Min dagliga kamp mot ensamhet
Författaren bor i Prag, Tjeckien.
På många sätt förvärrades ensamheten jag hade känt sedan mina föräldrars skilsmässa när jag blev medlem i kyrkan. Men det hjälpte mig också att hitta en väg ut ur ensamheten.
Bilder från Getty Images
Jag har länge känt mig ensam under mitt liv. Först var ensamhet en ny känsla för mig, för jag kommer från en familj på fem personer, så när jag var liten tyckte jag om att ha alla personer och allt stoj runt omkring mig hemma. Jag visste att jag inte var ensam.
Tråkigt nog skildes mina föräldrar när jag var tonåring. Efter det började jag verkligen känna mig ensam. Jag försökte komma på vad jag skulle göra, och jag tog mig ut ur min bekvämlighetszon för att få vänner i skolan. Jag hoppades kunna glädjas åt den bekanta känslan att ha många människor omkring mig i skolan, så som det hade varit hemma. Men jag kände mig ensam fastän jag var omgiven av människor. Den känslan mildrades några år senare när jag hittade kyrkan.
En dag knackade systermissionärerna på min dörr och mamma öppnade. Jag minns att hon sa: ”Nja, jag är inte intresserad, men min dotter är nog det. Vänta, så hämtar jag henne.”
När jag började prata med dem kunde jag känna hur Anden sa att jag skulle lyssna. Efter att ha lyssnat och lärt i några månader visste jag att det här var det som jag hade letat efter. Fastän det inte kändes så i början kunde jag genom mitt beslut att döpas inte bara komma närmare Herren utan också närma mig slutet på min ständiga kamp mot ensamhet.
Känslor av ensamhet som nyomvänd
När jag bestämde mig för att jag ville bli döpt blev min familj inte direkt förtjust. Mamma och en av mina bröder kom på dopet, men andra släktingar vände mig ryggen eftersom vi inte längre delade samma religion.
I början var det ganska jobbigt och jag kände mig ensammare än någonsin tidigare. Men efter ett tag bestämde en av mina kusiner sig för att bli en hängiven hindu, vilket också skilde sig från den religion som resten av släkten utövade. Han respekterade mitt val att bli medlem i kyrkan eftersom han hade gjort ett liknande val. Tack vare hans exempel i att visa mig kärlek slutade några av mina andra släktingar att undvika mig.
I skolan insåg jag att jag inte riktigt passade in längre. På jobbet tittade de andra konstigt på mig när jag sa att jag hade blivit döpt. Jag skämdes inte – jag hade inte fattat fel beslut och jag visste det av hela mitt hjärta – men mina vänner kunde inte förstå förändringarna i min livsstil och de flesta bestämde sig för att sluta vara vän med mig.
Lära känna nya vänner
Jag bad hela tiden under alla de här jobbiga upplevelserna och jag kunde känna trösten jag hade blivit lovad av Anden i en prästadömsvälsignelse som jag hade fått. En dag tog jag mod till mig och ställde följande fråga i en bön: ”Varför känner jag mig så ensam?” Och jag fick ett svar, eller snarare ett löfte, att jag skulle få nya vänner, vänner som skulle förstå mig.
Och det fick jag! Jag fick nya vänner, några som inte tillhör kyrkan men som ändå respekterar mig och älskar mig. Jag fick också vänner i kyrkan som har blivit som familjemedlemmar för mig.
Att vara introvert och vara tvungen att prata med andra var inte det lättaste för mig. För det mesta lät jag andra komma till mig, men på gymnasiet fanns det inte så många som ville prata med mig. Så jag var glad att jag mindes ett gammalt knep som jag hade lärt mig – jag log. Ju mer någon ler desto mer tillgänglig blir den personen. Jag insåg att ju mer jag log mot andra, desto oftare började de prata med mig och desto lättare blev det för mig att bli vän med dem.
Stå tillsammans med vår himmelske Fader
Ett bättre svar på mina böner var president Thomas S. Monsons (1927–2018) tal ”Våga stå ensam” (Liahona, nov. 2011, s. 60–67). Med tiden har det här talet lärt mig något mycket viktigt om ensamhet: Man står aldrig ensam när man står tillsammans med Herren.
Jag har fortfarande dagar när det är svårt att stå med honom. Rädslan för att andra ska håna mig och min tro är jobbig. Det har varit personer som har sagt att religion är nonsens och jag blir ledd som ett dumt får. Vissa personer som har fått veta min religion har behandlat mig som om jag har en hemsk smittsam sjukdom. Alla de här upplevelserna har gjort att jag har känt mig lite osäker och ensam. Det är en daglig kamp, men det är en kamp som jag vinner varje dag, om och om igen, med Herrens hjälp och mäktiga stöd.
Jag försöker följa Anden varje dag. När jag lyssnar på Anden och pratar med andra får jag inspiration från Anden som hjälper mig att tjäna. Det ger mig möjlighet att minnas att jag inte är ensam. Och framför allt får jag, genom att lyssna på Anden, chans att bära mitt vittnesbörd. Jag har insett att när jag berättar om min tro på det sättet så känner jag mig inte lika rädd, och jag känner att andra förstår mig. Innan jag visste ordet av var jag inte ensam – oavsett vem jag pratade med just då – jag stod tillsammans med Anden. Med Anden på din sida behöver du aldrig vara ensam.
Under många år och ensamma stunder har Herren upprepade gånger sagt att jag är hans älskade dotter och att han älskar mig. Hur kan jag någonsin känna mig ensam om jag har min Fader vid min sida? Hur kan jag känna mig ensam om han bara är en enkel bön bort?
I min dagliga kamp mot ensamhet ber jag till min himmelske Fader, inte bara om att han ska stå vid min sida utan också att han ska hjälpa mig att alltid stå vid hans sida. Jag vet att han aldrig har låtit mig kämpa ensam och att han alltid har stått vid min sida och älskat mig.