1 Ve dig, Ariel, Ariel, staden där David slog upp sitt läger! Lägg år till år, låt dem döda sina offer.

2 Men jag ska ansätta Ariel. Där ska bli sorg och jämmer, för så har Herren sagt till mig. Det ska ske Ariel.

3 Jag Herren ska slå läger runt omkring henne och omringa henne med belägringsvallar och jag ska resa upp bålverk mot henne.

4 Då ska hon bli förnedrad och ska tala djupt nerifrån jorden, dämpade ska hennes ord komma fram ur stoftet och hennes röst ska höras ur jorden som en andebesvärjares röst, ur stoftet ska hon viska fram sina ord.

5 Men många av hennes fiender ska bli som fint damm, våldsmännens skara som bortflygande agnar. Detta ska ske plötsligt, på ett ögonblick.

6 Från Herren Sebaot ska straffet komma till dem med åska och jordbävning och väldigt dån, med storm och oväder och med flammor av förtärande eld.

7 Och alla de många folk som för krig mot Ariel, alla som drar ut i strid mot henne och hennes befästning och ansätter henne ska vara som en drömsyn om natten.

8 Ja, med dem ska det vara som när en hungrig man drömmer att han äter, men han vaknar och hans själ är tom, eller likt en törstig man som drömmer att han dricker, men han vaknar och försmäktar, och hans själ törstar. Ja, just så ska det gå med hela skaran nationer som strider mot Sions berg.