ”ett gott mått, packat, skakat och rågat”.²⁸ Det faktum att han har uppstått är beviset på att han har all makt, att han kan ge det han har lovat och att han verkligen håller ord. Han är livet, och han har kommit för att vi ska ha liv, och ”liv i överflöd”.²⁹ Jag säger er, i egenskap av en som vet, att Jesus Kristus är den uppståndne Återlösaren. Detta faktum gör all skillnad i världen och i evigheten. Jag ger er hans välsignelse och mitt vittnesbörd i Jesu Kristi namn, amen.