Mitt fotbollsmål
Jag ville spela i ett bättre lag, men priset kanske var för högt.
Jag tycker om att spela fotboll. Jag är fjorton år nu och har spelat fotboll sedan jag var fem. Idrotten har lärt mig att hålla fast vid de höga normerna och värderingarna jag har, även om besluten blir svåra ibland. Ett av de svåra besluten var om jag skulle spela fotboll på söndagar eller inte.
När jag var nio år tyckte jag mycket om och respekterade min tränare, Hashem. Men jag ville spela i samma lag som en skolkamrat så jag var med på en uttagning till ett annat lag. Det här laget var verkligen tävlingsinriktat och jag visste att om jag kom med så skulle det förväntas av mig att jag var mycket hängiven och arbetade hårt. Det var många pojkar som ville vara med i laget, men jag hade turen att klara mig igenom elimineringarna.
Dagen för den slutliga uttagningen kom. Jag spelade så bra jag kunde, och det kändes bra. Efteråt kom tränaren fram till mamma och mig och sade att han verkligen ville ha med mig i laget. Jag blev jätteglad. Men sedan frågade han: ”Kan du spela på söndagar? Jag måste ha ett lag som kan turnera och det innebär att en del matcher kommer att spelas på söndagar.”
Mamma lät mig svara på frågan.
”Nej, jag spelar inte på söndagar.” Jag visste att det var rätt svar, men det innebar förmodligen att jag inte skulle få vara med i laget.
På kvällen kom det aldrig något telefonsamtal om att jag hade kommit med i laget. Jag blev mycket besviken.
Men i stället gick jag med i ett lag som många av mina skolkamrater var med i. Vi hade jätteroligt första året och var framgångsrika, men det andra året fick laget problem och ibland tappade vi koncentrationen på spelet. Jag blev frustrerad. Jag gjorde mitt allra bästa i varje match, men vi förlorade nästan alltid.
Efter en match som hade gått jättedåligt kom tränaren Hashem, vars lag gjorde bra ifrån sig, fram till mig på fotbollsplanen. Han frågade hur det var med mig. Jag sade: ”Inte så bra.” Jag sade att jag saknade mina gamla lagkamrater. Hashem var en mycket duktig tränare och verkade alltid få ut det mesta av sina spelare.
”Skulle du tycka om att vara gästspelare i vårt lag när vi åker på turné nästa gång?” frågade Hashem.
”Det skulle jag verkligen vilja!” svarade jag glatt.
”Vad bra!” sade Hashem och log. ”Men jag behöver fråga dig en sak. Kan du spela på söndagar?” Magen knöt sig på mig. Jag kände mig plötsligt illamående. Jag mindes vad som hade hänt förra gången jag hade fått den frågan.
Jag tittade på mamma. Jag tittade på pappa. De väntade också på mitt svar. Jag tittade på Hashem.
”Jag är ledsen, men jag spelar inte på söndagar”, sade jag. ”Kommer det att ha någon betydelse?”
Hashem stod där ett ögonblick. Han hade sett hur mitt hoppfulla ansiktsuttryck hade försvunnit när jag besvarade hans fråga.
”Nej, det är okej”, svarade Hashem. ”Vi kommer nog inte så långt som till söndagsfinalerna. Vi vill gärna ha med dig i laget.”
En kort tid efter det började jag träna med Hashems lag. Laget var mycket intensivt i sitt spel, och de vara glada att ha mig tillbaka. Jag tyckte om att spela med dem.
Vi vann inte alla matcher under turneringen men vi gjorde vårt bästa och vi hade roligt. Efter en tid fick jag en fast plats i Hashems lag. De visste att jag inte spelade på söndagar men de uppskattade ändå vad jag bidrog med till laget under andra matchdagar.
Nu är jag lärare i aronska prästadömet. Jag tävlar fortfarande i fotboll och väljer fortfarande att inte spela på söndagar. Det har inte varit något problem för mig eller för lagen som jag har varit med i. Jag tror på att helga sabbatsdagen och hålla den helig. För mig innebär det att inte sporta på söndagar.
Illustration Craig Stapley