2. Frälsningsplanen

2.1. I föruttillvaron lade vår himmelske Fader fram en plan för att vi skulle kunna bli som han och uppnå odödlighet och evigt liv (se Mose 1:39). För att uppfylla planen och bli som vår Fader i himlen, måste vi lära känna honom och hans Son Jesus Kristus och ha rätt uppfattning om deras egenskaper (se Joh. 17:3).

2.2. I skrifterna kallas vår himmelske Faders plan frälsningsplanen, den stora lycksalighetsplanen, återlösningsplanen och barmhärtighetens plan. Denna plan innefattar skapelsen, fallet, Jesu Kristi försoning och alla evangeliets lagar, förrättningar och lärosatser. Moralisk handlingsfrihet – förmågan att välja och handla självständigt – är också oumbärlig i vår himmelske Faders plan. Vår eviga utveckling är beroende av hur vi använder den här gåvan (se Jos. 24:15; 2 Ne. 2:27).

2.3. Jesus Kristus har den centrala rollen i vår himmelske Faders plan. Frälsningsplanen gör det möjligt för oss att fullkomnas, ta emot glädjens fullhet, njuta av våra familjerelationer i all evighet och leva för evigt hos Gud.

Andra skriftställen: Malaki 4:5–6; 3 Nephi 12:48; L&F 131:1–4

Föruttillvaron

2.4. Innan vi föddes på jorden levde vi hos vår himmelske Fader som hans andebarn (se Abr. 3:22–23). I föruttillvaron deltog vi i ett råd tillsammans med vår himmelske Faders andra andebarn. Under det rådet lade vår himmelske Fader fram sin plan och den förjordiske Jesus Kristus slöt förbund att vara Frälsaren.

2.5. Vi valde att följa vår himmelske Faders plan. De som följde vår himmelske Fader och Jesus Kristus tilläts komma till jorden för att uppleva jordelivet och utvecklas mot evigt liv. Lucifer, en annan andeson till Gud, gjorde uppror mot planen. Han blev Satan, och han och hans efterföljare kastades ut från himlen och förvägrades förmånen att få en fysisk kropp och uppleva jordelivet.

Andra skriftställen: Jeremia 1:4–5; Hebreerbrevet 12:9; 2 Nephi 2:27; 3 Nephi 11:10–11

Skapelsen

2.6. Jesus Kristus skapade himlarna och jorden under Faderns ledning (se L&F 76:22–24). Jordens skapelse var en oumbärlig del av Guds plan. Den gav oss en plats där vi kunde få en fysisk kropp, prövas och utveckla gudomliga egenskaper.

2.7. Adam var den första människan som skapades på jorden. Gud skapade Adam och Eva till sin avbild. Alla människor – både män och kvinnor – är skapade till Guds avbild (se 1 Mos. 1:26–27). Att det finns olika kön är nödvändigt för varje persons förjordiska, jordiska och eviga identitet och uppgift.

Fallet

2.8. I Edens lustgård vigde Gud Adam och Eva. När Adam och Eva var i lustgården var de fortfarande i Guds närhet och kunde ha levt för alltid. De var oskuldsfulla och Gud tillgodosåg deras behov.

2.9. Gud gav Adam och Eva deras handlingsfrihet medan de levde i Edens lustgård. Han befallde dem att inte äta av den förbjudna frukten, frukten från trädet med kunskap om gott och ont. Om de lydde det budet kunde de stanna kvar i lustgården. Men Adam och Eva förstod ännu inte att om de blev kvar i lustgården kunde de inte utvecklas genom att uppleva motsatser under jordelivet. De kunde inte känna glädje eftersom de inte kunde uppleva sorg och smärta. De kunde inte heller få barn.

2.10. Satan frestade Adam och Eva att äta av den förbjudna frukten och de valde att göra det. På grund av detta val drevs de bort från Guds närhet och blev fallna och dödliga. Adams och Evas överträdelse och de förändringar de upplevde på grund av den, bland annat andlig och fysisk död, kallas fallet. Andlig död är skilsmässa från Gud. Fysisk död innebär att anden skiljs från den dödliga kroppen.

2.11. Fallet är en nödvändig del av vår himmelske Faders frälsningsplan. Till följd av fallet kunde Adam och Eva få barn. De och deras efterkommande kunde uppleva glädje och sorg, skilja gott från ont och utvecklas (se 2 Ne. 2:22–25).

2.12. Som Adams och Evas efterkommande ärver vi ett fallet tillstånd under jordelivet. Vi är skilda från Guds närhet och underkastade den fysiska döden. Vi prövas dessutom av jordelivets svårigheter och motståndarens frestelser. Även om vi inte är ansvariga för Adams och Evas överträdelse, är vi ansvariga för våra egna synder. Genom Jesu Kristi försoning kan vi övervinna fallets negativa följder, få förlåtelse för våra synder och så småningom uppleva glädjens fullhet.

Andra skriftställen: 1 Moseboken 1:28; Mosiah 3:19; Alma 34:9–10

Liknande ämne: Jesu Kristi försoning

Jordelivet

2.13. Jordelivet är en tid av lärande då vi visar att vi använder vår handlingsfrihet till att göra allt som Herren har befallt och förbereder oss för evigt liv genom att utveckla gudomliga egenskaper. Det gör vi när vi utövar tro på Jesus Kristus och hans försoning, omvänder oss, tar emot frälsande förrättningar och förbund som dop och konfirmation och trofast håller ut till änden av våra jordiska liv genom att följa Jesu Kristi exempel.

2.14. Under jordelivet är vår ande förenad med vår fysiska kropp, vilket ger oss möjlighet att växa och utvecklas på sätt som inte var möjliga i föruttillvaron. Eftersom vår Fader i himlen har en påtaglig kropp av kött och ben, behöver vi våra kroppar för att kunna utvecklas och bli som han. Våra kroppar är heliga och bör respekteras som en gåva från vår himmelske Fader (se 1 Kor. 6:19–20).

Andra skriftställen: Josua 24:15; Matteus 22:36–39; Johannes 14:15; 2 Nephi 2:27; 3 Nephi 12:48; Moroni 7:45, 47–48; L&F 130:22–23

Liknande ämnen: Gudomen; Jesu Kristi försoning; Förrättningar och förbund; Buden

Livet efter döden

2.15. När vi dör kommer våra andar till andevärlden och inväntar där uppståndelsen. De rättfärdigas andar får uppleva ett tillstånd av lycka som kallas paradiset. De som dör utan kunskap om sanningen och de som var olydiga under jordelivet kommer till en tillfällig plats i livet efter detta som kallas andefängelset.

2.16. Alla människor får så småningom möjligheten att lära sig om evangeliets principer och ta emot dess förrättningar och förbund. Många av de trofasta predikar evangeliet för dem som är i andefängelset. De som väljer att ta emot evangeliet, omvända sig och ta emot de frälsande förrättningarna som utförs för dem i templet kommer att vistas i paradiset fram till uppståndelsen (se 1 Petr. 4:6).

2.17. Uppståndelsen är en återförening av andekroppen och den fullkomnade fysiska kroppen av kött och ben. Efter uppståndelsen är vi odödliga – anden och kroppen kommer aldrig mer att skiljas åt. Alla som föds på jorden kommer att uppstå eftersom Jesus Kristus övervann den fysiska döden (se 1 Kor. 15:20–22). De rättfärdiga uppstår före de ogudaktiga och kommer fram i den första uppståndelsen.

2.18. Den slutliga domen sker efter uppståndelsen. Jesus Kristus ska döma var och en för att avgöra vilken evig härlighet han eller hon ska få. Den här domen baseras på varje persons önskningar och lydnad mot Guds bud (se Upp. 20:12).

2.19. Det finns tre härlighetsriken: det celestiala riket, det terrestriala riket och det telestiala riket (se 1 Kor. 15:40–42). De som är tappra i vittnesbördet om Jesus och följer evangeliets principer får bo hos Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus i det celestiala riket tillsammans med sina rättfärdiga familjemedlemmar.

Andra skriftställen: Lukas 24:36–39; Johannes 17:3; L&F 131:1–4

Liknande ämnen: Jesu Kristi försoning; Förrättningar och förbund