2014
Döttrar i förbundet
Maj 2014


Döttrar i förbundet

President Henry B. Eyring

Den stig vi måste ta på vår färd tillbaka till vår himmelske Fader … markeras av heliga förbund med Gud.

Vi har undervisats med andlig kraft ikväll. Det är min bön att orden som talats av dessa stora kvinnliga ledare ska gå lika djupt in i era hjärtan som de gjort i mitt.

Det här är ett historiskt möte. Alla kvinnor i kyrkan åtta år och äldre har inbjudits att samlas med oss här i kväll. Många av oss har bett att den Helige Anden skulle vara med oss. Den välsignelsen beviljades när vi hörde systrarna tala och lyssnade till den inspirerande musiken. Jag ber att Anden ska fortsätta vara med oss när jag nu säger några uppmuntrande ord och bär mitt vittnesbörd utöver det som redan sagts – och särskilt vittnar om att det vi har hört är det som Herren vill att vi skulle höra.

I kväll ska jag tala om stigen – som på ett så underbart sätt har beskrivits i dag – som vi måste ta på vår färd tillbaka till vår himmelske Fader. Den stigen markeras av heliga förbund med Gud. Jag vill tala med er om glädjen i att ingå och hålla förbund och hjälpa andra att hålla dem.

Flera av er har nyligen döpts och tagit emot den Helige Andens gåva genom handpåläggning. För er är det minnet färskt. Andra döptes för länge sedan, så minnet av era känslor om den förbundsupplevelsen kanske inte är lika klart, men en del av de känslorna kommer tillbaka när vi lyssnar till sakramentsbönerna.

Ingen av oss har samma minnen av dagen när vi tog på oss det heliga dopförbundet och tog emot den Helige Andens gåva. Men var och en av oss kände Guds gillande. Och vi kände en önskan att förlåta och bli förlåtna och en ökad beslutsamhet att göra rätt.

Hur djupt de känslorna trängde ner i ert hjärta berodde till stor del på hur ni förbereddes av kärleksfulla personer. Jag hoppas att ni som kommit in i riket nyligen är så välsignade att ni sitter nära er mor. Om ni gör det, kan ni ge henne ett leende som tack just nu. Jag minns känslan av glädje och tacksamhet när jag satt bredvid min mor på vägen hem efter mitt dop i Philadelphia i Pennsylvania, USA.

Min mamma var den som noggrant förberedde mig för att ingå det förbundet och alla andra förbund därefter. Hon varit trogen den här uppmaningen från Herren:

”Och vidare: Om det i Sion eller i någon av dess organiserade stavar finns föräldrar som har barn, och som inte lär dem att vid åtta års ålder förstå läran om omvändelse, tro på Kristus, den levande Gudens Son, och om dopet och den Helige Andens gåva genom handpåläggning, skall synden vila på föräldrarnas huvuden.

Ty detta skall vara lag för invånarna i Sion eller i alla hennes organiserade stavar.

Och deras barn skall döpas till syndernas förlåtelse när de är åtta är gamla och ta emot [den Helige Anden].”1

Min mamma hade gjort sin del. Hon hade förberett sina barn med liknande ord som Almas ord i Mormons bok:

”Och det hände sig att han sade till dem: Se här är Mormons vatten (ty så kallades de), och eftersom ni nu önskar komma in i Guds fålla och kallas hans folk och är villiga att bära varandras bördor så att de kan bli lätta,

ja, och är villiga att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där ni må befinna er, ända intill döden, så att ni kan återlösas av Gud och räknas bland dem som hör till den första uppståndelsen så att ni kan få evigt liv –

säger jag nu till er: Om detta är ert hjärtas önskan, vad har ni då emot att döpas i Herrens namn som ett bevis inför honom på att ni har slutit förbund med honom om att ni skall tjäna honom och hålla hans bud, så att han än rikligare kan utgjuta sin Ande över er?

Och när nu folket hört dessa ord, klappade de händer av glädje och utropade: Detta är vårt hjärtas önskan.”2

Ni kanske inte klappade händer när ni först hörde inbjudan att ingå förbund genom dopet, men säkerligen kände ni Frälsarens kärlek och en större hängivenhet att hjälpa andra i hans ställe. Jag kan säga ”säkerligen” tack vare att de känslorna planterats djupt inne i hjärtat hos alla vår himmelske Faders döttrar. Detta är en del av ditt gudomliga arv från honom.

Du undervisades av honom innan du kom till det här livet. Han hjälpte dig förstå och acceptera att du skulle få svårigheter, prövningar och möjligheter fullkomligt anpassade just för dig. Du fick veta att vår Fader hade en lycksalighetsplan för att tryggt hjälpa dig igenom dessa prövningar och att du skulle hjälpa andra att tryggt ta sig igenom sina. Planen markeras av förbund med Gud.

Det är vårt ansvar att välja om vi vill ingå och hålla de förbunden eller ej. Endast några få av hans döttrar får möjligheten i det här livet att ens känna till de här förbunden. Du är en av de få som är så lyckligt lottad. Ni, kära systrar, är var och en en dotter i förbundet.

Vår himmelske Fader undervisade er innan ni föddes om erfarenheterna ni skulle få när ni lämnade honom och kom till jorden. Ni fick veta att vägen tillbaka till honom inte skulle bli lätt. Han visste att det skulle bli för svårt för er att lyckas på färden utan hjälp.

Ni har välsignats med att inte bara hitta vägen till att ingå dessa förbund i det här livet, utan också att vara omgivna av andra som hjälper er – andra som liksom ni är vår himmelske Faders förbundsdöttrar.

Ni har alla känt välsignelsen i kväll av att få vara tillsammans med Guds döttrar, som också har ingått förbund att hjälpa och vägleda er som de lovade att göra. Jag har sett det ni har sett när förbundssystrar håller löftet att trösta och hjälpa – och att göra det med ett leende.

Jag minns syster Ruby Haights leende. Hon var hustru till äldste David B. Haight, som var medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Som ung man var han president för Palo Alto stav i Kalifornien. Han bad för och oroade sig över Mia-flickorna i sin egen församling.

Så president Haight inspirerades att be biskopen kalla Ruby Haight att undervisa de unga flickorna. Han visste att hon skulle vara ett Guds vittne som skulle lyfta, uppmuntra och älska flickorna i den klassen.

Syster Haight var åtminstone 30 år äldre än flickorna hon undervisade. Men 40 år efter att hon undervisat dem sträckte hon alltid ut handen när hon mötte min hustru som varit en av flickorna i hennes klass, log och sade till Kathy: ”Åh! Min Mia-flicka.” Jag såg mycket mer än hennes leende. Jag kände hennes djupa kärlek till en syster som hon fortfarande älskade som sin egen dotter. Hennes leende och varma hälsning kom från insikten att en syster och Guds dotter fortfarande befann sig på förbundets stig på väg hem.

Vår himmelske Fader ler också mot dig när han ser att du hjälper en av hans döttrar ta sig fram längs förbundets stig mot evigt liv. Och han gläds varje gång du försöker välja det rätta. Han ser inte bara det du är, utan också det du kan bli.

Du kanske har haft en jordisk förälder som tyckte att du kunde bli bättre än du trodde du kunde bli. Jag hade en sådan mor.

Det jag inte visste när jag var ung var att min himmelske Fader, er himmelske Fader, ser större potential hos sina barn än vi eller till och med våra jordiska mödrar ser hos oss. Och han gläds närhelst du går uppåt längs den stigen mot din potential. Och du kan känna hans gillande.

Han ser de härliga möjligheterna hos alla sina döttrar, var de än är. Men det lägger ett större ansvar hos var och en av er. Han förväntar sig att ni ska behandla var och en ni möter som ett Guds barn. Det är därför han befaller oss att älska vår nästa som oss själva och att förlåta dem. Dina goda och förlåtande känslor mot andra är ett gudomligt arv eftersom du är hans dotter. Var och en du möter är hans älskade andebarn.

När du känner detta stora systerskap så faller allt bort som vi trodde skilde oss åt. Till exempel: Både yngre och äldre systrar vill bli förstådda och accepterade. Ni är mer lika som Guds döttrar än ni är olika.

Med den insikten bör unga kvinnor se fram emot att börja gå i Hjälpföreningen, för det är en möjlighet för dem att utvidga sitt systraskap med fler systrar som de lär känna, beundra och älska.

Samma förmåga att se det vi kan bli ökar i familjen och i Primär. Vi ser det hända på familjens hemafton och under Primärs program. Små barn inspireras att säga stora och förunderliga ting, som när Frälsaren löste barnens tungor när han undervisade dem efter sin uppståndelse.3

Satan angriper allt yngre systrar, men Herren lyfter systrar till högre och högre andlighetsnivå. Till exempel: Unga kvinnor undervisar sina mödrar om hur man använder FamilySearch för att hitta och frälsa förfäder. En del unga systrar som jag känner väljer att gå till templet tidigt på morgonen för att utföra ställföreträdande dop utan någon annan maning än den som kommer från Elias ande.

Systrar kallas att verka som ledare i missioner över hela jorden. Herren skapade behovet av deras tjänande genom att i större antal beröra systrars hjärtan till att vilja tjäna. En hel del missionspresidenter har sett hur kvinnliga missionärer blir allt mer kraftfulla lärare och framför allt vårdande ledare.

Vare sig ni verkar som heltidsmissionärer eller inte kan ni erhålla samma förmåga för att berika ert äktenskap och att fostra ädla barn genom att följa stora kvinnors föredöme.

Tänk på Eva, moder till alla levande. Äldste Russell M. Nelson sade om Eva: ”Vi och hela människosläktet är för evigt välsignade tack vare Evas stora mod och visdom. Genom att äta av frukten först gjorde hon det som måste göras. Adam var klok nog att göra detsamma.”4

Alla Evas döttrar har möjligheten att ge sina familjer samma välsignelser som Eva gav sin. Hon var så viktig i upprättandet av familjen att vi har följande redogörelse för hennes skapelse: ”Och Gudarna sade: Låt oss göra en passande medhjälpare åt mannen, ty det är inte gott för mannen att vara ensam, därför skall vi forma en lämplig medhjälpare åt honom.”5

Vi känner inte till alla sätt som Eva hjälpte Adam och deras familj. Men vi känner till den stora gåvan som hon gav, som var och en av er också kan ge: Hon hjälpte sin familj att se vägen hem, när vägen framför dem verkade svår. ”Och hans hustru Eva hörde allt detta och gladde sig och sade: Om det inte vore för vår överträdelses skull, skulle vi aldrig ha fått avkomlingar, och skulle aldrig ha haft kunskap om gott och ont och känt glädjen över vår återlösning och det eviga livet som Gud ger till alla de lydiga.”6

Ni kan följa hennes exempel.

Genom uppenbarelse kände Eva igen vägen hem till Gud. Hon visste att Jesu Kristi försoning gjorde det eviga livet möjligt för familjen. Hon var säker, liksom ni kan vara, på att när hon höll sina förbund med sin himmelske Fader, skulle Återlösaren och den Helige Anden hjälpa henne och hennes familj igenom alla sorger och besvikelser som skulle uppstå. Hon visste att hon kunde lita på dem.

”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.

Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna.”7

Jag vet att Eva mötte sorger och besvikelser, men jag vet också att hon fann glädje i kunskapen att hon och hennes familj kunde återvända för att bo hos Gud. Jag vet att många av er som är här står inför sorger och besvikelser. Jag ger er min välsignelse att ni liksom Eva kan känna samma glädje som hon kände under färden tillbaka hem.

Jag har ett fast vittnesbörd om att Gud Fadern vakar över er i kärlek. Han älskar var och en av er. Ni är hans döttrar i förbundet. Eftersom han älskar er, ger han er den hjälp ni behöver för att kunna ta er själva och andra fram på vägen tillbaka till hans närhet.

Jag vet att Frälsaren betalade priset för alla våra synder och att den Helige Anden vittnar om sanningen. Ni har känt den trösten här på mötet. Jag har ett vittnesbörd om att alla nycklar som binder heliga förbund har blivit återställda. De innehas och utövas av vår levande profet i dag, president Thomas S. Monson. Jag lämnar dessa tröstens och hoppets ord med er, hans älskade förbundsdöttrar, i Jesu Kristi namn, amen.