Vision och balans
Världsomfattande andakt för unga vuxna • 2 maj 2021 • Pionjärcentrum
Äldste Gary E. Stevenson: Mina kära unga systrar och bröder, Lesa och jag är så glada över att få välkomna er till denna världsomspännande andakt för unga vuxna. Först vill vi ge er innerliga och varma hälsningar från president Russell M. Nelson och första presidentskapet. De älskar er, och vi älskar er, och tillsammans hedrar och stöder vi dem.
Syster Lesa Stevenson: Vi kontaktar er från en mycket unik och speciell plats i vår historia som sista dagars heliga. Och jag menar verkligen ”plats”.
Äldste Stevenson: Vi är här vid det nyligen invigda pionjärcentret bredvid monumentet i This Is the Place Heritage Park i bergskullarna ovanför Salt Lake City, Utah – platsen som firar president Brigham Youngs långtgående uttalande ”detta är platsen”1 efter en mödosam vandring med det första pionjärkompaniet för nästan 175 år sedan.
Syster Stevenson: Dessa tidiga sista dagars heliga flydde, utmattade och i trasor, från våldsam förföljelse för att bosätta sig här i denna vildmarksdal. Föreställ er synen av Saltsjödalen som mötte dem. Det vidsträckta ökenområdet med böljande malörtsbuskage visade att det inte skulle bli lätt att bosätta sig här.
Äldste Stevenson: Men de välsignades med en ofattbar himmelsk vision, som stöddes av Jesajas profetia i Gamla testamentet om att Herren skulle resa ”ett baner för hednafolken”2. Dessa trogna heliga skulle återigen få känna frid och mening, med en upphöjd evangelievision som var mycket högre än de bergstoppar de bestigit för att nå Saltsjödalen.
Syster Stevenson: Dessa pionjärer och de som kom efter dem skapade historia genom att forma denna plats i öknen. Gud välsignade dem i början av Israels insamling.
Äldste Stevenson: Än i dag kan man hitta samma pionjäranda och vision hos sista dagars heliga överallt i världen.
För bara några veckor sedan invigde M. Russell Ballard, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, detta nya Pionjärcentrum.
Hit kan enskilda och familjer komma och ta del av de första sista dagars heligas monumentala prestationer under svåra förhållanden. Oddsen var emot dem. Pionjärerna åkallade Herren dag och natt medan de kämpade för att odla mat, leda fram vatten ur bergen, bygga hem och skydd, skolor och möteshus och till och med ett tempel.
Syster Stevenson: Det är nästan för mycket att tänka på vad de gjorde. Gudomliga visioner – som Herren ingett levande profeter – välsignade livet för hans utvalda barn för att förverkliga hans syften.
Äldste Stevenson: Som ni kan se finns, bara några meter från den plats där jag står här i Pioneer Center, det välvda glaset med utsikt över monumentet Detta är platsen. Och nedanför det har vi en glimt av den stad de började bygga för så länge sedan. Och bortom det har vi en vidsträckt utsikt – en vision, kan man säga – åt väster mot horisonten och den nedåtgående solen. Denna upphöjda syn, tillsammans med vår insikt i det förflutna, utvidgar och informerar vårt perspektiv på pionjärernas visioner. Det kan också fungera som en metafor som hjälper oss att fördjupa vår personliga vision av evangeliet och vägleder oss när vi står inför beslut och utmaningar i livet. Inom några dagar efter att profeten förkunnade ”detta är platsen”3 började visionen om ett tempel, kyrkans huvudkontor och en plats som skulle bli ett baner för nationerna att ta de första stegen mot att bli verklighet.
Så i kväll kommer vi att använda det förflutna, våra pionjärförfäders visioner, för att hjälpa oss få en klar vision av vår framtid. Winston Churchills inspirerande ord verkar särskilt relevanta för vårt samtal ikväll: Ju längre man kan se bakåt, desto längre in i framtiden kan man se.4
Syster Stevenson: Det råder ingen tvekan om att vi står inför osäkerhet i världen. Efter nästan ett och ett halvt år av en pandemi utan motstycke, vad ligger framför oss? Var och en av oss behöver samma gudomliga vision och himmelska vägledning som de tidiga heliga upplevde när vi ser på vår framtid.
Äldste Stevenson: Ni kanske känner er osäkra på i vilken riktning ni ska gå. Ni kan hålla fast vid drömmar om att tjäna som missionär, att utbilda er, att starta en karriär. Eller så tänker ni på att bli förälskade, gifta er och bilda familj och se templets välsignelser komma till er och era nära och kära. Eller så har ni bildat er eviga familj och upplever nu utmaningarna med att uppfostra små barn.
Vårt slutliga mål är detsamma: att gå framåt på förbundsstigen och troget förbereda oss för upphöjelse. Ett evangelieperspektiv ger er och mig en vision så att vi tydligt kan se den stigen.
Syster Stevenson: När president Russell M. Nelson talade om att hålla sig på förbundsstigen sa han: ”Nyckeln är att ingå och hålla heliga förbund. Vi väljer att leva på Herrens förbundsstig och stanna kvar där. Det är ingen komplicerad väg. Det är rätta vägen till sann glädje i det här livet och i det eviga livet”5.
Äldste Stevenson: Så vi hoppas att vi kan dela med oss av några av våra personliga erfarenheter som kan ge vägledning när ni navigerar genom alla krav i era liv för att hjälpa er att gå framåt med vision och balans.
”Kom, kom Guds folk” – framförd av The Bonner Family:
Kom, kom Guds folk, ej kamp och möda räds,
blott med fröjd framåt drag!
Fast lång och svår dig resan syns, dock gläds,
nåd du får, ny var dag.
Långt bättre är att jaga bort
bekymmer, kval av varje sort,
gör så och fröjdas må var själ:
Allt är väl! Allt är väl!
Sörj ej och tänk din väg är svår att gå,
så ej är, dagen gryr.
Hur kan en gång du segerns krona få,
om du fegt striden skyr?
Omgjorda dig, tag mod igen,
vår Gud de sina bistår än,
och snart vi jubla få med skäl:
Allt är väl! Allt är väl!
Vi platsen nått, som Gud för oss berett,
fjärran hän, långt i väst,
undgått den värld som smädat och belett,
där Guds folk trives bäst.
Vi skola höja glädjens ljud
och evigt lova Herren Gud.
Ej mer oss trampar oväns häl:
Allt är väl! Allt är väl!
Och om vi dö, förr’n resans mål vi nå,
ske alltså, vi fått ro.
Äldste Stevenson: ”Allt är väl! Allt är väl!”6 är i själva verket ett uttalande om en anmärkningsvärd vision från de tidiga pionjärerna. Deras vision om att ”allt är väl” mitt i utmaningar och lidanden var möjlig tack vare deras evangelieperspektiv.
Vi skulle kunna ägna en timme åt att tala om vision, som vissa beskriver som ”konsten att se saker som är osynliga för andra”7. Detta leder till en fråga som vi alla kommer att ställa oss någon gång: Vad ser jag för närvarande för mig själv under de kommande åren? Var har jag varit? Vart är jag på väg?
Syster Stevenson: Ibland behöver vi bara inse att med ett evangelieperspektiv och med den Helige Andens gåva har vi en större vision av vad som är möjligt. Detta är fallet när man har börjat med sin nuvarande utbildning eller yrkesverksamhet, även om man troligen fortfarande trevar sig fram.
Äldste Stevenson: Jag befann mig på denna plats i början av min yrkeskarriär. Jag började mitt yrkesliv tillsammans med en barndomsvän. Vi startade ett företag som universitetsstudenter och importerade presentartiklar från Asien. Under de följande 30 åren förändrades vårt företag helt och hållet och växte kraftigt. En fråga som ofta ställdes till oss var: ”När ni startade ert företag, var detta er vision?” Det korta svaret är: inte helt och hållet.
Visionen måste justeras regelbundet och rutinmässigt. Att börja som en liten importör av presentartiklar i mässing och sedan växa till en stor leverantör av fitnessprodukter krävde en hel del tur och anpassning av vår vision däremellan. Att överge och skapa en ny plan, att återuppfinna och anpassa sig är i verkligheten en styrka, inte en svaghet.
Syster Stevenson: Det är dock här vi påpekar den stora fördel vi alla har när det gäller att hitta vår vision. Eftersom ni har kunskap om evangeliet, precis som pionjärerna, är ni välsignade med ett evangelieperspektiv. Er fördel är att ni kan se er resa genom jordelivet med en utsikt som bokstavligen är himmelsk.
Äldste Stevenson: Ett evigt eller evangelieperspektiv ger en hjälpsam klarhet som andra inte har – även när det gäller timliga frågor som utbildning och yrke. Vi skulle vilja försöka visa detta med bilder snarare än med ord.
Så vi ber er att titta på den här bilden. Vad ser ni? Vet ni vad bilden visar?
Hjälper det här nya perspektivet er att få klarhet? Är detta allt som finns att se? Vad tror ni? Låt oss ta en titt på sekvensen när den utvecklas, så titta noga nu.
Äldste Stevenson: Genom den här enkla övningen kan man bokstavligen se bortom det man har framför sig för tillfället. Vår syn förbättras ju längre ut vi kommer.
Ett klokt och välkänt ordspråk i Ordspråksboken lyder: ”Utan vision går folket vilse.”8
Denna sanna princip beskrevs ytterligare i vår tid av president M. Russell Ballard när han sa: ”De som åstadkommer mest i denna värld är de som har en vision för sina liv.”9 Så sant det är!
Vår andliga vision, som kommer från vårt evangelieperspektiv, ger oss insikt i livets alla prioriteringar. Det gör det möjligt för oss att anpassa dessa prioriteringar och hålla dem i balans. Det är därför som vi ser ett mycket nära samband mellan vision och balans.
Jag skulle vilja dela med mig av principen om balans genom att berätta om en personlig erfarenhet som jag hade.
En vän till mig, välkänd inom sitt yrke, råkade också vara en kunnig och erfaren helikopterpilot. En varm höstdag ringde han och berättade att han skulle flyga till Salt Lake City och frågade om min affärspartner och jag ville bli avsläppta i ett bergsområde på vägen dit.
Att ta sig dit med lastbil skulle ta över två timmar. Med helikopter skulle det bara ta 15 minuter. Så vi bestämde oss för att åka dit.
Det var en vacker dag att flyga på. Vi kunde se höstlövens färger när vi började landa. Vi var mindre än en minut från att landa när helikopterns stjärtrotor gick sönder. Detta ledde till att helikoptern började snurra okontrollerat. Det var svåra omständigheter.
Lyckligtvis för oss var pilotens träning i protokollet vid nödlandning nästan instinktiv för honom. Han visste att om vi landade med nosen först eller på underdelen av helikoptern skulle vi inte överleva landningen.
Mitt i den okontrollerade snurren vände han skickligt helikoptern på sidan och vi störtade till marken.
Bränsle läckte ut och det började brinna i motorn. Han kunde stänga av motorn och vi lämnade helikoptern utan en explosion. Genom pilotens handlingar och Herrens hand välsignades vi med att kunna överleva helikopterkraschen.
Jag har lärt mig mycket om helikoptrar sedan den dagen. Vår helikopterkrasch var resultatet av ett funktionsfel i stjärtrotorn som skapade obalans mellan de kritiska element som håller en helikopter i luften. När balans uppnås mellan huvudrotorns hastighet, stjärtrotorn och vinkeln kan helikopterflygning vara spännande. Om inte, är det skräckinjagande! Det kan jag personligen vittna om.
Låt oss ta en stund för att titta närmare på dessa kritiska faktorer.
Den första är huvudrotorn. Varvtal och bladlängd skapar lyft och vridmoment. Det vridmoment som skapas av huvudrotorn måste dock på något sätt kompenseras, annars kommer helikoptern att snurra okontrollerat.
Syster Stevenson: Det är därför en helikopter har en stjärtrotor. Den skapar motvikt mot vridmomentet som skapas av bladen över helikoptern. Huvudrotorns hastighet styrs av piloten genom en handkontroll. Stjärtrotorns hastighet styr piloten med fötterna. Det är absolut nödvändigt att ständigt justera hastigheten på dessa två rotorer.
Om det inte görs, är resultatet som sagt inte bra.
Äldste Stevenson: Sedan kommer styrspaken. Styrspaken styr helikopterns vinkel, vilket i sin tur styr helikopterns riktning, vändningsförmåga och stabilitet, i samverkan med huvudrotorn och stjärtrotorn. Piloten använder styrspaken med höger hand.
Slutligen bestämmer nyttolastens vikt och helikopterns vinkel hastigheten och den effekt som krävs för huvudrotorn och stjärtrotorn.
Syster Stevenson: När alla dessa element är synkroniserade är balansen vacker. Huvudrotor, stjärtrotor, styrspak, vikt och vinkel – det trotsar bokstavligen gravitationen.
Hur kan man relatera en helikopters vackra men komplicerade flygning till balans i våra liv?
Äldste Stevenson: Låt mig presentera några tankar som inspirerats av ett budskap som president Gordon B. Hinckley gav på en ledarskapskonferens som jag deltog i för många år sedan. De kanske skapar den här kopplingen för er.
Han beskrev att ”var och en av oss har ett fyrfaldigt ansvar. För det första har vi ett ansvar mot vår familj. För det andra har vi ett ansvar mot vår arbetsgivare. För det tredje har vi ett ansvar att utföra Herrens verk. För det fjärde har vi ett ansvar mot oss själva.”10
Om vi använder samma analogi om balans genom ömsesidigt beroende mellan viktiga delar av en helikopter, kan vi se på dessa fyra ansvarsområden på samma sätt.
Syster Stevenson: Vi börjar med hemmet och familjen, som är viktiga delar av allas våra liv. Det är viktigt att ni inte försummar den familj ni tillhör. ”Inget ni har är dyrbarare. Det är familjeförhållanden som ni tar med er in i nästa liv.”11 Under de senaste åren har kyrkans ledare gjort mycket för att betona hemmets och familjens betydelse.
Den senaste vägledningen om den nya balansen mellan evangelieundervisningen i hemmet och kyrkan och det anpassade mötesschemat är en bra indikation på att hemmet och familjen bör betraktas som den viktigaste rotorn i våra liv.
President Nelson uppmanade oss att ”arbeta flitigt för att göra våra hem till ett centrum för evangelieundervisning”. När vi gör det har han lovat att ”med tiden kommer era sabbatsdagar verkligen att vara en fröjd. Era barn kommer att tycka att det är spännande att lära sig om och leva efter Frälsarens lärdomar, och fiendens inflytande i ert liv och i era hem kommer att minska. Förändringarna i er familj blir dramatiska och stärkande.”12
Äldste Stevenson: Låt oss nu tänka på ert arbets- eller yrkesliv – er anställning eller, om ni är studenter, den utbildning ni söker som kommer att leda till ert yrke eller heltidsanställning. Utbildning ökar naturligtvis er anställbarhet. Arbetet ger er möjlighet att ta hand om er själva, era familjer och andra. En anställning leder till oberoende, både andligt och timligt. I er arbetsmiljö har ni en skyldighet gentemot era arbetsgivare att vara ärliga och lojala, att tillhandahålla de förväntade resultat ni får betalt för. Ni strävar efter att vara ert bästa jag i ert arbete eller yrke.
I vår illustration kan vi betrakta sysselsättningen som helikopterns stjärtrotor.
Syster Stevenson: För att kunna vara det bästa för er och era familjer är det bra att vara bäst på jobbet. Båda är nära sammankopplade och det är viktigt att det råder balans mellan dem. Allt fler arbetsgivare, sociologer och företagskonsulter inser fördelarna med balans mellan arbete och privatliv.
Äldste Stevenson: Den tredje kritiska faktorn för balans i livet är Herren och hans verk. Detta är ett av de huvudsakliga anledningarna till att vi alla kom till jorden. Vi är här för att älska, hedra, lyda och tjäna honom och vår himmelske Faders barn, våra bröder och systrar i hela världen. Herren behöver våra ansträngningar och talanger för att bygga sitt rike.
”Planera din tid så att du kan ta hand om dina ansvar i kyrkan.”13 Jag tycker att ordet planera är ganska lärorikt. Det kräver ett medvetet val av oss att både ”ta oss tid” för att tjäna Herren och hans kyrka och att reglera den tiden.
Syster Stevenson: Lekmannaledarskap och tjänande är två av de utmärkande faktorerna i Jesu Kristi återupprättade kyrka. Var och en av er kommer att uppmanas att bidra till riket på olika sätt. De kallelser som kommer till er och andra i er familj kan komma vid tider som kanske inte verkar lämpliga. Men om ni ”har en önskan att tjäna Gud, är ni kallade till verket”14.
Dessutom lärde vår käre profet, president Nelson, oss att vår värld ständigt förändras, liksom vår tjänst i Herrens kyrka. Han uppmuntrade oss att ta till oss vårt ”nya normala”. Han utmanade oss att ”tjäna andra”. Att behålla ”ett evigt perspektiv. [Och att] ära [våra] ämbeten.”15
Äldste Stevenson: Denna uppmuntran ger var och en av oss visionen för att göra det vi har blivit kallade att göra, men råder oss också att behålla ett evigt perspektiv, eller med andra ord att balansera det med våra andra angelägna ansvarsområden. Jag tänker på tjänande i kyrkan som helikopterns styrspak, som både stabiliserar och styr oss.
Syster Stevenson: Det sista elementet för att säkerställa balans är en skyldighet gentemot oss själva.
Livet kan vara så upptaget. Det är viktigt att vi ibland tar det lugnt för att återhämta oss och se närmare på våra egna personliga behov, som vila, motion, rekreation och personlig andlig utveckling. Kyrkans ledare har nyligen gett värdefulla och praktiska förslag för att hjälpa oss att göra detta.
Äldste Stevenson: Ja, det har de, Lesa. Nyligen påpekade president Ballard hur viktigt det är att hitta tid för tystnad. Han sa:
”Även om tekniken ofta har varit en välsignelse i mitt liv, kan den också vara en distraktion som lägger hinder mellan oss och vår förmåga att höra Herrens röst. Jag säger till mina barnbarn att de bör avsätta tyst tid varje dag för att tänka på sina liv och fundera på vad Herren vill att de ska göra. …
Jag kan inte få kontakt med himlen i ett virrvarr. … När jag är i [tyst] läge och strävar efter att vara stilla, det är då jag får maningar.”16
Äldste Jeffrey R Holland talar om beslutsam bön. Han sa detta: ”Det finns en stor lärdom i … angelägen, beslutsam bön. Att ta sig igenom … motståndarens motstånd, eller dagens bekymmer eller sådant som distraherar vårt sinne.”17
Syster Stevenson: Syster Jean B. Bingham, Hjälpföreningens generalpresident, beskrev tre element för att hjälpa oss själva som alla är mycket värdefulla.
För det första inbjuder hon Anden genom skrifterna. Hon säger: ”En av de första sakerna jag gör på morgonen för att få Anden är att läsa skrifterna. Det hjälper mig att få rätt sinnesstämning så att jag kan ta emot uppenbarelse.”
Hennes andra element är att tillbe Gud i templet. ”Ett annat fantastiskt sätt att höra Frälsarens röst tydligare är att besöka templet. Ibland när jag sitter i templet får jag svar på en bön eller så kommer något till mitt sinne när jag är tillräckligt stilla för att lyssna till Anden.”
För det tredje säger hon: ”Musik … hjälper mig att höra Frälsarens röst. Jag älskar att höra psalmerna, även om jag bara hör instrumentalmusik utan orden. Jag kan dessa ord eftersom jag har sjungit dem så länge, så de kommer till mitt sinne.”18
Äldste Stevenson: Det verkar som om detta att ta sig tid för sig själv ofta är det svåraste, men det är ändå mycket viktigt. Jag har hört det beskrivas som att pausa i det hektiska arbetet med att såga för att vässa sågklingan.
Syster Stevenson: Att komma ihåg att vi har ansvar gentemot oss själva och att integrera det steg för steg i våra liv blir en välsignelse. Jag har upptäckt att när jag utvecklar mig fysiskt, känslomässigt och andligt, så är det inte bara till stor nytta för mig personligen, utan jag kan också ge näring åt min familj och mina vänner.
Se hur smidigt dessa fyra aspekter av våra liv fungerar om de utförs med vision och balans! De passar så bra ihop, eller hur?
Äldste Stevenson: Det gör de verkligen. Även när vi talar om balans i dessa olika aspekter av våra liv måste vi sätta det i rätt perspektiv.
Äldste David A. Bednar sammanfattade detta på ett mycket pragmatiskt sätt i ett nyligen publicerat inlägg på sociala medier: Han sa: ”Ibland tänker vi på alla våra ansvarsområden hemma, i skolan, på jobbet och i kyrkan och undrar hur vi ska kunna hitta en balans mellan de många konkurrerande kraven på vår tid. I stället för att slita ut oss genom att försöka göra allting samtidigt bör vi identifiera de få grundläggande saker som är våra högsta prioriteringar. Då kan vi sträva efter att ge var och en av dem den uppmärksamhet de behöver – en i taget.”19
Lesa, detta påminner mig om en mycket minnesvärd upplevelse med min far. Jag var en ung pappa, nyligen kallad biskop med en krävande affärsverksamhet. En kväll kom jag för sent till en födelsedagsfest i familjen. Våra barn och deras kusiner var överallt. Men jag gick in i huset utan att vara engagerad och gick och satte mig i ett hörn av rummet och kämpade med mina bekymmer över affärerna den dagen och över det som hände i församlingen.
Min far kom fram till mig och sa i en okarakteristiskt sträng ton: ”Gary, vad håller du på med?” När jag berättade för honom om mina bekymmer med ansvar i kyrkan och på jobbet trodde jag att han skulle vara mycket medkännande. Men det var han inte. Han satte sig faktiskt bredvid mig och sa att han var orolig för mig och att jag behövde göra några justeringar så att jag inte alltid var så bortkopplad från min familj när jag var tillsammans med dem. Minns du det här, Lesa?
Syster Stevenson: Jag minns det mycket väl.
Äldste Stevenson: Han sa: ”När du är hemma, prioritera hemmet, inte kyrkan och arbetet. När du är på jobbet väljer du att prioritera arbetet, inte hemmet eller kyrkan. När du är i kyrkan, välj att prioritera det, inte arbetet eller hemmet.”
Hans råd var knepigt att tillämpa och jag är även nu långt ifrån perfekt, men det hjälpte mig verkligen. Det avlastade mig och har gett stor utdelning i mitt liv. Så jag vill uppmana var och en av er att tänka på det och försöka göra det själva.
Intressant nog är det nästan precis det som äldste Bednar rådde oss till i inlägget på sociala medier vi nämnde. Han sa att ”det kan låta förenklat, men vi bör inte bli frustrerade och slösa tid och kraft på att försöka uppnå en perfekt jämvikt mellan alla viktiga saker vi måste göra. När vi uppriktigt ber om Guds hjälp med att se vad som är viktigast, kommer han att vägleda och hjälpa oss att fokusera våra ansträngningar dag för dag.”20
Syster Stevenson: Nu har jag lite dåliga nyheter att dela med mig av. Om ni följer detta råd och går framåt med balans och vision kommer ni troligen ändå att misslyckas ibland. Ni kommer att få några skrapsår och blåmärken.
Ibland kan det hända att ni inte kan se något på en dimmig väg eller att ni tappar balansen. Men här kommer de goda nyheterna: ni är söner och döttrar till en kärleksfull himmelsk Fader.
Skrifterna lär oss: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens … och självbehärskningens Ande.”21 Och glöm inte detta viktiga råd från Herren själv: ”Var därför vid gott mod och frukta inte, för jag, Herren, är med er och ska stå vid er sida.”22 Så ni har en ständig, gudomlig källa till styrka i vår älskade Frälsare – ja, Jesus Kristus.
Äldste Stevenson: Lyssna nu på inspirerad uppmuntran för var och en av er här i dag från president Nelson. Han sa: ”Gud visste … att förbundsstigen inte skulle vara lätt att hitta eller att hålla sig på. Därför sände han sin enfödde Son för att sona för oss och visa oss vägen. Den gudomliga kraft som är tillgänglig för alla som älskar och följer Jesus Kristus är kraften att hela oss, stärka oss, rena oss från synd och förstora oss så att vi kan göra saker som vi aldrig skulle kunna göra på egen hand.”23
Syster Stevenson: Låt kunskapen om vilka ni verkligen är och vem som står på er sida hjälpa er att leva era liv med en klar vision och en stabil balans. Herren ”ger [er] fler möjligheter, vidgar [era] vyer och stärker [er]”24.
Äldste Stevenson: Det har varit underbart att vara tillsammans med er i kväll. Vi vill avsluta med att uttrycka vår tacksamhet och genom att ge er en inbjudan, och genom att bära våra vittnesbörd. Jag inbjuder er att för det första begrunda hur er evangelievision försäkrar er om och bekräftar er identitet som en Guds dotter eller en Guds son.
För det andra, fundera på hur ni kan ta er an ert fyrfaldiga ansvar till hem och familj, utbildning och anställning, kyrkan och er själva.
För det tredje uppmanar jag er att hitta en tyst plats och skriva ner några intryck ni har fått under den här andakten. Kom ihåg att som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har var och en av er begåvats med den Helige Andens sällskap.
Syster Stevenson: När ni handlar efter äldste Stevensons uppmaningar, glöm då inte pionjärerna som kom före oss – de vi talade om som bosatte sig i den här dalen, liksom de i var och en av era respektive familjer och hemländer. Pionjärandan och föredömet att göra svåra saker kan ge er självförtroende till att också göra svåra saker.
Äldste Stevenson: Liksom de tidiga sista dagars heliga håller vi utkik. Vi tittar uppåt. Och vi tittar inåt efter evangelievision och balans.
Syster Stevenson: Jag bär mitt vittnesbörd om att ni kan uppnå detta ”fullkomligt klara hopp”.25 Om att vår himmelske Fader känner var och en av er vid namn och att han älskar er. Jag vittnar om Jesus Kristus som den levande Gudens enfödde Son, och jag gör det i Jesu Kristi namn, amen.
Äldste Stevenson: Amen. Tack, Lesa. Jag bär också mitt vittnesbörd för er, våra unga vackra bröder och systrar. Jag bär mitt vittnesbörd om kärleksfulla himmelska föräldrar, om att vår himmelske Fader älskar er, och om att Faderns lära är att han vill att alla hans barn kommer tillbaka till honom.
Den här läran möjliggörs genom hans Son, vår kärleksfulle Frälsare Jesus Kristus. Det är genom hans försoning vi får möjlighet att återvända till vår kärleksfulle himmelske Faders närvaro. Jag vittnar om det för er. Jag vittnar om Jesus Kristus och om hans heliga roll som vår Frälsare och Återlösare. Och det gör jag i Jesu Kristi namn, amen.