Hur Eric lärde sig att lita på Gud
Eric, en ung vuxen från Ghana, vet att man alltid kan lita på vår himmelske Fader, även om livet känns meningslöst.
Långt hemifrån virar Eric en filt från Ghana omkring sig när han ber. ”Filten påminner mig om mitt jordiska hem”, säger Eric, ”och bönen påminner mig om mitt himmelska hem.”
När 21-årige Eric Ayala från Techiman i Ghana som 3-åring var med sin mamma på en gatumarknad, tappade en bil kontrollen och körde på dem.
”Den körde på mamma först och hon fick ett brutet ben”, säger Eric. ”Sedan drog den med mig ganska långt tills jag rullade ner i rännstenen. Jag blev dödförklarad och togs till ett bårhus. Begravningsentreprenören höll på att ta hand om min kropp när han upptäckte att jag fortfarande levde. Jag togs snabbt till ett sjukhus.”
Eric är nu förlamad och har stött på utmaning efter utmaning när han växt upp utan att kunna använda benen. Han fick så småningom benskenor som gjorde att han kunde stå, men han växte snart ur dem och hade inte råd att köpa nya. Han fick en liten rullstol, men växte ur den också. Hans ben förtvinade och skakade ibland av spasmer, och hans fötter blev deformerade.
I Ghana anses personer med funktionshinder vara en börda. Erics familj hade inte mycket pengar, och de räckte inte till medicinska behandlingar. När Eric var omkring 10 år fick han trycksår som orsakats av brist på rörelse och att han hade suttit på trä och betong. Såren blev infekterade och varade sig, och de luktade hemskt.
Det öppna skjulet där Eric bodde i flera år står fortfarande bakom familjens hus.
Följden blev att Eric fick bo utomhus, på en bänk i ett öppet skjul. Hans mamma Lucy och hans systrar gav honom mat, tvättade hans kläder och hjälpte honom att tvätta sig. Eric blev ofta genomblöt av regn och darrade av köld på nätterna. Han började älska morgonsolen eftersom den förde med sig värme. Han var för fattig för att gå i skolan och kunde inte arbeta, så han tillbringade flera år i det där skjulet. Ibland tog han sig ut i grannskapet i sin rullstol.
Tron börjar växa
I stället för att bli bitter ”började jag älska och tro på Gud”, säger Eric. ”Ingen berättade för mig om honom, men jag kunde se hans skapelser, och jag kunde se det goda och det onda hos andra. Ibland är det svårt att tro på honom när livet är svårt. Men då kunde jag se något gott i mitt liv och säga: ’Du ser, Gud är här, och det är underbart.’”
Eric hade inte fått lära sig hur man ber, men han började be till Gud. Han fick svar. När han var sjuk fick han oväntat möjlighet att träffa en läkare. När han bad om lindring för sina sår, försvann de. När han hade växt ur sin lilla rullstol, gav en vänlig främling en större till honom. ”Gud har gjort mycket som är gott i mitt liv”, säger han.
Ändå blev Eric missmodig ibland. Han grät när han hade ont och var hungrig. ”Jag insåg att om jag skulle vara glad så fick jag själv bestämma mig för det”, minns han. ”Jag tvingade mig själv av le. Om jag inte gjorde det var jag rädd att jag skulle vända mig till något som inte var bra.” Särskilt när han såg vänner använda alkohol och droger ”kände jag inom mig att det var fel”.
Sedan hände något som kändes som ett underverk. Eric blev antagen till skolan som 14-åring. Hans mamma som arbetade med att laga mat åt andra hade sparat ihop tillräckligt med pengar så att hon kunde köpa en skoluniform åt honom och betala för böcker och skolavgifter. I skolan ”kunde jag inte gå ut och träna med de andra”, förklarar han, ”så jag var inne och studerade hela tiden.” Han överraskade sin rektor med att få toppbetyg i matematik, läsning och skrivning.
En nunna från sjukhuset donerade en ny trehjulig cykel som Eric kunde ”trampa” med händerna, så att det blev lättare för honom att ta sig till skolan. Men när Eric cyklade fram och tillbaka sprack trycksåren upp igen. Infektionen kom tillbaka, tillsammans med den ruttna stanken när såren började läcka. Eleverna klagade över flugorna som hela tiden surrade runt Eric. Han var 17 år när rektorn sa att han skulle stanna hemma och bli frisk. Annars kunde han inte komma tillbaka till skolan.
Erics pappa hade ett litet lantbruk ute på landet. Han hade tagit med sig familjen för att arbeta på lantbruket, men Eric blev ensam kvar hemma i sitt skjul. Under tiden blev hans sår allt större och infektionen drabbade skelettet, ett livshotande tillstånd som kallas osteomyelit.
Pratar med en Obruni
När Eric var 18 år såg han sin vän Emmanuel Ofosu-hene prata engelska med en obruni (vit man). Denne obruni var mormonmissionär och hette äldste Old. ”Jag pratade twi, men Emmanuel tolkade åt mig: ’Jag är så sjuk att jag tror jag kommer att dö. Kan du hjälpa mig veta vad jag ska göra för att komma till himlen?’
Äldste Old och hans afrikanska kamrat satte sig hos mig och undervisade mig. Av någon anledning började de med Visdomsordet. Jag visste att de sa sanningen, för jag visste redan att kaffe och tobak inte var bra.” De gav också Eric en broschyr om Jesu Kristi återställda evangelium och bjöd in honom till kyrkan.
”När jag kom dit såg jag att den här kyrkan var annorlunda”, säger han. ”Det kändes vördnadsfullt där.” Fastän det tog Eric en timme att ta sig till kyrkan i rullstolen så älskade han mötena. ”Jag ville vara där framme med de andra”, säger han. ”Men jag höll mig längst bak eftersom jag visste att jag luktade illa.”
Eric sa till missionärerna: ”Det jag lär mig är sant.” Han sa också att han ville bli döpt, men läkarna hade varnat honom för att blöta ner såren. ”Jag litar på att Gud ger oss svar”, säger han. Han gick i kyrkan i omkring ett år, men blev sedan för sjuk och svag för att ta sig dit själv.
Erics mamma Lucy träffade missionärerna, studerade evangeliet och döptes 2015. Men eftersom hennes brutna ben aldrig hade läkt ordentligt gjorde det ont att gå. Också för henne var det en utmaning att komma till mötena.
Så småningom togs Eric till sjukhuset igen. I Ghana måste patienterna själva ordna med vatten, mat, sängkläder, medicin och bandage. Om de inte har några pengar så får de inte någon behandling. Erics mamma och systrar gjorde vad de kunde. Eric fick mat och medicinsk behandling oregelbundet, så han blev allt svagare.
Ett oväntat besök
Sedan fick Eric ett par oväntade besökare. Missionärerna, syster Peprah och syster Nafuna, hade sett hans foto i kyrkan och kom för att träffa honom på sjukhuset och ge honom mat. Det hade gått ett år sedan han hade varit i kyrkan, men han sa att han fortfarande ville bli döpt.
Några dagar senare fick Eric besök av sin syster som såg att Eric var mycket dålig. Hon sprang hem och berättade det för deras mamma. Fastän deras mamma hade fått permanenta benskador i olyckan med Eric, gick hon till sjukhuset. Varje steg gjorde ont. ”Du måste komma hem”, sa hon till Eric. ”Om du ska dö så vill jag åtminstone ha dig nära.”
Morgonen därpå kom systermissionärerna hem till dem. ”Du var inte på sjukhuset”, sa syster Peprah. ”Så vi kom hit.” De hade med sig äldste och syster Wood, ett äldre missionärspar från Nya Zeeland. De tog reda på vilka behov som fanns och lovade att komma tillbaka.
Några dagar senare tog Erics pappa med sig familjen till lantbruket igen – utom Eric som återigen blev ensam och utan mat och vatten. När äldste och syster Wood återvände och upptäckte att Eric var ensam och hungrig så gav de honom mat och vatten. De kom tillbaka nästa dag och såg att det rann vätska nerför hans ben och upptäckte ett stort öppet sår på hans lår. De tog genast med sig Eric till sjukhuset.
Paret Woods fick reda på att en medicinsk humanitär grupp från USA skulle komma till Ghana. Gruppen skulle operera Eric utan kostnad. Kirurgen behandlade såret på Erics ben. Men när han såg hur allvarliga Erics sår var och likaså att han hade osteomyelit, insåg han att han inte kunde ge honom alla nödvändiga behandlingar i Ghana. Enligt hans rekommendation påbörjade den humanitära organisationen en process som så småningom gjorde att Eric kunde få ytterligare behandlingar i USA så att hans sår kunde läka permanent. Dessutom fanns det ett härbärge i Winneba i Ghana som drevs av medlemmar i kyrkan. De lät Eric bo där när han kom tillbaka så att han kunde gå i skolan och slutföra sin utbildning.
Medan Eric är i Utah för en operation besöker han en damm nära Salt Lake-templet. Eric säger att han älskar känslan av frid som han känner vid Salt Lake-templet.
Herren beredde en väg
Äldste Wood som var ingenjör till yrket byggde om Erics trehjuliga cykel. Han gjorde något liknande med rullstolen. Han rådgjorde också med president Cosgrave i Ghanamissionen Kumasi som var läkare. De kände att Eric kunde döpas om de vidtog noggranna åtgärder.
Eric visar sin cykel för sin mamma och sina syskon efter att äldste Wood hade lagat den.
”Äldste Wood virade plast runt min kropp och tejpade runt plasten”, förklarar Eric. ”Sedan bar han ner mig i en bassäng fylld med vatten som hade desinficerats. Jag döptes den 26 juni 2016.” Eric hade litat på Herren, och Herren hade berett en väg.
I dag studerar Eric för att bli datatekniker. Men han känner också att han kan påverka andra genom musik – han gillar att rappa på twi. Hans medryckande budskap handlar om hur Gud räddade honom. Ett av hans favoritskriftställen lyder: ”Se till att du fäster blicken på Gud och får leva” (Alma 37:47). Och han säger fortfarande: ”Jag ser Gud i allting.”
Han tillägger: ”Jag vill inte att någon ska tro att vår himmelske Fader välsignar dem på samma sätt som han har välsignat mig. Men han välsignar dem som litar på honom. När du möts av svårigheter, be och lita då på Gud.”
Eric ser fram emot en ljus framtid. Han studerar för att bli datatekniker och känner också att han kan inspirera andra genom musik.