”Släktberättelseaktiviteten”, Vännen, augusti 2023, s. 34–35.
Släktberättelseaktiviteten
”Kan du berätta en till släktberättelse för mig?” frågade Lorrain.
Det här hände i Vanuatu.
Lorrain log när hon sjöng de sista orden i sången. De hade just avslutat sångstunden i Primär. Nu var det dags att gå till lektionen.
Men först ställde sig syster Taleo upp. ”Jag vill berätta om en primäraktivitet vi snart ska ha”, sa hon. ”Vi vill att var och en av er lär sig om sin släkt. Fråga era föräldrar om släktberättelser. Sedan, på aktiviteten, får ni var och en berätta vad ni lärt er.”
När Lorrain kom hem från kyrkan kände hon sig upprymd. Hon hittade ett stort papper och tog det till bordet. Hon såg fram emot att få lära sig om sin släkt!
Lorrain ritade ett släktträd på papperet. Mamma och pappa hjälpte henne att stava alla namn. Sedan klistrade hon fast bilder av sina släktingar på planschen.
”Din mormors mor hette också Lorrain”, sa mamma. ”Vi gav dig det namnet efter henne.”
”Wow”, sa Lorrain.
”Gammelmormor Lorrain var en mycket kärleksfull person.” Mamma log. ”När andra människor i byn fick slut på ved att elda med, delade mormor Lorrain med sig till dem.”
Det var roligt att lära sig om sin släkt! ”Kan du berätta en till släktberättelse för mig?” frågade Lorrain.
”Pappa kan berätta för dig om första gången han åkte till templet”, sa mamma. ”Han var bara sex år. Han och hans föräldrar gjorde en lång resa till templet i Nya Zeeland.”
Lorrain älskade att höra om templet. ”Berätta, pappa!” sa hon.
”Först gick vi ombord på ett plan för att flyga till Nya Zeeland. Sedan åkte vi buss. Det var en lång resa.” Pappa visade Lorrain en bild av templet. ”Till slut gick mina föräldrar och jag in i templet. Vi beseglades som familj. Det betyder att vi kan vara tillsammans för evigt!”
Det fick Lorrain att känna sig varm inombords. Hon blev glad av att höra berättelser om sin släkt.
Till slut kom morgonen för primäraktiviteten. Lorrain hjälpte mamma och syster Taleo att ställa allt i ordning i möteshuset.
Sedan fick de höra spännande nyheter. Ett tempel skulle byggas på deras ö!
Lorrain blev så glad. När hon blev gammal nog att gå in i templet skulle hon inte alls behöva resa så långt bort!
Den kvällen var alla Lorrains vänner med på primäraktiviteten. Barnen turades om att berätta vad de lärt sig om sin släkt. När det var Lorrains tur höll hon upp planschen med sitt släktträd.
”Jag tyckte verkligen om att lära mig om min släkt”, sa hon. ”Jag fick veta att jag har fått mitt namn efter min mormors mor. Jag fick också höra om första gången min familj besökte templet. Templet kan hjälpa våra familjer att vara tillsammans för evigt.” Den varma känslan kom tillbaka. ”Jag är så glad att vi ska få ett tempel här i Vanuatu.”
Lorrain satte sig ner igen med ett stort leende på läpparna. Hon var tacksam för att hon kunde bli mer som Jesus. Och hon var tacksam för templet! Hon kunde knappt vänta tills hon fick gå in i templet en dag.
Illustrationer: Emily Davis