Profeten Joseph Smiths vittnesbörd

Profeten Joseph Smiths egna ord om Mormons boks framkomst lyder:

”På kvällen den … tjugoförsta september [1823] … ägnade jag mig åt bön och vädjan till den allsmäktige Guden. …

Medan jag så höll på att åkalla Gud, upptäckte jag ett sken som visade sig i mitt rum och som tilltog tills rummet var ljusare än mitt på dagen, och i samma ögonblick visade sig en person vid min säng, stående i luften, för hans fötter rörde inte vid golvet.

Han bar en löst hängande, bländande vit mantel. Den var vitare än något jordiskt jag någonsin sett. Inte heller tror jag att något jordiskt skulle kunna göras så enastående vitt och strålande. Hans händer var bara, liksom armarna något ovanför handlederna. Även fötterna var bara, liksom benen något ovanför vristerna. Hans huvud och hals var också bara. Jag kunde se att han inte hade några andra kläder än denna dräkt, eftersom den var öppen så att jag såg hans bröst.

Inte endast var hans mantel enastående vit, utan hela hans person var bländande bortom all beskrivning, och hans ansikte liknade i sanning ljungelden. Rummet var enastående ljust, men inte så ljust som omedelbart runt hans person. Då jag först såg honom blev jag rädd, men fruktan lämnade mig snart.

Han kallade mig vid namn och sa till mig att han var en budbärare sänd från Guds närhet till mig och att hans namn var Moroni, att Gud hade ett verk för mig att utföra och att mitt namn skulle hållas för gott och ont bland alla nationer, släkter och tungomål, eller att man skulle tala både gott och ont om det bland alla folk.

Han sa att det fanns en bok förvarad, skriven på guldplåtar, som innehöll en berättelse om denna kontinents forna invånare och varifrån de härstammade. Han sa också att det eviga evangeliets fullhet fanns däri, såsom Frälsaren gav det till de forna invånarna.

Han sa också att där fanns två stenar i silverbågar – och dessa stenar, fästa vid en bröstplåt, utgjorde det som kallas urim och tummim – förvarade tillsammans med plåtarna, och innehavet och användningen av dessa stenar var det som kännetecknade siare i forna eller gamla tider, och att Gud hade berett dem i avsikt att boken skulle kunna översättas. …

Vidare sa han till mig att när jag fått de plåtar som han talat om – för tiden då jag skulle få dem var ännu inte inne – skulle jag inte visa dem för någon, inte heller bröstplåten med urim och tummim, utan endast för dem som jag skulle få befallning att visa dem för. Om jag gjorde det skulle jag förgås. Medan han talade med mig om plåtarna, öppnade sig en syn för mitt inre så att jag såg den plats där plåtarna var förvarade, och detta så klart och tydligt att jag kände igen platsen när jag besökte den.

Efter detta samtal såg jag att ljuset i rummet började samlas närmast omkring personen som hade talat till mig, och detta fortsatte tills rummet åter var mörkt, utom alldeles omkring honom. Då såg jag plötsligt liksom en väg öppna sig rakt upp till himlen, och han uppsteg tills han helt hade försvunnit, och rummet var som det varit innan detta himmelska ljus visade sig.

Jag låg och funderade på det besynnerliga som hade hänt och förundrades storligen över det som denne märklige budbärare hade sagt mig. Medan jag begrundade detta fann jag plötsligt att det åter började ljusna i rummet, och i samma ögonblick, tycktes det, stod samme himmelske budbärare än en gång vid min säng.

Han började återigen berätta detsamma som han sagt vid sitt första besök, utan minsta avvikelse. När han gjort detta, berättade han för mig om de svåra domar som skulle drabba jorden med stor ödeläggelse genom hungersnöd, svärd och farsoter, och att dessa svåra domar skulle drabba jorden i detta släktled. Sedan han sagt detta, uppsteg han igen som han gjort förut.

Vid det laget var de intryck som gjorts på mitt sinne så djupa att all sömn hade flytt från mina ögon, och jag låg överväldigad av häpnad över det som jag både hört och sett. Och döm om min förvåning, när jag åter såg samme budbärare vid min säng och hörde honom än en gång berätta och upprepa för mig detsamma som han sagt förut. Och han tillfogade en varning till mig och sa att Satan skulle försöka fresta mig (till följd av min fars familjs små omständigheter) att ta plåtarna i avsikt att bli rik. Detta förbjöd han mig och sa att jag inte fick ha något annat för ögonen då jag hämtade plåtarna än att förhärliga Gud, och inte fick påverkas av något annat motiv än att bygga upp hans rike. I annat fall kunde jag inte få dem.

Efter detta tredje besök uppsteg han åter till himlen som förut, och jag lämnades att på nytt begrunda det märkliga som jag just hade upplevt. Nästan genast efter det att den himmelske budbäraren för tredje gången hade lämnat mig gol tuppen, och jag fann att dagen började gry, så våra samtal måste ha varat nästan hela den natten.

Kort därefter steg jag upp och gick som vanligt till dagens nödvändiga sysslor. Men då jag försökte arbeta som vanligt, fann jag mina krafter så uttömda att jag var helt oförmögen till det. Min far, som arbetade tillsammans med mig, upptäckte att något fattades mig och sa åt mig att gå hem. Jag började gå hemåt, men när jag försökte klättra över staketet omkring den åker där vi var, svek mig krafterna helt och hållet, och jag föll hjälplös till marken och låg en stund helt medvetslös.

Det första jag sedan minns var en röst som talade till mig och kallade mig vid namn. Jag tittade upp och såg samme budbärare stående över mitt huvud, omgiven av ljus som förut. Han upprepade sedan allt som han hade sagt mig föregående natt och befallde mig att gå till min far och berätta för honom om den syn och de befallningar som jag hade fått.

Jag lydde. Jag återvände till min far på åkern och upprepade alltsammans för honom. Han svarade mig att det var från Gud och sa åt mig att gå och göra som budbäraren hade befallt. Jag lämnade åkern och gick till den plats där budbäraren sagt mig att plåtarna förvarades, och tack vare att den syn som jag haft om detta varit så tydlig, kände jag igen platsen i samma ögonblick som jag kom dit.

I närheten av byn Manchester i Ontario County i New York ligger en stor kulle, den högsta av alla i trakten. På västra sidan av denna kulle, inte långt från toppen, under en stor sten, låg plåtarna förvarade i en stenkista. Stenen var tjock och upphöjd mitt på ovansidan och tunnare mot kanterna, så att mittpartiet var synligt ovanför marken medan kanten runt om var täckt med jord.

Efter att ha tagit bort jorden tog jag en hävstång som jag stack in under kanten på stenen, och med viss ansträngning lyfte jag upp den. Jag tittade in, och där såg jag verkligen plåtarna, urim och tummim och bröstplåten såsom budbäraren hade sagt. Kistan de låg i hade gjorts genom att stenar sammanfogats med något slags cement. I botten på kistan låg två stenar på tvären, och på dessa stenar låg plåtarna och de andra föremålen tillsammans med dem.

Jag försökte ta ut dem men förbjöds av budbäraren och blev återigen tillsagd att tiden att ta fram dem ännu inte hade kommit, och inte heller skulle komma förrän fyra år senare. Men han sa till mig att jag skulle komma till samma plats precis ett år senare och att han skulle möta mig där samt att jag skulle fortsätta att göra så tills tiden var inne att ta emot plåtarna.

Jag gick följaktligen dit varje år som jag blivit befalld, och varje gång fann jag samme budbärare där och fick vid våra samtal undervisning och kunskap av honom om vad Herren skulle göra samt hur och på vilket sätt hans rike skulle ledas i de sista dagarna. …

Slutligen kom stunden då jag skulle få plåtarna, urim och tummim och bröstplåten. Den tjugoandra dagen i september artonhundratjugosju, sedan jag som vanligt efter ännu ett år hade gått till den plats där de förvarades, överlämnade samme himmelske budbärare dem till mig med tillsägelsen att jag skulle vara ansvarig för dem. Om jag av ovarsamhet eller genom någon försummelse från min sida blev av med dem skulle jag bli avskuren, men om jag ansträngde mig på alla sätt för att bevara dem tills han, budbäraren, kom och hämtade dem, skulle de bli beskyddade.

Jag förstod snart orsaken till att jag hade fått så stränga tillsägelser att ha dem i säkert förvar, och varför budbäraren hade sagt att när jag gjort det som krävdes av mig, skulle han komma och hämta dem. För så snart det blivit känt att jag hade dem, gjordes de ihärdigaste ansträngningar för att ta dem ifrån mig. Varje tänkbar list användes i detta syfte. Förföljelsen blev bittrare och svårare än förut, och många bevakade mig ständigt för att om möjligt ta dem ifrån mig. Men genom Guds visdom förblev de i säkert förvar i mina händer tills jag med dem hade utfört det som fordrades av mig. När budbäraren som avtalat kom för att hämta dem, överlämnade jag dem till honom, och han har dem i sin vård intill denna dag, som är den andra dagen i maj artonhundratrettioåtta.”

En mer fullständig redogörelse av händelsen återfinns i Joseph Smith – Historien i Den kostbara pärlan.

Den forntida uppteckning som således kom fram ur jorden liksom rösten från ett folk som talar ur stoftet, och som översattes till vår tids språk genom Guds gåva och kraft enligt vad som omvittnas genom gudomlig bekräftelse, utgavs för första gången på engelska år 1830 under namnet The Book of Mormon.