President Russell M. Nelson: Vägledd, förberedd, hängiven
Efter att i årtionden ha lagat hjärtan som framstående hjärtkirurg och sedan rört vid hjärtan som en Herren Jesu Kristi apostel, tar president Russell M. Nelson med en stadig hand och osviklig kärlek sig an sin uppgift som kyrkans president.
När kyrkans president dör är det många som fokuserar på processen för hur hans efterträdare väljs. Faktum är att den processen, som Herren leder, började många år tidigare. Russell M. Nelson har blivit förberedd under hela sitt liv för detta heliga ämbete. Jag har fått bevittna en stor del av den förberedelsen.
Det blir tydligt hur förberedd president Russell M. Nelson är när man sammanfattar allt han upplevt och åstadkommit i sitt liv. Han är välkänd för sitt banbrytande arbete som hjärtkirurg. Han är en enastående författare och talare som kan kommunicera på många språk. Han känner och älskar människor och han förstår hur olika beslut påverkar deras liv. Han kan och älskar skrifterna och det heliga templet. Han är en erfaren administratör som fattar beslut snabbt och utan att tveka.
President Nelson har personligen känt och i många fall blivit undervisad av 10 av kyrkans 16 tidigare presidenter. Nu inleder han som kyrkans 17:e president sitt ämbete med att försäkra sista dagars heliga om att Jesus Kristus kommer fortsätta att leda sin kyrka.
”Herren har alltid och kommer alltid att undervisa och inspirera sina profeter”, sa han under utsändningen den 16 januari 2018 då första presidentskapet tillkännagavs. ”Herren står vid rodret. Vi som har ordinerats till att vittna om hans heliga namn över hela världen fortsätter att söka efter att lära känna hans vilja och följa den.”1
President Nelsons omsorg om Guds barns eviga välfärd härstammar från en livstid av innerligt tjänande. Precis som han bokstavligt talat rörde vid många hjärtan när han var kirurg, har han bildligt talat rört vid många av de sista dagars heligas hjärtan runt om i världen genom sin kraftfulla undervisning, sitt osjälviska tjänande och sin osvikliga kärlek. Som han sa under den historiska utsändningen i januari har den kärleken ”vuxit sig starkare under de årtionden jag har fått träffa er, tillbe Gud med er och tjäna er”.2
Grundläggande förberedelser
Mycket är känt beträffande doktor Nelsons framstående karriär som banbrytande vetenskapsman, forskare och hjärtkirurg. Allt det och hans föredömliga familjeliv var en grundläggande del av hans förberedelse.
Russell Marion Nelson föddes den 9 september 1924 och är son till Marion C. och Edna Anderson Nelson. Båda föräldrarna var mindre aktiva medlemmar i kyrkan under Russells uppväxt, men de överöste sina barn med kärlek och skickade dem då och då till Söndagsskolan. I början var den unge Russell inte intresserad av kyrkan utan föredrog att spela amerikansk fotboll med sina vänner. Men när han fyllde 16 började hans hjärta bli mottagligt för evangeliets sanningar och han döptes tillsammans med sina syskon. Flera år senare blev hans föräldrar aktiva igen på grund av deras barns exempel och övertalning.
Den unge Russell såg också fram emot möjligheten till utbildning. Han hade börjat inse något som han senare skulle undervisa om: att det är en religiös plikt att skaffa sig en utbildning. Han tog examen från high school när han var 16 år gammal och började studera på University of Utah när andra världskriget hindrade honom från att verka som heltidsmissionär.
Medan Russell arbetade på sin kandidatexamen lockade hans musikaliska talang honom att medverka i en musikal på universitetet. Hans ögon och öron föll på den sopran som hade huvudrollen, Dantzel White. De gifte sig kort efter att han tagit sin kandidatexamen 1945. När han var 22 år gammal tog han läkarexamen med höga betyg från University of Utah. Han fortsatte till University of Minnesota för postdoktoral utbildning. Där var han en viktig del av den forskargrupp som ledde utvecklingen av hjärtkirurgi. Han gjorde sedan sin specialisttjänstgöring inom kirurgi i Minnesota och på Massachusetts General Hospital i Boston i Massachusetts, USA.
Mitt under utbildningen och med en växande familj blev doktor Nelson inkallad under Koreakriget eftersom militären var i desperat behov av läkare. På grund av sin spetskompetens skickades han till Washington D.C. där han bildade en forskningsenhet för kirurgi vid Walter Reed National Military Medical Center. År 1953, när han hade fullföljt sin militärtjänstgöring, tillbringade han ett år inom Harvard Service på Massachusetts General Hospital i Boston. Sedan slutförde han sin doktorsexamen vid University of Minnesota 1954.
Trots sin hektiska läkarutbildning och karriär, satte doktor Nelson alltid sin familj först. Dantzel White Nelson stod vid hans sida och stöttade honom i allt han gjorde inom familjen, kyrkan, karriären och det militära. Deras sätt att alltid stötta och älska varandra i sitt förhållande var en inspiration för och hade ett gott inflytande på deras tio barn – nio döttrar och en son. Deras förhållande ”var väldigt rart och väldigt generöst” enligt dottern Sylvia Webster. Deras yngsta barn, Russell Nelson Jr., minns att ”det var alltid tydligt att mina föräldrar älskade varandra väldigt mycket”.3
Dantzel Nelson dog oväntat precis innan de skulle fira sin sextionde bröllopsdag. Efter en mycket ensam tid gifte äldste Nelson sig med Wendy Watson, en tidigare ogift kvinna vars doktorsexamen, arbete som professor vid Brigham Young University och kärleksfulla stöd till hans stora familj har gjort henne till en idealisk kamrat åt äldste och numera president Nelson.
”Det måste vara svårt att komma in i en familj på mer än 200 personer och känna det som att man är nära vänner”, sa dottern Sylvia. ”Wendy tog sig tid till det och hon har varit fantastisk.”4 Russell Jr. tillade: ”Wendy har varit en underbar kamrat för honom. … Jag kan se hur han förberetts för det här ansvaret och ämbetet under årens gång och en viktig del av det har varit att han har haft Wendy i sitt liv.”5
I skrivande stund har familjen Nelson tio barn, 57 barnbarn och 116 barnbarnsbarn, snart 118. Alla som kan samlas varje månad i ett av hemmen för att fira födelsedagar och bemärkelsedagar.
”Alla riken är givna en lag”
När Russell M. Nelson studerade till läkare fick han lära sig att ingen läkare någonsin borde röra vid ett mänskligt hjärta, eftersom hjärtat skulle sluta slå om man rörde vid det. Men bara några år senare använde doktor Nelson och hans forskningskollegor för första gången framgångsrikt en hjärt-lungmaskin på en hund. Hjärt-lungmaskinen tog över patientens blodcirkulation så att de kunde utföra en operation då hjärtat stod stilla. Doktor Nelsons och hans kollegors genombrott användes inom kort på människor och har lett till att det numera utförs över en och en halv miljoner hjärtoperationer runtom i världen varje år.
Inspirationen som ledde till den här upptäckten kom till doktor Nelson när han begrundade följande verser i Läran och förbunden:
”Alla riken är givna en lag. …
Och för varje rike är en lag given, och för varje lag finns även vissa begränsningar och villkor” (L&F 88:36, 38).6
Doktor Nelson tänkte att om han arbetade, studerade och ställde de rätta frågorna kunde han och hans grupp lära sig vilka lagar som styr hur ett hjärta slår. ”Det var genom kunskap om skrifterna och genom att ’tillämpa’ dem på det här intresseområdet”, sa han ”som dagens hjärtkirurgi öppnade upp sig för mig.”7
Under hela president Nelsons liv har hans förmåga att tillämpa evangeliets principer välsignat honom, hans familj, kyrkan och världen. Den var grundläggande i hans förberedelse för ämbetet som apostel och nu som kyrkans president.
I sin yrkesutövning blev doktor Nelson snabbt en ansedd kirurg och forskare inom medicin. År 1955 tackade han ja till ett jobb som forskningsprofessor i kirurgi vid University of Utah. Där byggde han en hjärt-lungmaskin som han använde för att utföra den första hjärtoperationen i Utah – den första i sitt slag väster om Mississippifloden. Han föreläste och skrev många kapitel i medicinska läroböcker och över 70 vetenskapliga artiklar i andra publikationer. Innan han kallades som apostel utförde han nästan 7 000 operationer.8
Förutom att vara en duktig läkare var doktor Nelson även en inspirerande lärare och en effektiv administratör – färdigheter som gjorde honom ovärderlig inom sjukvården och som senare utmärkte honom i hans ämbeten i kyrkan.
”En läkares främsta ansvar är att undervisa”, sa doktor Nelson. Han tillade: ”En läkare fungerar egentligen som bäst när han lär sin patient vad som är fel och vad man kan göra åt det.”9
Doktor Nelson visade denna villighet och detta intresse för undervisning och utbildning genom att resa utomlands för att visa och lära ut medicinska ingrepp. För att bättre kunna undervisa studerade han flera språk, däribland franska, portugisiska, tyska, ryska och spanska, så att han bättre skulle kunna kommunicera med och undervisa läkare och forskare i andra länder. När doktor Nelson varit på ett möte där president Spencer W. Kimball (1895–1985) rådde de församlade att lära sig kinesiska, började han och hans fru Dantzel omedelbart att studera rikskinesiska. Hans kunskaper i det språket gav honom möjlighet att ha ett nära samarbete med läkarkåren i Kina, där han höll föreläsningar och genomförde operationer, och därigenom räddade livet på en av Kinas nationalhjältar.10
Sök först Guds rike
Hur imponerande president Nelsons prestationer som läkare än var så behöll han sitt fokus på Herren och hans arbete. De flesta medlemmarna i kyrkan vet inte att han verkade som missionär på Temple Square mellan 1955 och 1965, och guidade besökare mellan 16:00 och 17:00 varje torsdag. Det var en av hans mest hektiska perioder som kirurg. Han skrev senare att ”1964 hade vi inom medicinen just börjat arbeta med utmaningen att byta ut aortaklaffen. Dödligheten var hög, och det krävdes extremt mycket tid för varje patient – nästan enskild bevakning i många, många timmar, ibland till och med dagar.”11
För många av kyrkans medlemmar skulle den situationen ha uteslutit ett tidskrävande ämbete. Inte för doktor Nelson. År 1964, när han och andra hade intervjuats som möjliga stavspresidenter, sa dåvarande äldste Spencer W. Kimball, som var där med äldste LeGrand Richards (1886–1983) i de tolv apostlarnas kvorum, till honom: ”Vi känner att Herren vill att du ska presidera över den här staven. Närhelst ditt namn dykt upp under våra många intervjuer har svaren varit ganska förutsägbara: ’Åh, han är inget bra alternativ’ eller ’han har inte tid’, eller båda. Ändå känner vi att Herren vill ha dig. Om det nu är så att du känner att du är för upptagen och inte borde tacka ja till ämbetet, så kan du tacka nej.’….
Jag svarade helt enkelt att det beslutet hade jag fattat den 31 augusti 1945 när syster Nelson och jag gifte oss i templet. Då bestämde vi oss för att ’först söka Guds rike och hans rättfärdighet’, med förvissning om att vi skulle få allt det andra också, som Herren hade lovat (se Matt. 6:33).”12
Doktor Nelsons villighet att tacka ja till ämbetet illustrerar det som äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum nyligen kallade ”den oskuldsfulla ödmjukheten och enkelheten i Russell Nelsons tro. … Han är så ödmjuk, så oskuldsfull på alla sätt och praktiskt taget i alla förhållanden till andra människor som jag sett honom i.”13
Äldste Kimball gav doktor Nelson en välsignelse där han blev lovad att dödligheten för operationer av aortaklaffen skulle sjunka och att ingreppet inte längre skulle kräva så mycket av hans tid och energi.
”Nästa år blev ingreppet mindre tidskrävande, och jag har haft tillräckligt med tid för att verka i det och andra ämbeten”, sa doktor Nelson. ”Faktum är att dödligheten sjönk till … en mycket låg och acceptabel, uthärdlig nivå. Intressant nog var det just den operationen jag utförde på president Kimball åtta år senare.”14
Kraven från hans yrke och hans ämbeten i kyrkan innebar att doktor Nelson hade mycket begränsad fritid att tillbringa hemma. Men han gjorde allt han kunde för att prioritera sin fru och deras tio barn. När han var hemma gav han all sin tid åt familjen. Under sina många resor runt om i världen tog han ofta med sig antingen sin fru eller något av deras barn. Även om Dantzel skötte deras barn enastående väl i hans frånvaro, var hon tacksam för att han var så hängiven när han fick en paus från sitt hektiska arbete och sina ämbeten. ”När han är hemma, så är han hemma!”, sa hon en gång till Harold B. Lee (1899–1973), som då var president för de tolv apostlarnas kvorum.15 President Lee upprepade ofta de orden när han rådde upptagna prästadömsledare att fokusera på sina familjer.
Följer profeten
Jag bevittnade och hade en liten roll i en viktig händelse i doktor Russell M. Nelsons och hans fru Dantzels yrkesliv. Det var när jag träffade paret Nelson för första gången, år 1965, för över 52 år sedan. I sina memoarer berättar doktor Nelson om hur han blev erbjuden en professur i kirurgi och en ordförandepost i Division of Cardiovascular and Thoracic Surgery vid University of Chicago. Det här erbjudandet, skrev han, ”gav mig alla de resurser – som finansiellt stöd, forskningslaboratorium och personal – som vilken akademiker som helst någonsin skulle kunna drömma om. Dessutom lockade erbjudandet med att University of Chicago skulle bekosta fyra års studier på valfri institution för vart och ett av våra nio barn. Dekanen sa till doktor Nelson att ”en av orsakerna till att vi vill ha dig är att vi vet att du är en bra mormon. Vi vill att du ska tillhöra vår fakultet. Vi behöver den sortens inflytande på det här universitetet som en mormon för med sig.”16
Under hans aggressiva försök att rekrytera denna enastående läkare ringde dekanen mig för att jag skulle hjälpa honom att övertala paret Nelson att flytta till Chicago. På den tiden var jag professor i juridik vid University of Chicago och kände dekanen för medicin eftersom vi arbetade tillsammans i universitetets ledningsgrupp. Han bad mig att bjuda hem paret Nelson på middag. Han ville att jag skulle berätta allt för dem om kyrkan i Chicago eftersom han visste att det var en mycket viktig faktor för dem.
Det var så det kom sig att jag och min fru June träffade Dantzel och Russell Nelson och hade dem över på middag och ett trevligt besök i vårt hem i Chicago söndagen den 21 november 1965. Vi gjorde vårt bästa för att övertala dem att flytta till Chicago. Senare läste jag i hans memoarer att de ”var mycket intresserade av det här erbjudandet och hade till och med valt ut ett hem i en av Chicagos förorter där [deras] barn skulle kunna växa upp”.17
Vad som hände sedan är bara ett exempel på hur Herrens vägledning styrde Russell M. Nelsons val och förberedde honom. Hemma i Salt Lake City sökte han president David O. McKays (1873–1970) råd för att hjälpa dem fatta det viktiga beslutet. Profeten bad och svaret kom: ”Nej.”
President McKay sa: ”Du bor redan i den bästa staden i hela världen. Du har en livsstil som saknar motstycke i världen. Här kan du ge dina döttrar den bästa uppväxtmiljö som de kan få. De är viktigare för dig än den berömmelse eller framtid du skulle kunna få vid något universitet. Nej, broder Nelson, din plats är här i Salt Lake City. Människor ska komma till dig från hela världen eftersom du är här. Jag tycker inte att du ska flytta till Chicago.”18
Fylld av tro tackade doktor Nelson nej till erbjudandet i Chicago och stannade i Salt Lake City. Där skulle han under kommande år utföra hjärtkirurgi och förlänga livet för många tacksamma patienter, däribland president Kimball, äldste Richard L. Evans (1906–1971), president Boyd K. Packer (1924–2015) och flera andra av kyrkans ledare och medlemmar och deras familjer.
För mig och June var mötet i Chicago början på en lång och uppskattad vänskap med Russell och Dantzel Nelson. Sex år senare blev han avlöst som stavspresident och kallades som Söndagsskolans generalpresident. Samma år utsågs jag till president för Brigham Young University. I många år har vi verkat tillsammans i de tolv apostlarnas kvorum och nu kommer vi att verka tillsammans i första presidentskapet i en vänskap som började i Chicago mellan två akademiker och deras fruar för 52 år sedan.
Förändrar hjärtan
Den 7 april 1984 ordinerades doktor Nelson till apostel och avskildes som medlem i de tolv apostlarnas kvorum. ”På ett kort ögonblick”, sa han, ”gick jag från de senaste 40 årens fokus på sjukvård och kirurgi till att hänge resten av mitt liv åt att tjäna min Herre och Frälsare Jesus Kristus på heltid.”19
När han kallats till apostel sa äldste Nelson: ”Det verk jag nu är engagerad i är det viktigaste i världen. Det är allomfattande, det är meningsfullt och det är utmanande. Och jag måste göra mitt bästa, för jag är ansvarig för mitt förvaltarskap.”20
Sedan han blev apostel och som president för de tolv apostlarnas kvorum sedan 2015, har president Nelson fortsatt resa runt i världen och delat med sig av det eviga livets ord och förändrat hjärtan. Ett av hans första uppdrag var att öppna de östeuropeiska ländernas dörrar till evangeliet. ”Under … fem år reste jag 27 gånger till totalt 31 länder i Europa”, sa president Nelson. ”Innan president [Ezra Taft] Benson dog … kunde jag rapportera till honom att vi slutfört vårt uppdrag: Kyrkan var etablerad i alla länder i Östeuropa.”21
President Nelson har också invigt 27 länder för evangeliets predikande, bland andra Bulgarien, Kroatien, El Salvador, Etiopien, Franska Polynesien, Kazakstan och Ryssland. En gång invigde han sex olika länder inom loppet av fyra dagar.22 I sitt ämbete som apostel har han i dagsläget besökt 133 länder.23
Som medlem i de tolvs kvorum har äldste Russell M. Nelson i många år verkat som ordförande för dess tre huvudråd: Verkställande missionsrådet, Verkställande rådet för tempel och släktforskning och Prästadömets verkställande råd (numera Verkställande rådet för prästadömet och familjen).
Kyrkan har genomgått många viktiga förändringar under äldste Nelsons år i de tolvs kvorum, där han verkat under fem av kyrkans presidenter. Sedan 1984 har kyrkan blivit mer än dubbelt så stor, från cirka 6 millioner medlemmar till över 16 miljoner. De tolv apostlarnas kvorum och första presidentskapet har gett ut två officiella uttalanden: ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen” 1995 och ”Den levande Kristus” 2000. Antalet verksamma tempel har ökat från 30 tempel 1984 till 159 tempel 2017. År 2010, när äldste Nelson kallades som ordförande för Verkställande missionsrådet, hade kyrkan 58 000 missionärer. I dag, efter den enorma ökningen när missionärsåldern sänktes, har antalet stabiliserats kring 67 000.
Personliga egenskaper
Det mesta jag just nämnt om doktor, äldste och numera president Nelson är allmän kännedom. Jag ska nu nämna några av hans goda personliga egenskaper som jag sett under åren.
För det första är Russell M. Nelson en extremt snäll person och en god vän och medarbetare. Han är osvikligt vänlig och medkännande i alla sina personliga relationer. Han är en underbar förebild – ihärdig och noggrann med att sköta sina ansvarsuppgifter inom familjen, kyrkan och sitt yrkesliv. Och han är helt enkelt rolig att umgås med.
I fråga om ledarskapsstil är han alltid sympatisk och lätt att ha att göra med. Det är en ytterst eftersträvansvärd egenskap hos seniorledare. Vi tvekar aldrig att ta upp någon fråga med honom eller känner att vi besvärar honom om vi gör det. Vi är aldrig rädda att tala med honom om något ämne. President Nelson är väldigt öppen, väldigt lättillgänglig och väldigt lätt att prata med.
När president Nelson fattar beslut är han noga med dess övergripande inverkan. Han är bra på att tänka igenom hur ett beslut eller en policy eller tillämpning av en princip kan påverka olika grupper av medlemmar – de äldre, de unga, de mindre aktiva, kyrkans ledare och andra. Jag har sett den egenskapen hos andra ledare, men president Nelsons klarsynthet är exceptionell. Kanske grundar den sig i hans erfarenhet som läkare, när han inte kunde skriva ut medicin till en del av kroppen utan att tänka på hur den skulle påverka andra delar.
President Nelson är extremt duktig på att delegera. Han är bättre på det än de flesta andra ledare som jag observerat både i yrkesmässiga och kyrkliga sammanhang. Även det hör förmodligen samman med hans arbete som kirurg, eftersom de utför en unik uppgift efter (och innan) andra utför sina.
En annan viktig egenskap som president Nelson besitter är tålamod. Han undviker konfrontation när han löser problem och får saker gjorda. Han väljer klokt nog att frångå taktiken ”låt oss lösa det här på en gång” och väljer i stället att låta det gå lite tid för att se om saker och ting löser sig själva. Den egenskapen kommer att vara väldigt viktig i hans ledarskap, precis som den var under hans två och ett halvt år som president för de tolvs kvorum.
Efter att ha berömt president Nelsons tålamod måste jag också berömma en kontrasterande egenskap. Han tvekar inte att fatta beslut. När tiden är inne och det är dags att fatta beslut i en fråga, gör han det snabbt och utan att tveka. Han vet när ett ämne kräver tålamod och behöver diskuteras ytterligare och när vi bara borde välja mellan alternativen och gå vidare med Herrens arbete. Det är något som andra ledare som arbetar med honom uppskattar.
President Nelson är också en person som främjar enighet. Han förenar olika åsikter och enar olika sorters människor. Vilken underbar egenskap för någon som leder medlemmar som tror på samma gudomliga lära men kommer från olika kulturer och traditioner.
Russell M. Nelson har en naturlig förmåga att vara diplomatisk som jag personligen har fått bevittna. Han använde den i sin yrkesutövning, till och med i Kina. Sedan han kallats till de tolv har han öppnat dörrar för kyrkan i Östeuropa i en hel serie mirakulösa händelser. Han har också besökt 133 länder i egenskap av Herrens tjänare. Vilken enastående förberedelse för den post han nu har blivit kallad till!
En annan av president Nelsons goda egenskaper – vilket förvånar vissa – är hans skicklighet som skribent. Hans skrivna verk är goda exempel på tydlighet, och när han redigerar andras texter ger han alltid användbara synpunkter. Medlemmar i de tolvs kvorum utbyter utkast till viktiga tal för att få förslag på förbättringar. I den processen har jag lärt mig att ingen kommer med bättre förslag på hur jag kan förbättra mina tal än president Nelson. Eftersom jag ägnat mitt yrkesliv åt att arbeta med ord, häpnade jag över att få så klarsynta synpunkter av någon som ägnat sitt yrkesliv åt att arbeta med kroppar. Det var en lättnad att få veta att hans exemplariska texter är ett resultat av hårt arbete. En gång när han bett mig att läsa igenom ett av hans manuskript såg jag att det var det åttonde utkastet. Om jag hade känt till den otroliga mängd vetenskapliga artiklar som doktor Nelson publicerat, skulle jag inte ha blivit lika överraskad att det inte fanns någon bättre skribent i de tolvs kvorum.
De flesta fascineras av att vår nya president är 93 år gammal! De av oss som har ett nära samarbete med honom oroar sig bara över att inte kunna hålla takten med honom. Han är beundransvärt aktiv, både fysiskt och mentalt. Han har ett imponerande minne. Han åker ofta skidor utan mycket vila. Han använder fortfarande sin snöslunga, både på sin och grannens uppfart.24 Jag har fått uppleva hans gränslösa energi varje torsdag. Efter vårt möte i templet i Salt Lake City tar vissa hissen ner till bottenvåningen och andra går ner för alla trappor från vårt rum på övervåningen. President Nelson skyndar sig alltid ner för trapporna. Jag försöker alltid hänga med men jag klarar det inte.
Hängiven Frälsaren
President Nelson har sagt: ”Varje dag under en apostels ämbetstid är en dag fylld av lärande och förberedelse inför större ansvar i framtiden.”25 För hans del är förberedelsetiden för att leda kyrkan nu förbi, och han har tagit emot den heliga manteln som president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vad kan vi utifrån hans förberedelser förvänta oss under hans ledarskapsperiod?
Framför allt att han är hängiven Herren Jesus Kristus, som är kyrkans överhuvud. Som president Nelson sa i budskapet från januari som jag citerade tidigare: ”Vi … fortsätter att söka efter att lära känna hans vilja och följa den.”26 Under tiden visar president Nelsons inspirerade lärdomar vilka ämnen han troligtvis kommer att betona.
Vid generalkonferensen i oktober 2017 påminde president Nelson kyrkans medlemmar om Mormons boks stora betydelse. Han berättade vad hans personliga studier av Mormons bok lett till, bland annat listor över vad Mormons bok är, vad den bekräftar, vad den vederlägger, vad den uppfyller, vad den förtydligar, och vad den uppenbarar. Han uppmanade oss att studera och begrunda boken varje dag.27
Den 16 januari 2018, två dagar efter att president Nelson avskildes som kyrkans president, tillkännagav han att det nya presidentskapet skulle påbörja sin verksamhet ”med målet i sikte”. Det ”målet” är den enskildes frälsning och familjens besegling i Herrens hus. ”Därför talar vi i dag till dig från ett tempel”, sa president Nelson från annexet i Salt Lake-templet.
”Målet som var och en av oss eftersträvar är att begåvas med kraft i ett Herrens hus, beseglade som familjer, trofasta mot förbunden som ingicks i ett tempel och som gör oss behöriga att ta emot Guds största gåva: evigt liv. Templets förrättningar och de förbund du ingår där är nyckeln till att stärka ditt liv, ditt äktenskap, din familj och din förmåga att motstå motståndarens angrepp. Din gudsdyrkan i templet och det tjänande du utför där för dina förfäder välsignar dig med ökad personlig uppenbarelse och frid och stärker ditt beslut att hålla dig kvar på förbundsstigen.”28
President Nelson gav också de heliga en speciell uppmaning att stanna kvar på förbundsstigen: ”Din beslutsamhet att följa Frälsaren genom att ingå förbund med honom och sedan hålla dessa förbund öppnar dörren för varje andlig välsignelse och förmån som är tillgänglig för män, kvinnor och barn överallt.” Till dem som klivit av den stigen sa han: ”Jag ber dig nu hoppfullt och av hela mitt hjärta att komma tillbaka. Oavsett dina frågor, oavsett dina utmaningar, så finns det en plats för dig i denna Herrens kyrka. Du och ännu ofödda generationer välsignas av det du gör nu för att återvända till förbundsstigen.29
Här är en annan viktig ledtråd: ”Ett skriftställe som verkligen har slagit mig finns i kapitel 88 i Läran och förbunden, där Herren säger: ’Se, jag skall påskynda mitt verk i dess tid’”, sa president Nelson. ”Och jag har under min livstid … sett hur det påskyndas.”30 Nu kommer han att leda det.
President Russell M. Nelson har alltid vittnat om Jesu Kristi gudomlighet och om att den frälsningsplan som vår himmelske Fader och hans älskade Son har gett oss för att undervisa och leda oss är sann. När president Nelson leder kyrkan in i framtiden kan de sista dagars heliga känna stor trygghet i vetskapen om att han leder dem i enlighet med himlens vilja. ”Jag förkunnar min hängivenhet mot Gud vår evige Fader och hans Son Jesus Kristus”, sa han. ”Jag känner dem, älskar dem och lovar högtidligt att tjäna dem – och er – med varje andetag under återstoden av mitt liv.”31
Jag älskar denne Herrens tjänare, min medarbetare och vän sedan länge, president Russell M. Nelson. Tillsammans med de andra medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga värdesätter jag hans lärdomar och ser fram emot hans inspirerade ledarskap som vår profet. Jag vittnar om att han har kallats av Gud att leda kyrkan i vår tid.