Två principer för varje ekonomi
Det är ofta under motgångar som vi lär oss de viktigaste läxorna som formar vår karaktär och skapar vårt öde.
Under våra resor runt om i världen för att besöka kyrkans medlemmar och genom etablerade prästadömskanaler får vi som ledare direkt feedback om våra medlemmars omständigheter och problem. I många år har våra medlemmar drabbats av världsomfattande katastrofer, både naturkatastrofer och sådana som skapats av människor. Vi inser också att familjer har varit tvungna att dra åt svångremmen och är oroliga över hur de ska klara dessa svåra tider.
Bröder, vi känner oss mycket nära er. Vi älskar er och vi ber alltid för er. Jag har sett så många goda och dåliga tider i mitt liv att jag vet att vintern förvisso kommer att ge vika för värmen och hoppet som våren för med sig. Jag känner optimism inför framtiden. Bröder, för vår del måste vi vara ståndaktiga i hoppet, arbeta med all flit och förlita oss på Gud.
På senaste tiden har jag tänkt på en period i mitt liv när jag ständigt tyngdes av oro och bekymmer över en osäker framtid. Jag var elva år och bodde tillsammans med min familj i en vindsvåning på en bondgård nära Frankfurt. För andra gången på bara några få år var vi flyktingar igen och vi arbetade hårt för att etablera oss på en ny plats som låg långt borta från vårt tidigare hem. Jag kunde säga att vi var fattiga, men det är en underdrift. Vi sov alla i ett rum som var så litet att det knappt gick att gå mellan sängarna. I det andra lilla rummet fanns det några enkla möbler och en spis som mor lagade mat på. För att gå från det ena rummet till det andra var vi tvungna att gå igenom ett förrådsrum där bonden förvarade sina jordbruksdon och verktyg, tillsammans med olika sorters kött och korvar som hängde från taksparrarna. Doften gjorde mig alltid hungrig. Vi hade inget badrum, men det fanns ett utedass — nerför trapporna och 15 meter bort — ett avstånd som verkade mycket längre på vintern.
Eftersom jag var flykting och talade med östtysk brytning, brukade andra barn ofta reta mig och ge mig öknamn som sårade mig djupt. Det var den mest nedslående tiden under min uppväxt.
Årtionden senare kan jag nu se tillbaka på den tiden genom erfarenhetens förmildrande filter. Fastän jag fortfarande minns oförrätterna och hopplösheten, kan jag nu se det som jag inte kunde se då: Det var en period av stor tillväxt för mig personligen. Under den här tiden stärktes familjebanden. Jag iakttog mina föräldrar och lärde mig av dem. Jag beundrade deras beslutsamhet och optimism. De lärde mig att motgångar som bemöts med tro, mod och uthållighet kan övervinnas.
Eftersom jag vet att en del av er går igenom en egen period av ängslan och hopplöshet, vill jag tala till er ikväll om två viktiga principer som stöttade mig under de här utvecklingsåren i mitt liv.
Den första principen: Arbete
Jag är än idag imponerad av hur hårt min familj arbetade efter att ha förlorat allt på grund av andra världskriget! Jag minns att min far — statstjänsteman till utbildning och erfarenhet — tog flera olika svåra jobb som bland annat kolbrytare, gruvarbetare i en urangruva, mekaniker och lastbilsförare. Han gick iväg tidigt på morgonen och kom ofta hem sent på kvällen för att kunna försörja sin familj. Min mor startade en tvättinrättning och jobbade med detta slitsamma arbete i oräkneliga timmar. Min syster och jag anlitades att hjälpa henne i tvättstugan. Jag på min cykel hämtade och levererade tvätten. Det kändes bra att kunna hjälpa familjen på det här lilla sättet, fastän jag inte då visste att det fysiska arbetet skulle visa sig vara en välsignelse för min hälsa.
Det var inte lätt men arbetet avhöll oss från att grubbla för mycket på våra svåra omständigheter. Våra omständigheter förbättrades inte omedelbart, men så småningom. Så är det med arbete. Om man helt enkelt fortsätter att stadigt och ständigt arbeta så sker det oundvikligen en förbättring.
Vad jag beundrar män, kvinnor och barn som kan arbeta! Vad Herren älskar arbetaren! Han sade: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd”1 och ”arbetaren är värd sin lön”.2 Han gav också ett löfte: ”Svinga … din skära av all din själ och dina synder skall bli dig förlåtna.”3 De som inte är rädda för att rulla upp skjortärmarna och gå upp i arbetet att nå värdiga mål är en välsignelse för familjen, samhället, nationen och kyrkan.
Herren förväntar sig inte att vi ska arbeta hårdare än vi kan. Han jämför inte (och inte heller borde vi jämföra) våra bemödanden med andras. Vår himmelske Fader ber oss bara göra vårt bästa — att arbeta med full förmåga, hur stor eller liten den än må vara.
Arbete är ett motgift mot ängslan, en salva för sorgen och porten till möjligheterna. Hur våra omständigheter än är i livet, mina kära bröder, låt oss göra det bästa vi kan och kultivera ryktet att vi utmärker oss i allt vi gör. Låt oss inrikta sinnet och kroppen på den härliga möjligheten till arbete som varje ny dag för med sig.
När vår vagn fastnar i leran tror jag det är mycket troligare att Gud hjälper mannen som stiger ur för att skjuta på än mannen som bara sitter där och höjer sin röst i bön, hur vältalig han än är. President Thomas S Monson uttryckte det så här: ”Det är inte tillräckligt att vilja göra kraftansträngningen och säga att vi ska arbeta hårt … Det är i görandet, inte bara i tänkandet, som vi uppnår våra målsättningar. Om vi ständigt skjuter upp våra målsättningar får vi aldrig se dem uppfyllda.”4
Arbete kan vara förädlande och meningsfullt, men kom ihåg Jakobs varning att inte ”lägga … ned arbete på sådant som inte kan tillfredsställa”.5 Om vi ägnar oss åt att jaga efter världsliga rikedomar och popularitetens glitter på bekostnad av vår familj och vår andliga tillväxt, ska vi snart upptäcka att vi har valt fel. Det rättfärdiga arbete vi utför inom vårt hems väggar är ytterst heligt och för med sig eviga förmåner. Det kan inte delegeras. Det är grunden till vårt arbete som prästadömsbärare.
Kom ihåg att vi bara är tillfälliga resenärer i den här världen. Låt oss inte använda våra gudagivna talanger och krafter endast till jordiska förankringar, utan låt oss använda våra dagar till att utveckla andliga vingar. Som den högste Gudens söner skapades vi för att svinga oss upp till nya höjder.
Nu vill jag säga ett ord till oss äldre bröder: Pensionering ingår inte i Herrens lycksalighetsplan. Vi kan inte pensionera oss från prästadömets ansvar — oavsett hur gamla eller skröpliga vi är. Medan orden ”jag har redan gjort allt det där” kan tjäna som ursäkt till att inte delta i skateboarding, avböja inbjudan att ta en motorcykeltur eller att äta kryddstark mat på en restaurang, är det inte en godtagbar ursäkt för att undvika ansvaret i förbunden att helga vår tid, våra talanger och resurser åt att arbeta i Guds rike.
Det finns de som efter många års tjänande i kyrkan tycker att de gjort sig förtjänta av en tids vila medan andra drar lasset. Rent ut sagt, bröder, så är sådana tankar inte värdiga Kristi lärjungar. En stor del av vårt arbete på den här jorden består av att härda ut med glädje intill änden — under livets alla dagar.
Jag vill också säga ett ord till våra yngre bröder i melkisedekska prästadömet som arbetar på att fullfölja sina rättfärdiga målsättningar att utbilda sig och finna en evig livskamrat. Sådana mål är goda, mina bröder, men kom ihåg att flitigt arbete i Herrens vingård också höjer värdet på er meritlista och förstärker er chans till framgång i båda dessa värdiga bemödanden.
Oavsett om du är den yngste diakonen eller den äldste högprästen finns det arbete att utföra!
Den andra principen: Inhämta kunskap
Under de svåra ekonomiska omständigheterna efter kriget i Tyskland fanns det inte lika många möjligheter till utbildning som idag. Men trots begränsade valmöjligheter var jag alltid ivrig att lära mig. Jag minns en dag, när jag cyklade omkring för att leverera tvätt, att jag steg in i en av mina klasskamraters hem. I ett av rummen stod det två små skolbänkar längs ena väggen. Vilken underbar syn det var! Så lyckligt lottade de barnen var som hade egna skrivbord! Jag föreställde mig att de satt där med uppslagna böcker och gjorde sina hemläxor. Det tycktes mig att det måste vara det underbaraste i världen att ha ett eget skrivbord.
Jag fick vänta länge innan den önskningen gick i uppfyllelse. Många år senare fick jag arbete på ett forskningsinstitut där det fanns ett stort bibliotek. Jag minns att jag ofta använde min lediga tid på det biblioteket. Där kunde jag äntligen sitta vid ett skrivbord — alldeles ensam — och suga upp den information och kunskap som finns i böcker. Vad jag älskade att läsa och inhämta kunskap! På den tiden upplevde jag orden i ett gammalt talesätt: Utbildning är mer än att fylla en hink. Det är att tända en eld.
För kyrkans medlemmar är utbildning inte bara en god idé — det är en befallning. Vi uppmanas lära ”både om det som är i himlen och på jorden och under jorden, det som har varit, det som är, det som snart måste ske, det som händer i hemlandet, det som händer utomlands”.6
Joseph Smith älskade att inhämta kunskap fastän han hade föga möjligheter till formell utbildning. I sina dagböcker skrev han med glädje om de dagar han använt till studier och uttryckte ofta sin kärlek för inlärning.7
Joseph lärde de heliga att kunskap är en nödvändig del av vår jordiska tillvaro, för ”en människa vinner inte frälsning fortare än hon skaffar sig kunskap”,8 och att ”oavsett vilken grad av intelligens vi uppnår i detta liv, kommer den att följa med oss i uppståndelsen”.9 Under svåra tider är det till och med ännu viktigare att inhämta kunskap. Profeten Joseph lärde att ”kunskap gör slut på mörker, ovisshet och tvivel, ty sådant kan inte existera där kunskap finns”.10
Bröder, det är er plikt att skaffa er så mycket kunskap ni kan. Uppmuntra er familj, era kvorummedlemmar, ja alla, att skaffa sig kunskap och bättre utbildning. Om det inte finns möjlighet till formell skolutbildning, så låt inte detta hindra er från att inhämta all den kunskap ni kan. Under sådana förhållanden kan man säga att de bästa böckerna blir ert ”universitet” — ett klassrum som alltid är öppet för alla som vill stiga in. Sträva efter att öka er kunskap om allt som är ”dygdigt, älskligt eller hedrande eller berömvärt”.11 Sök efter kunskap ”genom studier och även genom tro”.12 Sök med en ödmjuk ande och ett botfärdigt hjärta.13 När ni tillämpar trons andliga dimension på era studier — även om timliga saker — kan ni förstärka er intellektuella förmåga, för ”om ni har blicken fäst endast på [Guds] ära skall hela er kropp vara fylld med ljus … och … förstå … allting”.14
Låt oss inte försumma uppenbarelsens källa när vi inhämtar kunskap. Skrifterna och orden från våra nutida apostlar och profeter utgör källor till visdom, gudomlig kunskap och personlig uppenbarelse för att hjälpa oss finna svaren på livets alla svårigheter. Låt oss lära oss om Kristus. Låt oss söka efter den kunskap som leder till frid, sanning, och evighetens sublima hemligheter.15
Avslutning
Bröder, jag tänker tillbaka på den elvaårige pojken i Frankfurt som oroade sig över framtiden och led av den ständiga svedan från ovänliga ord. Jag minns den tiden med en slags sorgsen tillgivenhet. Jag vill inte uppleva den prövningsfyllda tiden igen, men tvivlar inte heller på att det jag lärde mig under den svåra tiden var nödvändiga förberedelser för framtida möjligheter. Nu, många år senare, är jag säker på följande sak: Det är ofta under motgångar som vi lär oss de viktigaste läxorna som formar vår karaktär och skapar vårt öde.
Jag ber att vi under de kommande månaderna och åren kan fylla våra timmar och dagar med rättfärdigt arbete. Jag ber att vi ska söka efter kunskap och förbättra vårt sinne och vårt hjärta genom att dricka djupt från sanningens rena källa. Jag ger er min kärlek och mina välsignelser i Jesu Kristi namn, amen.