Bra nog för templet?
Författaren bor i Saint Michael, Barbados.
Jag tyckte inte jag var bra nog att besöka templet, men Anden sa motsatsen.
I hela mitt liv har jag fått höra hur viktigt det är för oss att besöka templet. Jag minns att vi sjöng sånger i Primär som ”Jag längtar så till templet” och ”Familjer kan vara tillsammans för evigt”, som påminde mig om hur heligt templet är och att vi måste vara värdiga för att få komma in. Jag hade fått lära mig att det var där som vår himmelske Fader finns och att det var så viktigt att få komma inom dess heliga väggar.
Mina föräldrar hade varit inom just dessa väggar, även om de inte kunde komma så ofta som de ville. De kom första gången till templet tillsammans ett år efter sin vigsel. Det var svårt, för trots att de visste att de inte hade råd att åka dit, visste de också att de inte hade råd att låta bli. I vårt hem betonades ofta att vi borde komma till templet så snart som möjligt och ha ett tempeläktenskap som mål. Mina föräldrar visade mig också hur viktiga och heliga deras förbund var. De lärde mig att de fått många välsignelser av att hålla sina förbund, och tack vare deras exempel beslöt jag att jag också ville göra det. Genom åren har jag ofta påmint mig själv om att ”alltid ha templet i sikte”1 fastän det var långt till närmaste tempel.
Här i Barbados har vi inte förmånen att ha ett tempel så nära att vi kan promenera dit, eller ens ta bussen. För att komma till templet måste vi resa många mil med flyg. Jag tror det är därför som många medlemmar värdesätter sina besök i templet.
Till sist kom möjligheten för mig att besöka templet för första gången, men av någon orsak kände jag mig väldigt ängslig. Första tanken som översköljde mitt sinne var att trots att jag gjorde mitt bästa var jag inte bra nog. Jag var inte tillräckligt värdig. Det oroade mig oerhört. Jag gjorde verkligen mitt bästa, så varför kändes jag mig så missmodig inför att besöka templet?
Jag kom fram till att för ett så stort beslut behövde jag söka svaret från min himmelske Fader. Ville han att jag skulle åka, eller var jag verkligen inte bra nog?
De närmaste två veckorna var fyllda av morgnar som blev till kvällar på knä, under ständig fasta. Jag gjorde mitt bästa för att hålla Anden nära, och fastän jag många kvällar steg upp från innerliga böner på knä, fortfarande osäker, var jag säker på att min himmelske Fader skulle svara. Jag behövde bara ha tålamod.
Söndagen därpå när jag satt på faste- och vittnesbördsmötet var Anden mycket stark. Jag blundade medan sakramentet delades ut, och det var då jag fick mitt svar. Det kändes som om min himmelske Fader sa till mig: ”Zariah, om det är av mig, hur kan det vara fel?”
När jag kände de orden fick jag tårar i ögonen och kände en överväldigande känsla av glädje. Jag visste att min himmelske Fader hade hört alla böner jag bett. Han visste hur otillräcklig jag kände mig, men påminde mig också om att Frälsaren genom sin försoning kan hjälpa oss att bli bättre varje dag. Alla känslor av otillräcklighet försvann i det korta ögonblicket.
När jag kom hem den eftermiddagen berättade jag om svaret för min familj, att jag behövde komma till Herrens hus för att ingå dessa speciella, heliga förbund som vi behöver för det eviga livet.
När jag intervjuades av både grens- och missionspresidenten kändes mitt val ännu bättre. Vid båda tillfällena försäkrade min himmelske Fader mig om att jag hade fattat rätt beslut, att jag var värdig, att jag var bra nog.
Den känslan följde med mig hela vägen till templet. När jag första gången satte foten inom dessa hela salar, kändes det som om min himmelske Fader slog armarna om mig och sa: ”Välkommen hem.” Det var nog den mest fantastiska känsla jag har haft, och en som jag aldrig ska glömma.
Jag är så tacksam för mina föräldrar och deras goda exempel, för att de undervisat mig om vikten av att besöka templet och hjälpt mig att förbereda mig för att besöka denna heliga plats. Men det viktigaste är att jag är tacksam för min himmelske Fader, som har gjort det möjligt för himlen att beröra jorden. För att han gjort det möjligt för oss att ingå heliga förbund, inte bara för vår egen del utan också för de förfäder som inte haft möjlighet att göra det själva.
Templet är verkligen ett bevis på vår himmelske Faders kärlek till oss. Många gånger är vi själva våra värsta kritiker. Det kan komma tillfällen när vi känner oss ofullkomliga och nedslagna, men vi bör minnas att vi inte behöver vara fullkomliga för att vara värdiga. Om vi känner oss nedslagna av våra tillkortakommanden och tycker att vi inte är bra nog, bör vi minnas Frälsarens offer och vända oss till honom för att få hjälp. Jesu Kristi försoning gör det möjligt för alla att komma till templet. Genom Anden kan vi få veta att vi är ”bra nog”. Vi är inte fullkomliga, och vår himmelske Fader vet det, men det viktigaste är att vi gör vårt bästa för att vara värdiga och strävar efter att göra det varje dag. Templet är den viktigaste platsen vi kan vara på, och jag är glad att jag lyckades ta mig dit.