Ett smärtsamt uppbrott var faktiskt en av mina största välsignelser
Ibland ser vi anledningarna till en maning och ibland inte. I vilket fall som helst måste vi handla i tro.
Jag gjorde slut med min första pojkvän en klar sommarkväll.
Tidigare samma dag hade Carter (namnet har ändrats) och jag bråkat – inget ovanligt i vår tre år långa, något oregelbundna, relation. Vi bråkade om allt – från vad vi skulle äta till framtidsplaner. I början viftade jag undan olikheterna med tanken att motsatser attraherar varandra. Men vårt sporadiska lekfulla skämtande förvandlades så småningom till en ansträngande kedja av meningsskiljaktigheter.
Den sommarkvällen hade vi tagit med oss ett teleskop ut i öknen för att titta på planeterna. Men vi upptäckte att skenet från månen mot den mörka himlen skymde sikten. Frustrerade började vi bråka – igen.
Det slutade med att jag gick iväg för att lugna ner mig. ”Det här är inte jag”, tänkte jag. Jag var känd som fridstiftaren bland mina syskon, och jag pratade lugnt och vänligt med mina andra vänner. Så varför skrek jag åt killen som jag hävdade att jag älskade?
Jag tittade upp mot den mörka himlen och bad om att få veta hur jag skulle förbättra min relation till Carter. Plötsligt ersattes min ilska av ett överväldigande lugn, och jag fick maningen att det bästa jag kunde göra för oss båda vara att avbryta vår relation.
Det tog tid att bli helad. Det fanns stunder när jag var frestad att bortse från maningen att göra slut med Carter eftersom jag saknade den familjära känslan av vår relation. Ibland var jag arg på Gud och tyckte att han hade slängt igen en dörr utan att öppna en annan. Men jag höll fast vid rådet från äldste Jeffrey R Holland i de tolv apostlarnas kvorum: ”När du är rädd eller tvivlar eller har det svårt, … håll då fast vid det du redan vet och var stark tills du får ytterligare kunskap” (”Jag tror”, Liahona, maj 2013, s. 93, 94).
Jag fick ingen ”ytterligare kunskap” på flera månader, och jag började undra om jag någonsin skulle få det. Efter en innerlig bön om uppbrottet kände jag Anden tala om för mig att vår himmelske Faders maningar är till för hans barns välfärd. Detaljerna kring hans tankegångar är inte lika viktiga som min tro på honom är.
Vetskapen om att min himmelske Fader hade en plan för mig gav mig hopp inför framtiden och hjälpte mig att börja dejta igen. En morgon läste jag Läran och förbunden 88:40, där Herren lär att ”ljus håller sig till ljus”. Plötsligt insåg jag att den principen kunde tillämpas på dejter. Jag insåg att jag skulle vara lyckligare med någon som delade mina värderingar och mitt ljus.
Så småningom träffade jag Austin. Vi kände genast att vi hade mycket gemensamt, allt från vår kärlek till tacos till våra missioner i staterna. Hans milda ande kändes bekant och stämde överens med min, och jag gifte mig så småningom med honom. Det vi har är inte någon passionerad relation, som man kan vänta sig i en romantisk film. Den är ömsint och stabil, och jag tror den kan vara för evigt.
Många av oss vill ha en förklaring när vi får svåra maningar. Av min upplevelse lärde jag mig att tro på att Herren kan hjälpa oss förbli lydiga utan att vi vet varför. När vi litar på en allvetande Gud kan vi känna frid i våra beslut att följa maningar tills vi får den ”ytterligare kunskap” som han har lovat de trofasta.