1 Och nu hände det sig att hela det nephitiska folket återvände till sina egna landområden i det tjugo och sjätte året, varje man med sin familj, sina flockar och sina hjordar, sina hästar och sin boskap och allt det som tillhörde dem.

2 Och det hände sig att de inte hade förbrukat alla sina förnödenheter varför de tog med sig allt som de inte hade förbrukat av all sin spannmål av varje slag och sitt guld och sitt silver och alla sina dyrbarheter, och de återvände till sina egna landområden och sina besittningar, både i norr och i söder, både i landet norrut och i landet söderut.

3 Och de gav de rövare som hade ingått ett förbund om att bevara freden i landet och som önskade förbli lamaniter landområden, alltefter deras antal, så att de genom sitt arbete skulle kunna ha tillräckligt för att livnära sig. Och på så sätt upprättade de fred i hela landet.

4 Och de började återigen få framgång och tillväxa, och det tjugo och sjätte och det tjugo och sjunde året förflöt, och stor ordning rådde i landet. Och de hade stiftat sina lagar med opartiskhet och rättvisa.

5 Och nu fanns det ingenting i hela landet som kunde hindra befolkningen från att ständigt ha framgång, såvida de inte föll i överträdelse.

6 Och det var Gidgiddoni och domaren Lachoneus och de som hade utnämnts till ledare som hade upprättat denna stora fred i landet.

7 Och det hände sig att många städer byggdes på nytt, och många gamla städer iståndsattes.

8 Och många landsvägar byggdes och många vägar anlades som ledde från stad till stad och från land till land och från plats till plats.

9 Och så förflöt det tjugo och åttonde året och folket hade oavbruten fred.

10 Men det hände sig i det tjugo och nionde året att det började uppstå en del ordstrider bland folket. Och några var upphöjda i högmod och skryt på grund av sina mycket stora rikedomar, ja, till den grad att det ledde till mycken förföljelse.

11 För det fanns många köpmän i landet, och även många lagkloka och många rättstjänare.

12 Och människorna började indelas i klasser alltefter sina rikedomar och möjligheter till lärdom, ja, några var okunniga på grund av sin fattigdom, och andra fick stor lärdom på grund av sin rikedom.

13 Några var upphöjda i högmod och andra var mycket ödmjuka. Några besvarade glåpord med glåpord, medan andra tog emot glåpord och förföljelse och alla slags lidanden och ville inte ge igen och smäda, utan var ödmjuka och ångerfulla inför Gud.

14 Och på så sätt uppstod stor ojämlikhet i hela landet så att kyrkan började splittras, ja, så att kyrkan i det trettionde året var splittrad i hela landet, utom bland några få av de lamaniter som hade omvänts till den sanna tron. Och de ville inte vika därifrån, för de var fasta och ståndaktiga och orubbliga och villiga att med all iver hålla Herrens bud.

15 Och orsaken till denna ondska bland folket var denna: Satan hade så stor makt att han kunde hetsa människor till att göra allt slags ont och blåsa upp dem med högmod och fresta dem att söka makt och myndighet och rikedomar och världens fåfängligheter.

16 Och på så sätt förledde Satan människornas hjärtan till att begå allt slags ont. Därför hade de endast under några få år fått njuta av fred.

17 Och sålunda befann de sig i början av det trettionde året – då folket under lång tid hade varit överlämnat åt att ledas av djävulens frestelser vart han än ville föra dem och åt att göra vad ont han än önskade – och därför befann de sig i början av detta, det trettionde året, i ett tillstånd av förfärlig ogudaktighet.

18 Nu syndade de inte ovetande, för de kände till Guds vilja rörande dem, för den hade de fått undervisning om. Således gjorde de medvetet uppror mot Gud.

19 Och nu var detta i Lachoneus, Lachoneus sons, dagar, för Lachoneus intog sin fars ämbete och styrde folket det året.

20 Och det började finnas män som fick inspiration från himlen och sändes ut, och de stod bland folket överallt i landet. De predikade och vittnade frimodigt om folkets synder och ondska och vittnade inför dem om den återlösning som Herren skulle åstadkomma för sitt folk, eller med andra ord om Kristi uppståndelse. Och de vittnade frimodigt om hans död och lidande.

21 Nu fanns det många människor som var mycket vreda på grund av dem som vittnade om detta. Och de som vredgades var främst de högre domarna och de som hade varit högpräster och lagkloka, ja, alla de som var lagkloka vredgades på dem som vittnade om detta.

22 Nu fanns det ingen lagklok eller domare eller högpräst som hade befogenhet att döma någon till döden, om inte deras dom undertecknades av landets regent.

23 Nu var det många av dem som vittnade om det som rör Kristus, vilka vittnade frimodigt, och som greps och avrättades i hemlighet av domarna, så att kännedomen om deras död inte kom till landets regent förrän efter deras död.

24 Och se, det stred mot landets lag att avrätta en människa utan att ha fått befogenhet därtill av landets regent.

25 Därför kom ett klagomål upp till Zarahemlas land, till landets regent, mot de domare som hade dömt Herrens profeter till döden i strid mot lagen.

26 Och det hände sig att de greps och ställdes inför domaren för att dömas för det brott som de hade begått, enligt den lag som hade getts av folket.

27 Nu hände det sig att dessa domare hade många vänner och släktingar. Och återstoden, ja, nästan alla de lagkloka och högprästerna, samlade sig och gjorde gemensam sak med släktingarna till de domare som skulle rannsakas enligt lagen.

28 Och de ingick ett förbund med varandra, ja, samma förbund som hade upprättats av de gamle, ett förbund som hade upprättats och förestavats av djävulen för att sammangadda de onda mot all rättfärdighet.

29 Därför sammangaddade de sig mot Herrens folk och ingick ett förbund om att förgöra dem, och om att befria dem som var skyldiga till mord ur rättvisans grepp, vilken skulle börja tillämpas enligt lagen.

30 Och de trotsade lagen och sitt lands rättigheter. Och de slöt förbund med varandra om att förgöra regenten och tillsätta en kung över landet, så att landet inte längre skulle vara fritt utan vara underställt kungar.