Äldste Robert D. Hales: Ett hedervärt liv
”Ack att jag hade en ängels röst och basun så att jag kunde säga till hela människosläktet att han uppstått och att han lever, att han är Guds Son, Faderns Enfödde, den utlovade Messias, vår Återlösare och Frälsare samt att han kom till denna värld för att undervisa om evangeliet genom exempel. Hans gudomliga mission riktas mot er och mot mig som en uppmaning att komma till honom och han leder oss till evigt liv.”1
Omslag: foto Stuart Johnson, Deseret News
När äldste Robert D. Hales tjänstgjorde som stridspilot i det amerikanska flygvapnet under 1950-talet, antog medlemmarna i hans skvadron ett motto som inspirerade dem i deras arbete.
”Vår enhets motto – som var målat på jaktplanets sida – lydde: ’Återvänd med heder’”, berättade äldste Hales för prästadömsbärare 1990 när han verkade som presiderande biskop. ”Detta motto var en ständig påminnelse för oss om vår avsikt att återvända till basen med heder efter att ha gett all vår kraft till att med framgång genomföra våra uppgifter”.2
Äldste Hales, som ofta talade om att återvända med heder, trodde att alla vår himmelske Faders barn kunde få hjälp längs evighetens stig genom att tillämpa det här mottot på sina liv. Eftersom varje dag i livet är en mission, lärde han: ”Vi behöver komma ihåg vilka vi är och vårt eviga mål att ’återvända med heder’ med våra familjer till vår himmelske Faders närhet.”3
I sina plikter som make och far, företagsledare och generalauktoritet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i över 40 år, mindes äldste Hales vem han var och agerade därefter. Och genom sin trofasthet, lydnad, hängivenhet och sitt tjänande var han ett exempel på sin skvadrons motto under hela sitt jordeliv.
En nära familj
Robert Dean Hales föddes i New York City i USA den 24 augusti 1932 som det tredje och sista barnet till J. Rulon Hales och Vera Marie Holbrook Hales. Robert växte upp på det närliggande Long Island i ett evangelieinriktat hem. Hans föräldrar tjänade i flera olika ämbeten i kyrkan, bland annat som stavsmissionärer, och varje söndag reste familjen över 3 mil för att närvara vid möten Queens församling.
”Vår familj stod varandra nära”, mindes äldste Hales. Han kallade sitt barndomshem för ”en vacker plats att växa upp på” och sin familj ”en källa till styrka”.4
Hans föräldrars goda föredömen blev till minnen som vägledde honom i livet.5 ”De levde efter evangeliet, studerade skrifterna och bar vittnesbörd om Gud Fadern och hans son Jesus Kristus”, sa äldste Hales. ”De vittnade också om profeten Joseph Smith.”6
Han lärde sig i unga år att ”lösningen till hur vi ska kunna stärka våra familjer är att låta Herrens Ande komma in i våra hem.”7
Hans mor, som tjänade i över 30 år i Hjälpföreningen, lärde Robert kärlek och tjänande genom att ta med honom för att tjäna de fattiga och behövande.8 Hans far, som var professionell konstnär i New York City, lärde Robert bestående lektioner om prästadömet och återställelsen. Vid ett tillfälle tog han med sig Robert till Susquehannafloden, där Joseph Smith och Oliver Cowdery hade mottagit aronska prästadömet från Johannes döparen. Vid ett annat tillfälle tog han med sig Robert till den heliga lunden.
”Vi bad tillsammans i lunden och uttryckte vår önskan att vara sanna och trofasta till det prästadöme vi bar”, mindes han. ”Far målade senare en tavla av platsen där vi hade hållit bön och gav den till mig som en påminnelse om de löften vi gett tillsammans den dagen. Den hänger på mitt kontor i dag som en daglig påminnelse om den heliga upplevelsen som jag hade, och om löften som jag avgav tillsammans både med min jordiske far och med min himmelske Fader.”9
Robert, som spelade baseboll när han var liten, spelade senare på highschool och college, och 2007 kastade han den ceremoniella första bollen vid en professionell match.
Foto Sonja Eddings Brown
Som ung man älskade Robert att spela baseboll, vilket han så småningom gjorde för University of Utah. På bussresan hem från sin första bortamatch med highschool-laget, förfärades niondeklassaren över några av sina lagkamraters beteende och språk. För att stärka Robert ritade hans far en bild av en riddare åt honom.
”När han ritade och läste från skrifterna lärde jag mig hur man blir en trofast prästadömsbärare, som skyddar och försvarar Guds rike. Aposteln Paulus ord blev min vägvisare” (se Ef. 6:13–17).
Som en reflektion över den lärdomen flera år senare, lärde äldste Hales: ”Om vi är trofasta i prästadömet får vi den vapenrustningen som gåva från Gud. Vi behöver den vapenrustningen!10
Äldste Hales lärde sig ytterligare en viktig egenskap av sin fars föredöme.
”Jag lärde mig respekt för kvinnan tack vare den kärleksfulla omtanke min far visade mot min mor och min syster och sina egna systrar”, sa han. Efter att äldste Hales mor drabbats av en stroke blev hans fars sätt att ”kärleksfullt ta hand om sin älskade livskamrat” under hennes sista två år i livet ett exempel som han aldrig glömde. ”Han sa att det var litet i jämförelse med den ömma hängivenhet min mor visat honom i över femtio år.”11
Hans största tillgång
När Robert 1952 var hemma från college mötte han en ung kvinna vid namn Mary Crandall vars familj nyligen hade flyttat till New York från Kalifornien. De fattade omedelbart tycke för varandra.
”Efter att ha träffat henne gick jag aldrig ut med någon annan”, mindes äldste Hales.12
När sommaren var slut återvände båda till Utah och skolan. Robert gick på University of Utah medan Mary gick på Brigham Young University, men de lät inte avståndet hålla dem ifrån varandra. Strax efter skolårets slut vigdes de i Salt Lake-templet den 10 juni 1953. Under de kommande fem åren välsignades de med två söner, Stephen och David.
Efter Roberts examen i kommunikation och handel 1954, inträdde han i aktiv tjänst som stridspilot i flygvapnet. När hans tjänstgöring var över nästan fyra år senare, flyttade han familjen från Florida till Massachusetts för att slutföra en magisterexamen i företagsekonomi. Medan han studerade för allt han var värd på Harvard Business School kallades han som äldstekvorumpresident. Det var enda gången i hans liv som han funderade på om han borde tacka ja till en kallelse i kyrkan.
”Det finns en risk att jag inte klarar av min utbildning om jag blir äldstekvorumpresident”, sa han till Mary.
Mary svarade med ord som skulle komma att hjälpa honom resten av hans liv: ”Bob, jag har hellre en aktiv prästadömsbärare än en man som innehar en magisterexamen från Harvard.” Hon lade sedan armarna om honom och tillade: ”Vi klarar båda delarna.”13
Och det gjorde de.
Nästa dag avgränsade Mary en del av den oinredda källaren i deras lägenhet så att Robert skulle ha en plats där han kunde studera utan att bli störd.
”Jag överlämnade mig i Herrens händer när jag fattade detta beslut” att tacka ja till kallelsen, sa äldste Hales trettio år senare. ”Det beslutet var mycket svårare att fatta än att, åratal senare, acceptera kallelsen som assistent till de tolvs kvorum och lämna karriären inom affärsvärlden bakom mig.”14
Många år senare, när hans familj hade stabil ekonomi, planerade äldste Hales att köpa en dyrbar kappa till Mary. När han frågade henne vad hon tyckte om hans planerade inköp frågade hon: ”Köper du den här åt mig eller åt dig?”
Äldste Hales kallade hennes fråga ”en oförglömlig läxa”. Han insåg att ”hon med andra ord frågade: ’Är avsikten med den här presenten att visa din kärlek till mig eller att visa mig att du är en duktig familjeförsörjare eller att visa världen att du lyckats?’ Jag begrundade hennes fråga och insåg att jag tänkte mindre på henne och vår familj och mer på mig själv.”15
Äldste Hales erkände villigt att hans hustru var hans största tillgång.16 ”Jag skulle inte vara den jag är utan henne”, sa han. ”Jag älskar henne innerligt. Hon har andliga gåvor. Vi studerar skrifterna tillsammans och många av de lärdomar jag undervisar om har kommit till mig på grund av våra gemensamma studier och böner. Det är därför jag är den jag är.”17
Äldste Hales tillskrev mycket av det han och Mary åstadkom i livet deras laganda. ”Vi har alltid varit ett team och kommer alltid att vara det. Jag tror att det som haft störst inflytande i mitt liv, näst efter att lyssna till den Helige Anden, har varit att lyssna till min hustru.”18
”Du kommer att få många missioner”
Efter Roberts magisterexamen 1960 fick han snart yrkesmöjligheter. Under de följande 15 åren arbetade han som en av de högsta ledarna för flera stora företag i USA. Hans framgångar inom affärsvärlden tog honom och hans familj till flera amerikanska städer samt till England, Tyskland och Spanien. Dessa flyttar förde med sig ledarskapsämbeten i kyrkan, vilka Robert villigt tog emot.
Han verkade i grenspresidentskap i Spanien och Tyskland samt i Georgia och Massachusetts i USA. Han verkade som biskop i Frankfurt, Tyskland samt i Massachusetts och Illinois, USA. Han verkade som högrådsmedlem i London, England och i Boston, Massachusetts, där han även verkade i stavspresidentskapet. I Minnesota och Louisiana verkade han som regionrepresentant.
1975, när Robert deltog i ett företagsstyrelsemöte, fick han ett meddelande att president Marion G. Romney (1897–1988), då andre rådgivare i första presidentskapet, hade ringt till honom. När Robert svarade kallade president Romney honom att verka som missionspresident. Robert tackade ja till kallelsen, men innan han kunde åta sig plikterna som president för Englandmissionen London senare det året fick han ett annat samtal från Salt Lake City, den här gången från president Spencer W. Kimball (1895–1985).
”Har du något emot att vi kallar dig att tjäna längre än tre år?” frågade president Kimball. När Robert sa att han inte hade det, kallade president Kimball honom som assistent till de tolv apostlarnas kvorum.
”President Kimball sa att han visste att jag var besviken eftersom jag ville verka som missionspresident”, sa äldste Hales. Men president Kimball försäkrade honom: ”Oroa dig inte, du kommer att få många missioner.”19
Ett år senare kallades äldste Hales till de sjuttios första kvorum. I den befattningen kallades han tre år senare igen att verka som president för Englandmissionen London. Därefter kallades han som områdeschef i Europa i ett samarbete med äldste Thomas S. Monson om att etablera evangeliet i länder som hade varit stängda för kyrkan samt om att driva igenom byggnationen av ett tempel i Östtyskland.20
”Något av det som gav stor glädje i mitt tjänande i kyrkan under de första tre åren som generalauktoritet var när jag hjälpte till att planera tjugosju områdeskonferenser”, sa äldste Hales. ”Jag älskade att resa med medlemmar i första presidentskapet, apostlar, generalauktoriteter och andra ledare, och att lära känna dem och deras hustrur. Att få se profeter, siare och uppenbarare vittna om evangeliets sanning för de heliga i land efter land var fantastiskt.”21
1985 kallades äldste Hales till presiderande biskop för kyrkan. Hans yrkeserfarenhet, hans respektfulla ledarskap och förhandlingssätt samt hans kärlek till människor gjorde honom väl lämpad för ämbetet.
Presiderande biskop Hales hjälpte till att förbereda för ett tempel i Östtyskland. Han och Mary Hales (i mitten) tillsammans med (från vänster till höger) arkitekten Emil Fetzer, Elisa Wirthlin, äldste Joseph B. Wirthlin, Frances Monson och äldste Thomas S. Monson vid templets invigning 1985.
President Henry B. Eyring, förste rådgivare i första presidentskapet, verkade i det presiderande biskopsrådet med äldste Hales. Han kallade äldste Hales en vis, blygsam, lojal affärsman som var lyhörd för människor och visste hur man fick saker och ting gjorda. ”Han tog med sig dessa egenskaper till sitt ledarskap i det presiderande biskopsrådet”, sa president Eyring.22
”Det finns absolut ingen falskhet hos honom”, sa hans hustru Mary. ”Han har ett rent hjärta och vill bara göra det som är rätt.”23
En lärosats som äldste Hales betonade som presiderande biskop var välfärdsprinciper. ”Lyft mig och jag ska lyfta dig, och så höjer vi oss tillsammans”, var ett av hans favorittalesätt som han ofta citerade.24
Han bad om att de heliga ”måtte inse att vi har makt och ansvar att hjälpa de nödlidande som tjänande änglar för Herren Jesus Kristus, att vi ska älskas för att vi älskar, tröstas för att vi har medkänsla, få förlåtelse för att vi visat förmåga att förlåta”.25
Lärdomar och vittnesbörd
När äldste Hales nio år senare inröstades till de tolv apostlarnas kvorum, den 2 april 1994, tyngde hans nya ämbete honom.
”Jag är nu sextioett år och är återigen en pojke”, sa han vid sitt första generalkonferenstal som apostel. ”Det finns män som sitter på denna förhöjning som varit apostlar och tillhört första presidentskapet under halva mitt liv.”
Han sa att det var en process att vara en Jesu Kristi apostel – ”en process av ödmjukhet och omvändelse, rannsakan, som vi blivit anvisade, och bön om förlåtelse och styrka till att vara det som jag bör vara.” Han bad om de heligas böner så att han kunde ”forma den andliga styrka som krävs för att min röst och mitt vittnesbörd om Herren Jesus Kristus ska genomtränga deras hjärtan som lyssnar därpå”.26
I över tjugo år genomborrade äldste Hales apostoliska vittnesbörd om Frälsaren och det återställda evangeliet sista dagars heligas hjärtan i hela världen. Hans tal omfattade teman som familjen och tro, prövningar och vittnesbörd, kärlek och långmodighet, tjänande och lydnad, integritet och handlingsfrihet.
En gång när äldste Hales undervisade om hur man använder handlingsfriheten vist, berättade han om en vän som tjänstgjorde med honom i flygvapnet.
”Medan jag utbildade mig till stridsflygpilot, … övade jag mig i beslutet om när man bör hoppa ut ur ett flygplan om brandvarningslampan tändes och jag gick i spinn,” mindes han. ”Jag minns en god vän som inte förberedde sig för detta. Han lyckades alltid slingra sig undan simulatorträningen och spelade golf eller simmade i stället. Han lärde sig aldrig nödåtgärderna! Några månader senare började hans flygplan brinna och det störtade i flammor mot marken. Hans yngre kamrat hade övat upp betingade reflexer och när han såg brandvarnaren blinka visste han när han skulle hoppa med fallskärmen och han landade i säkerhet. Men min kamrat som inte hade förberett sig att fatta det beslutet stannade kvar i flygplanet och dog i kraschen.”
Att veta hur man ska agera och när man ska agera när ett viktigt beslut måste fattas kan få eviga konsekvenser, tillade äldste Hales.27
”Som ung grabb i New York växte jag upp som en av bara två eller tre medlemmar i kyrkan i en highschool med några tusen elever. Under ett 50-årsjubileum nyligen mindes mina klasskamrater hur jag levde enligt mina värderingar och trossatser. Jag insåg då att en enda överträdelse av visdomsordet eller av en moralisk värdering skulle innebära att jag aldrig skulle kunna säga ’Det är det här jag tror på’ och anses trovärdig av mina vänner.
Vi kan bara dela med oss av evangeliet i den mån vi efterlever det.”28
Under de sista åren av äldste Hales ledarskap i kyrkan uppmanade han de heliga att leva värdiga ”den Helige Andens enastående gåva”.29 Han uppmuntrade även kyrkans medlemmar att förbättra deras lärjungeskap genom att bli bättre kristna, ha ett kristligt mod och att stå starka på heliga platser.
”Det här är Kristi kallelse till varje kristen i dag: ’För mina lamm på bete. … var en herde för mina får’ – sprid mitt evangelium till både ung och gammal och lyft, välsigna, trösta, uppmuntra och stärk dem, speciellt dem som tänker och tror annorlunda än vi gör”, lärde han.30
Foto Jeffrey D. Allred, Deseret News
Angående de som vill ”att vi ska lämna vår utpost och förena oss med dem i en teologisk klunga i gyttjan” rådde äldste Hales sista dagars heliga att svara med sina vittnesbörd och att stå vid Frälsarens sida.
”Vi visar prov på hans kärlek, den enda kraft som kan besegra motståndaren och bemöta våra anklagare utan att i gengäld anklaga dem. Det är inte svaghet. Det är kristligt mod.”31
Precis som Frälsaren var ”föraktad och övergiven av människor” (Jes. 53:3; Mosiah 14:3), kan även sista dagars heliga uppleva missförstånd, kritik och falska anklagelser. ”Det är vårt heliga privilegium att stå vid hans sida!” sa äldste Hales.32
Att vänta på Herren
När äldste Hales talade om att vänta på Herren var det ett välbekant ämne för honom. Hjärtproblem, större operationer och hälsoutmaningar, vilka hindrade honom från att tala under generalkonferensen i april 2011, var en fysisk belastning men gav honom andliga insikter.
Efter att ha återhämtat sig från tre större operationer år 2000 berättade han för de sista dagars heliga: ”Under de senaste två åren har jag förtröstat på Herren och de jordiska tankeställare han gett mig genom perioder av fysisk smärta, känslomässig ångest och begrundan. Jag lärde mig att ständig och intensiv smärta luttrar oss på ett stort och helgande sätt som gör oss ödmjuka och för oss närmare Guds Ande.”33
Vi behöver inte möta prövningar ensamma eftersom vi kan vädja till ”den främsta vårdaren”, lärde äldste Hales.34 ”Och ibland, när det var Herrens vilja, tröstades jag av besök från himmelska härskaror som gav mig tröst och evig tillförsikt i svåra stunder.”35
Även om vi kanske inte vet när eller hur våra böner besvaras vittnade äldste Hales om att svar kommer på Herrens eget sätt och i hans egen tid. ”Vissa svar kan vi få vänta på tills livet efter detta. … Låt oss inte sluta hoppas på Herren. Hans välsignelser är eviga, inte tillfälliga.”36
”Jag har haft förmånen att få arbeta med de finaste bröder som denna jord kan uppbåda.” Ord talade när han avlöstes som presiderande biskop, vilka även besannades när han verkade som apostel.
Foto med tillstånd av Deseret News arkiv
Foto Stuart Johnson, Deseret News
En trofast lärjunge
Som presiderande biskop bar äldste Hales ett vittnesbörd som förde tankarna till Alma den yngre. Han förkunnade: ”Ack att jag hade en ängels röst och basun så att jag kunde säga till hela människosläktet att han uppstått och att han lever, att han är Guds Son, Faderns Enfödde, den utlovade Messias, vår Återlösare och Frälsare samt att han kom till denna värld för att undervisa om evangeliet genom exempel. Hans gudomliga mission riktas mot er och mot mig som en uppmaning att komma till honom, och han leder oss till evigt liv.”37
I sitt första generalkonferenstal efter att ha kallats till de tolv apostlarnas kvorum citerade han Mormon, som om denne forntide profets vittnesbörd var hans eget: ”Se, jag är Jesu Kristi, Guds Sons, lärjunge. Jag har av honom kallats att förkunna hans ord bland hans folk så att de kan få evigt liv” (3 Ne. 5:13).38
Under fyra årtionden som generalauktoritet förkunnade äldste Robert D. Hales djärvt och kraftfullt Frälsarens ord genom sina tal och sitt exemplariska liv. Och han mindes sitt eget råd i sitt privata, yrkesmässiga och kyrkliga liv: ”Genom att trofast lyda och uthärda intill änden, kan vi en dag komma tillbaka till vår himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus med heder.”39
För sista dagars heliga som delar hans tro på Frälsaren är han inte borta. Han har snarare återvänt hem – och han har gjort så med heder.