Endast digitalt

Behövde jag verkligen betala fasteoffer?

Chakell Wardleigh Herbert

Kyrkans tidningar

Jag hade aldrig tidigare betalat fasteoffer. Kunde min biskops uppmaning vara värd att följa?

Min biskop och jag hade ett trevligt samtal på hans kontor, men egentligen var jag inte särskilt uppmärksam.

Det var i mitten av december och vi hade tiondeavräkning. Jag hade alltid haft ett vittnesbörd om tionde och hade betalat fullt tionde, så jag tänkte inte så mycket på det korta mötet. Och jag var ivrig att återvända till studierna inför mina sluttentor, särskilt eftersom jag just hade fått veta att jag hade underkänts i sluttentan i matte – för andra gången.

Jag kände mig mycket modlös och mina tankar var på annat håll.

Min biskop såg vänligt på mig.

”Jag lade märkte till att du inte har betalat fasteoffer i år”, sa han och log.

Det fick mig att vakna till.

Han hade rätt.

Jag hade haft fasteoffer i bakhuvudet i flera månader. De var något som min familj sällan diskuterade under min uppväxt och vi pratade egentligen inte heller om det i kyrkan.

Jag trodde felaktigt att jag inte behövde bidra med så mycket, dels för att jag nu befann mig i en församling för unga ensamstående vuxna, dels för att jag var lite förblindad av min egen stolthet och inte hade något riktigt vittnesbörd om fasta eller fasteoffer.

Jag trodde att det räckte med att betala mitt tionde och att bara gå utan mat.

”Nej, det har jag inte”, sa jag. ”Men om jag betalar mitt tionde och fastar är det väl det som räknas mest, eller?”

Min biskop log och förklarade för mig hur viktigt det är att betala ett fasteoffer när man fastar varje månad, och hur många timliga välsignelser det ger de behövande i församlingen.

Men framför allt betonade han de välsignelser som finns tillgängliga för dem som är villiga att offra och hålla fastelagen.

Han såg mig i ögonen och sa: ”De här välsignelserna kan hjälpa dig att klara av de utmaningar du står inför just nu, även de som rör din utbildning.”

Jag tappade hakan. Jag hade inte ens berättat för honom att jag just hade underkänts i matte.

”Så vad du säger är”, sa jag, ”att om jag betalar fasteoffer kommer jag att kunna klara matten nästa termin?”

Vi skrattade båda två, men jag blev lite chockad när han faktiskt nickade.

Han berättade för mig att om jag studerade fastelagen och fick ett vittnesbörd om vikten av den, och betalade ett fasteoffer varje månad, skulle jag bli förvånad över de välsignelser som vår himmelske Fader skulle ösa över mig.

Eftersom den här mattekursen var det enda som hindrade mig från att göra framsteg i skolan och eftersom jag hade kämpat med matte (särskilt matte med både siffror och bokstäver) i hela mitt liv, bestämde jag mig för att ge det en chans.

Jag lärde mig varför man fastar

När nästa termin började lovade jag mig själv att jag skulle studera matte flitigare än någonsin tidigare och att jag också skulle lära mig så mycket som möjligt om fasta och fasteoffer.

Jag hade alltid fastat när jag växte upp, men jag hade aldrig gjort det meningsfullt. På fastesöndagen tänkte jag mest på att jag var så hungrig att till och med fruktsnacksen som småbarnen hade tappat på golvet under sakramentsmötet såg aptitretande ut.

När den nya månaden började hade jag svårt att betala både mitt tionde och mitt fasteoffer. Jag var en fattig student och hade inte mycket att erbjuda!

Men med tiden kände jag hur min motvilliga attityd och stolthet sakta försvann. När jag fokuserade på varför jag fastade, kände jag hur mitt hjärta och min tro förändrades med varje fastesöndag på många sätt:

Mina böner i början och slutet av fastan blev mer uppriktiga och meningsfulla.
Att betala fasteoffer hjälpte mig att fasta med ett syfte, och i stället för att bara fokusera på min knorrande mage började jag känna igen Andens mjuka röst och inflytande.
Den rena och djupa andliga styrka jag kände i slutet av varje fasta fyllde min själ och värmde mitt hjärta.
Till slut insåg jag att när vi frivilligt gör uppoffringar för andra blir vi mer kristuslika, eftersom uppoffringar är precis vad han gjorde för oss. Hans liv var bara ett enda långt givande.
Jag kände kristuslik kärlek berika min själ varje månad när jag tänkte på hur många människor vi kan tjäna genom vår vilja att ge. Och jag kände också tacksamhet för alla de välsignelser i mitt liv som jag ibland hade förbisett.
Att fasta för att dela ljus och välsignelser med andra blev mycket viktigare än vad jag själv skulle få ut av det.
Jag kände mer kontakt med min himmelske Fader och Frälsaren.
Trots de ständiga utmaningarna fick jag uppleva många små ögonblick av nåd, och jag kände mycket glädje i mitt liv.

Jag slogs av de ord som äldste Joseph B. Wirthlin (1917–2008) i de tolv apostlarnas kvorum yttrade:

”Att fasta med rätt anda och på Herrens sätt kommer att stimulera oss andligen, stärka vår självkontroll, fylla våra hem med frid, fylla våra hjärtan med glädje, stärka oss mot frestelser, förbereda oss inför svåra tider och öppna himmelens fönster. …

När vi lever efter fastelagen nalkas vi inte endast Gud genom bönen, vi ger också mat åt de hungriga och tar hand om de fattiga.”¹

Det är många utlovade välsignelser som bara väntar på oss.

Sedan den upplevelsen har fasta och fasteoffer blivit en viktig del av mitt lärjungeskap. Jag känner mig närmare min himmelske Fader och min Frälsare varje gång jag ger. Och ibland fastar jag även när det inte är fastesöndag för att söka svar och tröst för mig själv eller för andra.

Jag har insett att fastelagen verkligen är en gåva.

Och, om du undrar, ja, jag klarade mirakulöst nog mattekursen den terminen. Och jag blev inte bara godkänd – jag fick ett av de bästa resultaten i klassen. Jag studerade naturligtvis, men för en gångs skull i mitt liv verkade bokstäverna och siffrorna äntligen falla på plats i mitt huvud.

Vår himmelske Fader är verkligen en undrens Gud.

När vi strävar efter att följa honom och hans son Jesus Kristus, och håller deras bud, kan vi gå framåt med tro, hopp och kärlek, och de kommer att påminna oss om att de är med oss och står redo att välsigna oss för våra ansträngningar.