O, kom ihåg, kom ihåg
Henry B. Eyring
andre rådgivare i första presidentskapet
”O, kom ihåg, kom ihåg” uppmanade profeterna i Mormons bok ofta.1 Mitt syfte är att uppmana dig att finna sätt att se och komma ihåg Guds välvilja.
Jag var tacksam för kören under deras utsändning i morse som handlade om Frälsaren, och tacksam att se att orden till en av sångerna de sjöng, ”Han är Guds Son”, skrivits av president James E. Faust. När jag satte mig vid broder Newell lutade jag mig mot honom och frågade: ”Hur mår dina barn?” Han sa: ”När president Faust satt i den stolen frågade han alltid samma sak.” Det förvånar mig inte, eftersom president Faust alltid var ett fullständigt exempel på den slags lärjunge som beskrevs under Musiken och det talade ordet i dag. När jag växte upp ville jag alltid vara som president Faust. Kanhända är det inte för sent.
När våra barn var mycket små började jag skriva några rader om vad som hände varje dag. Låt mig berätta varför jag började göra detta. Jag kom hem sent en kväll från ett uppdrag i kyrkan. Det var mörkt ute. Min svärfar bodde i närheten och han överraskade mig när jag gick mot ytterdörren. Han bar en massa rör på axeln, gick mycket raskt och var klädd i sina arbetskläder. Jag visste att han hade byggt ett rörsystem för att pumpa vatten från en bäck i närheten upp till vår gård.
Han log, talade stilla och skyndade sedan vidare förbi mig in i mörkret för att fortsätta sitt arbete. Jag gick vidare mot huset och tänkte på vad han hjälpte oss med och när jag kom fram till dörren hörde jag följande ord i mitt sinne – och det var inte min röst som talade: ”Du måste dela med dig av dessa erfarenheter som jag ger dig. Skriv ner dem.”
Jag gick in. Jag gick inte och lade mig. Fastän jag var trött tog jag fram anteckningspapper och började skriva. När jag gjorde det förstod jag budskapet jag hört i mitt sinne. Det var meningen att jag skulle skriva ner detta så att mina barn kunde läsa i framtiden om hur jag sett Guds hand välsigna vår familj. Morfar behövde inte göra det som han gjorde för oss. Han kunde ha bett någon annan göra det eller inte göra det alls. Men han betjänade oss, sin familj, på ett sätt som lärjungarna i Jesu Kristi förbund alltid gör. Jag visste att det var sant. Så jag skrev ner det, så att mina barn kunde läsa om detta en dag när de skulle behöva det.
Jag skrev några rader varje dag under flera år. Jag hoppade aldrig över en dag hur trött jag än var eller hur tidigt jag än skulle stiga upp dagen efter. Innan jag skrev brukade jag begrunda frågan: ”Har jag sett Guds hand röra vid oss, våra barn eller vår familj i dag?” När jag fortsatte så hände något. När jag såg tillbaka på dagen som gått såg jag saker som Gud hade gjort för någon av oss som jag inte hade insett under dagens jäkt. När det hände, och det hände ofta, insåg jag att jag, genom att försöka minnas, gjorde det möjligt för Gud att visa mig vad han hade gjort.
Något som var mer än tacksamhet började växa i mitt hjärta. Mitt vittnesbörd växte. Jag blev ännu mer säker på att vår himmelske Fader hör och svarar på våra böner. Jag kände större tacksamhet för den uppmjukning och förädling som är en följd av Frälsarens försoning. Och jag visste med större säkerhet att den Helige Anden kan påminna oss om allt – till och med saker som vi inte noterade eller trodde var viktiga när de hände.
Åren har gått. Mina pojkar är vuxna män. Då och då överraskar en av dem mig genom att säga: ”Pappa, jag läste i mitt exemplar av dagboken om när …” Och sedan berättar han för mig om hur han, genom att läsa om något som hände för länge sedan, såg något som Gud hade hjälpt honom med under dagen.
Mitt syfte är att uppmana dig att finna sätt att se och komma ihåg Guds välvilja. Det stärker vårt vittnesbörd. Du kanske inte för dagbok. Du kanske inte delar med dig av dina uppteckningar till dem du älskar och tjänar. Men både du och de kommer att välsignas när du minns vad Herren har gjort. Tänk på sången vi sjunger ibland: ”Räkna … Guds gåvor, nämn dem en och en, se, vad Gud dig givit och dig giver än.”2
Det är inte lätt att komma ihåg. Vi lever med en slöja för ögonen och kan inte komma ihåg hur det var att leva hos vår himmelske Fader och hans älskade Son Jesus Kristus i föruttillvaron, inte heller kan vi med våra fysiska ögon eller med endast förnuftet se Guds hand i våra liv. Vi måste ha den Helige Anden för att se detta. Och det är inte lätt att vara värdig den Helige Andens sällskap i en ogudaktig värld.
Det är därför som Guds barn ständigt har glömt honom ända sedan jorden skapades. Tänk på Moses tid, när Gud gav sina barn manna och på ett mirakulöst och synligt sätt ledde och skyddade dem. Ändå varnade profeten folket som hade välsignats så rikligen, som profeter alltid har varnat och alltid kommer att varna: ”Ta dig till vara och akta dig noga så att du inte glömmer vad dina ögon såg eller låter det vika från ditt hjärta under alla dina livsdagar.”3
Utmaningen att minnas har alltid varit störst för dem som välsignats rikligt. De som är trofasta mot Gud beskyddas och får framgång. Det är en följd av att tjäna Gud och hålla hans bud. Men tillsammans med dessa välsignelser följer frestelsen att glömma deras källa. Det är lätt att börja tro att välsignelserna inte kommer från en kärleksfull Gud som vi är beroende av utan av vår egen kraft. Profeter har upprepade gånger beklagat sig:
”Och sålunda kan vi se hur falska och även föränderliga människobarnens hjärtan är. Ja, vi kan se att Herren i sin stora och oändliga godhet välsignar och ger dem framgång som sätter sin lit till honom.
Ja, och vi kan se att just då han ger sitt folk framgång, ja, genom att föröka deras åkrar, deras flockar och deras hjordar och guld och silver och alla sorters dyrbarheter av varje slag och art, genom att skona deras liv och befria dem ur deras fienders händer, genom att uppmjuka deras fienders hjärtan så att de inte förklarar krig mot dem, ja, kort sagt, genom att göra allt för sitt folks välfärd och lycka, ja, det är just då som de förhärdar sina hjärtan och glömmer Herren sin Gud och trampar den Helige under sina fötter – ja, och detta till följd av deras bekvämlighet och mycket stora framgång.”
Profeten fortsätter: ”Ja, hur snara att upphöja sig i högmod, ja, hur snara att skryta och begå all slags ondska! Och hur sena är de inte att komma ihåg Herren sin Gud och att öppna sitt öra för hans råd, ja, hur sena är de inte att vandra på visdomens stigar!”4
Tyvärr är framgång inte den enda orsaken till att människor glömmer Gud. Det kan också vara svårt att minnas honom när vi har det svårt. När vi lider, som så många gör, under svår fattigdom, när våra fiender besegrar oss eller när sjukdom inte botas kan vår själs fiende skicka sina onda budskap och säga att Gud inte finns eller att om han finns så bryr han sig inte om oss. Då kan det vara svårt för den Helige Anden att hjälpa oss minnas hur Herren har välsignat oss under hela våra liv, ända från vår barndom, och mitt i vår nöd.
Det finns ett enkelt botemedel för den hemska åkomman att glömma Gud, hans välsignelser och hans budskap till oss. Det var något som Jesus Kristus lovade sina lärjungar strax innan han korsfästes, uppstod och sedan togs bort från dem för att i härlighet uppstiga till sin Fader. De bekymrade sig över hur de skulle kunna stå fasta när han inte längre var hos dem.
Det här är löftet. Det infriades för dem då. Det kan infrias för oss alla i dag:
”Detta har jag sagt er medan jag ännu är kvar hos er.
Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er.”5
Nyckeln till den åminnelse som stärker och bibehåller vittnesbörd är att ha den Helige Anden som vår följeslagare. Det är den Helige Anden som hjälper oss se vad Gud har gjort för oss. Det är den Helige Anden som kan hjälpa dem vi tjänar att se vad Gud har gjort för dem.
Vår himmelske Fader har gett oss ett enkelt mönster för hur vi kan ta emot den Helige Anden inte bara en gång, utan att ständigt ha honom hos oss mitt i våra livs tumult. Mönstret upprepas i sakramentsbönen: Vi lovar att vi alltid ska minnas Frälsaren. Vi lovar att ta på oss hans namn. Vi lovar att hålla hans bud. Och vi får löftet att om vi gör det ska vi ha hans Ande hos oss.6 Dessa löften samverkar på ett underbart sätt för att stärka våra vittnesbörd och med tiden, genom försoningen, förändra vår natur om vi håller vår del av löftet.
Det är den Helige Anden som vittnar om att Jesus Kristus är den älskade Sonen till en himmelsk Fader som älskar oss och som vill att vi ska leva med honom i evighet med vår familj. Om vårt vittnesbörd om detta är än så litet, känner vi en önskan att tjäna honom och hålla hans bud. När vi fortsätter att göra detta får vi den Helige Andens gåvor som hjälper oss i vårt tjänande. Vi ser då Guds hand ännu tydligare, så tydligt att vi med tiden inte bara kommer ihåg honom utan börjar att älska honom och, genom försoningen, blir mer som han.
Du kanske undrar: ”Men hur börjar den här processen hos någon som inte känner till Gud och som inte minns någon andlig upplevelse?” Alla har haft andliga upplevelser som de kanske inte har märkt av. Var och en som kommer till världen får Kristi Ande. Hur den anden verkar beskrivs i Moronis bok:
”Ty se, Kristi Ande ges åt varje människa för att hon skall kunna skilja gott från ont. Därför visar jag er hur ni bör döma, ty allt som inbjuder till att göra gott och som förmår människor att tro på Kristus kommer genom Kristi kraft och gåva, varför ni med fullkomlig visshet kan veta att det är av Gud.
Men allt som förmår människor att göra ont och att inte tro på Kristus och att förneka honom och att inte tjäna Gud, det är – och det kan ni med fullkomlig visshet veta – av djävulen. Ty på så sätt verkar djävulen, ty han förmår ingen människa att göra gott, nej, inte en enda. Det gör inte heller hans änglar, och inte heller de som underkastar sig honom.
Därför vädjar jag till er, bröder, att söka flitigt i Kristi ljus så att ni kan skilja gott från ont. Och om ni håller fast vid allt som är gott och inte fördömer det skall ni förvisso vara Kristi barn.”7
Så till och med innan människan får rättighet till den Helige Andens gåva när de konfirmeras som medlemmar i kyrkan, och till och med innan den Helige Anden bekräftar sanningen för dem innan dopet, har de andliga upplevelser. Kristi Ande har redan, ända från deras barndom, inbjudit dem att göra gott och varnat dem för det onda. De har minnen av dessa upplevelser, även om de inte känner till deras källa. Det minnet återvänder till dem när missionärerna eller vi undervisar dem om Guds ord och de lyssnar. De kommer ihåg en känsla av glädje eller sorg när de undervisas om evangeliets sanningar. Och det minnet av Kristi Ande gör deras hjärta mjukt så att den Helige Anden kan vittna för dem. Det motiverar dem att hålla buden och vilja ta på sig Frälsarens namn. Och när de gör detta, i dopets vatten, och när de hör orden ”ta emot den Helige Anden” under konfirmationen, uttalade av en bemyndigad Guds tjänare, ökar deras möjlighet att alltid minnas Gud.
Jag vittnar för dig att de varma känslor du har haft medan du lyssnat till sanningarna som det talats om under denna konferens kommer från den Helige Anden. Frälsaren, som lovade att den Helige Anden skulle komma, är vår himmelske Faders älskade, förhärligade Son.
I kväll, och i morgon kväll, kanske du ber och begrundar och ställer frågorna: Skickade Gud ett budskap bara till mig? Har jag sett Guds hand röra vid mitt eller mina barns liv? Jag ska göra det. Och sedan finner jag ett sätt att bevara det minnet från den dagen som jag, och de jag älskar, kommer att behöva för att minnas hur mycket Gud älskar oss och hur mycket vi behöver honom. Jag vittnar om att han älskar oss och välsignar oss, mer än de flesta av oss ännu inser. Jag vet att det är sant och jag gläds åt att minnas honom. I Jesu Kristi namn, amen