Varför just jag?
Mina motgångar lärde mig att inte oroa mig för den frågan — eller för något som egentligen inte har någon betydelse.
Varför just jag? Varför just nu? Jag hade just kommit tillbaka från en stor hästshow i Kalifornien och befann mig på höjdpunkten av min färdighet som ryttare i hästhoppning. Jag hade mycket att göra med skolan, pianolektioner och bikupsklassen. Jag gjorde allt som jag hade fått lära mig att göra och jag tyckte att mitt liv var så perfekt som det någonsin kunde bli. Sedan förändrades allt.
Prövningen
Plötsligt befann jag mig i en sjukhussäng. Jag var så svag att jag inte ens kunde hålla ögonen öppna. Diagnosen var akut lymfoblastisk leukemi. Jag hade blivit sjuk bara fyra år efter det att mamma hade dött av en liknande sorts cancer. Jag fick genomgå kemoterapi för att bli av med cancern och läkarna sade att jag skulle behöva behandlas i två och ett halvt år för att all cancer säkert skulle vara borta. Jag kunde inte förstå varför det här hände just mig, och just nu.
Jag upptäckte snart att cancern inte var den enda prövningen jag skulle få. En av medicinerna som används för att behandla leukemi är en steroid som ges i extremt höga doser. Den är mycket effektiv när det gäller att döda leukemiceller men det finns en risk att den leder till avaskulär nekros (ett tillstånd där ben dör nära lederna), särskilt hos tonårstjejer. Mina läkare trodde att jag som 12-åring var för ung för att det skulle hända. Men inom en månad efter det att kemoterapin hade inletts hade steroiderna förstört de flesta större leder och en del av ryggraden. Jag hade ständig värk. Fyra månader efter det att jag fått diagnosen leukemi hade jag min första höftoperation. Den skulle reparera skadan som steroiderna hade orsakat och lindra smärtan. Operationen gick inte så bra som jag hade hoppats och min ortopedkirurg sade att jag förmodligen aldrig skulle kunna rida igen. Plötsligt var framtiden jag hade planerat borta.
Jag var en bra elev och tyckte verkligen om skolan. Nu kunde jag inte gå i skolan eller ens ut bland folk därför att kemoterapin hade förstört mitt immunsystem. I stället fick jag vara hemma hos min styvmamma. Vid det laget tyckte jag att allt var ganska hemskt, men det skulle bli värre.
Sex månader efter höftoperationen fick jag en ny eftersom den första inte hade lyckats. Jag fick sitta i rullstol eftersom det gjorde för ont att gå. Jag var helt säker på att jag inte skulle kunna rida igen, och nu var jag rädd för att jag inte ens skulle kunna gå igen. Att behöva leva som sjuk, i ständig smärta och sittande i en rullstol lät inte särskilt roligt.
Bönerna
Jag bad till min himmelske Fader och jag vet att också många andra bad för mig. Under de här prövningarna bad jag att jag skulle bli botad, och att mina leder skulle bli bättre, och att jag inte skulle behöva gå igenom resten av kemoterapin. Jag kände inte att bönerna blev besvarade för jag behövde åka till Primary Children’s Medical Center i Salt Lake City varje vecka för att få mer kemoterapi. Jag hade fortfarande ont. Och jag var fortfarande fast i rullstolen. Ett tag trodde jag att mina föräldrar var galna som trodde på en Gud som inte ens lyssnade på en stackars liten sjuk flicka.
Flera år tidigare prövades min tro på liknande sätt när jag bad om att mamma skulle bli bättre. Hon fick syrgas hela tiden och var till och med för svag att bara gå omkring hemma. Jag bad och hoppades och bad igen att hon skulle bli botad på något mirakulöst sätt. Men det blev hon inte. När hon hade dött lärde jag mig att vi kan be allt vad vi kan för det vi vill, men vi behöver be för det som är rätt — att Herrens vilja ska ske — för att våra böner ska bli besvarade.
När jag kom ihåg det ändrade jag mina böner från ”snälla, bota mig” till ”himmelske Fader, jag vill verkligen att prövningarna ska ta slut, men jag accepterar din vilja”. Så fort jag hade ändrat på mina böner upptäckte jag att jag kunde hantera kemoterapin lättare och att min inställning hade förbättrats. Det var bara början på välsignelserna och svaren på mina böner och frågor.
Pappa och farfar gav mig många prästadömsvälsignelser. Varje gång jag skulle opereras bad jag om att få en välsignelse. Välsignelserna hjälpte mig och min familj att känna frid inför ingreppet. En gång hade jag hög feber och vi var tvungna att åka till sjukhuset. Jag fick en välsignelse av pappa och en granne innan vi åkte. När vi väl hade kommit till akuten var febern borta och jag behövde inte stanna på sjukhuset. Jag vet att prästadömets kraft är en gåva från en kärleksfull himmelsk Fader.
Vad jag har lärt mig
Ett ögonblick jag alltid ska komma ihåg är dagen när jag kom hem från sjukhuset efter att ha fått diagnosen leukemi. De unga kvinnorna och Hjälpföreningens systrar hade flyttat upp mina saker från källaren till ett rum på mittenvåningen så att jag kunde vara nära mina föräldrar och inte behövde använda trapporna. De hade städat och dekorerat rummet så att jag hade en fin plats att bo på medan jag var sjuk. Familjen fick ta emot många andra tjänandeprojekt. I början var det svårt för mig att ta emot hjälp. När andra hjälpte mig på något sätt kändes det som om jag inte kunde göra någonting själv. Men jag lärde mig snart att det var okej att be om hjälp. När jag började må bättre sökte jag efter tillfällen att tjäna andra mer. Nu försöker jag tjäna andra så mycket jag kan. Det känns bra att tjäna andra. Jag har insett att när jag låter andra tjäna mig så får de samma goda känslor.
Jag har lärt mig att tänka mer på framtiden och mina val eftersom jag var så nära döden. I skolan hörde jag tjejer klaga på att håret inte låg som det skulle den dagen. Jag satt där i min chockrosa rullstol med en peruk på huvudet och tänkte: ”Ni har åtminstone hår!” Andra klagade på att de hade ont i fötterna efter att ha gått omkring i högklackat. Jag tänkte för mig själv: ”Ni kan åtminstone gå.” Nu försöker jag inrikta mig mer på det stora perspektivet i stället för på alla småsaker som jag brukade oroa mig för.
Under de senaste åren har jag lärt mig mycket annat genom välsignelserna som kommit av att jag har haft leukemi och komplikationerna av kemoterapin. Jag har kommit närmare min himmelske Fader. Mitt vittnesbörd har stärkts. Och jag har lärt mig vad som verkligen är viktigt. Jag har lärt mig uppskatta alla småsaker som andra gör för mig. Just nu håller cancern på att gå bort, jag har mindre ont och kan börja använda lederna så smått. Allteftersom jag fortsätter att bli bättre fortsätter välsignelserna och erfarenheterna att komma.
Varför just jag? Varför just nu? Jag ställer inte de här frågorna längre för jag har växt andligen under mina prövningar. Jag har upptäckt vem jag egentligen är eftersom Herren älskar mig så mycket att han låter mig uppleva motgångar och välsignelserna som följer.
Fotografier med tillstånd av familjen Quigly om inget annat anges; till höger: foto Matthew Reier
Elizabeth spelade oboe under Unga kvinnors allmänna möte i mars i år. (Du kan se henne spela på www.generalconference.lds.org.)
Överst till höger: foto Craig Dimond