Urval från
Moses bok

1 Guds ord som han talade till Mose, då Mose blev förd upp på ett mycket högt berg,

2 och han såg Gud ansikte mot ansikte och han talade med honom, och Guds härlighet vilade på Mose, varför Mose kunde uthärda hans närvaro.

3 Och Gud talade till Mose och sa: ”Se, jag är Herren Gud den Allsmäktige och Oändlig är mitt namn, för jag är utan dagars begynnelse och års ände, och är inte detta oändligt?

4 Och se, du är min son, skåda därför, och jag ska visa dig mina händers verk, dock inte alla, för mina verk är utan ände och likaså mina ord, för de upphör aldrig.

5 Därför kan ingen människa se alla mina verk utan att se hela min härlighet, och ingen människa kan se hela min härlighet och därefter förbli i köttet på jorden.

6 Och jag har ett uppdrag åt dig, min son Mose, och du är i min Enföddes avbild och min Enfödde är och ska vara Frälsaren, för han är full av nåd och sanning. Men det finns ingen Gud utom jag, och alla ting är närvarande för mig, för jag känner dem alla.

7 Och se, detta enda visar jag dig nu, min son Mose, för du är i världen och nu visar jag det för dig.”

8 Och det hände sig att Mose skådade och såg världen i vilken han skapades, och Mose såg världen och dess ändar och alla människobarnen, vilka är och som blev skapade, och han häpnade och förundrades mycket däröver.

9 Och Guds närvaro drog sig bort från Mose så att hans härlighet inte vilade på Mose, och Mose överlämnades åt sig själv. Och när han överlämnades åt sig själv föll han till marken.

10 Och det hände sig att det dröjde många timmar innan Mose fick tillbaka sin naturliga styrka som människa, och han sa till sig själv: ”På grund av detta vet jag nu att människan är intet, vilket jag aldrig hade föreställt mig.

11 Men nu har mina egna ögon sett Gud, dock inte mina naturliga utan mina andliga ögon, för mina naturliga ögon kunde inte ha sett honom, för jag skulle ha förvissnat och dött i hans närvaro, men hans härlighet vilade över mig och jag såg hans ansikte, för jag förklarades inför honom.”

12 Och det hände sig att när Mose hade sagt dessa ord, se, då kom Satan och frestade honom och sa: ”Mose, du människoson, tillbe mig.”

13 Och det begav sig att Mose såg på Satan och sa: ”Vem är du? För se, jag är en Guds son, i hans Enföddes avbild, och var är din härlighet att jag skulle tillbe dig?

14 För se, jag kunde inte se Gud utan att hans härlighet kom över mig och jag förklarades inför honom. Men jag kan se dig som en naturlig människa. Är det inte förvisso så?

15 Välsignat vare min Guds namn, för hans Ande har inte helt och hållet dragit sig bort från mig, eller var är annars din härlighet, för den är mörker för mig? Och jag kan skilja mellan dig och Gud, för Gud sa till mig: ’Tillbe Gud, för endast honom ska du tjäna.’

16 Gå bort, Satan, bedra mig inte, för Gud sa till mig: ’Du är i min Enföddes avbild.’

17 Och han gav mig även befallningar när han ropade till mig ur den brinnande busken och sa: ’Åkalla Gud i min Enföddes namn och tillbe mig.’”

18 Och Mose sa vidare: ”Jag ska inte upphöra med att åkalla Gud, jag har annat att fråga honom om, för hans härlighet har vilat på mig och därför kan jag skilja mellan honom och dig. Gå bort, Satan.”

19 Och när nu Mose hade sagt dessa ord, ropade Satan med hög röst och rasade på jorden och befallde och sa: ”Jag är den Enfödde, tillbe mig.”

20 Och det hände sig att Mose började frukta storligen, och när han började frukta såg han helvetets bitterhet. Men han fick styrka när han åkallade Gud, och han befallde och sa: ”Gå bort från mig, Satan, för endast denna enda Gud kommer jag att tillbe, han som är härlighetens Gud.”

21 Och nu började Satan darra och jorden skakade, och Mose fick styrka och åkallade Gud och sa: ”I den Enföddes namn, gå bort Satan.”

22 Och det hände sig att Satan ropade med hög röst, med gråt och klagan och tandagnisslan, och han gick bort, ja, från Moses närhet, så att denne inte såg honom.

23 Och Mose bar nu vittne om detta, men på grund av ogudaktighet finns det inte bland människobarnen.

24 Och det hände sig att när Satan hade gått bort från Moses närhet, lyfte Mose sina ögon mot himlen, fylld av den Helige Anden som vittnar om Fadern och Sonen,

25 och medan han åkallade Guds namn såg han åter hans härlighet, för den vilade på honom, och han hörde en röst som sa: ”Välsignad är du, Mose, för jag, den Allsmäktige, har utvalt dig och du ska göras starkare än många vatten, för de ska lyda dina befallningar som om du vore Gud.

26 Och se, jag är med dig ända till dina dagars ände, för du ska befria mitt folk från träldom, ja, mitt utvalda Israel.”

27 Och det hände sig medan rösten ännu talade att Mose såg sig om och såg jorden, ja, hela jorden, och det fanns inte den minsta del därav som han inte såg, för han urskilde den genom Guds Ande.

28 Och han såg även dess invånare, och det fanns inte en enda själ som han inte såg, och han urskilde dem genom Guds Ande, och de var många till antalet, ja, otaliga som sanden på havets strand.

29 Och han såg många länder, och varje land kallades jord, och det fanns invånare på dess yta.

30 Och det hände sig att Mose åkallade Gud och sa: ”Säg mig, ber jag dig, varför det är så och på vilket sätt du gjort dem.”

31 Och se, Herrens härlighet vilade på Mose så att Mose stod i Guds närhet och talade med honom ansikte mot ansikte. Och Herren Gud sa till Mose: ”I min egen avsikt har jag gjort alla dessa ting. Här är visdom och den förblir i mig.

32 Och genom min makts ord, hans som är min enfödde Son, som är full av nåd och sanning, har jag skapat dem.

33 Och otaliga världar har jag skapat, och jag skapade också dem i min egen avsikt, och genom Sonen, som är min Enfödde, skapade jag dem.

34 Och den första av alla människor har jag kallat Adam, som är många.

35 Men jag ger dig endast en berättelse om denna jord och dess invånare. För se, det finns många världar som har förgåtts genom min makts ord. Och det finns många som nu består, och oräkneliga är de för människan, men för mig är alla ting räknade, för de är mina och jag känner dem.”

36 Och det hände sig att Mose talade till Herren och sa: ”Var barmhärtig mot din tjänare, o Gud, och berätta för mig om denna jord och dess invånare, och likaså om himlarna, och sedan ska din tjänare vara nöjd.”

37 Och Herren Gud talade till Mose och sa: ”Himlarna, de är många och de kan inte räknas för människor, men de är räknade för mig, för de är mina.

38 Och liksom en jord med dess himlar ska förgås, så ska en annan uppstå, och det finns ingen ände på mina verk, inte heller på mina ord.

39 För se, detta är mitt verk och min härlighet – att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan.

40 Och nu, min son Mose, ska jag tala till dig rörande denna jord på vilken du står, och du ska skriva ner det som jag ska tala.

41 Och på en dag när människobarnen ska akta mina ord för intet och ta bort många av dem från den bok som du ska skriva, se, då ska jag uppresa en annan dig lik, och de ska åter finnas bland människobarnen, ja, bland alla som tror.”

42 (Dessa ord talades till Mose på berget, vars namn inte ska bli känt bland människobarnen. Och nu har de talats till dig. Visa dem inte för några andra än dem som tror. Ske alltså. Amen.)