Sanningen består

Äldste D. Todd Christofferson

i de tolv apostlarnas kvorum

En kväll med äldste D. Todd Christofferson

Tal till KUV:s religionslärare • 26 januari 2018 • Tabernaklet i Salt Lake City

Jag tackar min himmelske Fader för privilegiet att få vara med er i kväll. Jag är tacksam för äldste Kim B. Clark och broder Chad H. Webb. Jag beundrar alla som har nämnts här i kväll eller som står i det tryckta programmet. Jag känner en djup uppskattning för kyrkans utbildningsverksamhet för seminarier och institut. Jag hyser djup beundran för alla som tjänar - medarbetarna, volontärerna, alla som bidrar. Jag tror att det tjänande ni utför är ytterst viktigt och värdefullt för kyrkans medlemmar, särskilt varje uppväxande generation, och jag är tacksam mot er.

I kväll vill jag tala med er om sanningen. Kyrkans utbildningsverksamhet är till för att undervisa om och inpränta sanningar, särskilt de sanningar som är mest framträdande och grundläggande och som utgör det eviga livets grundval. Det har alltid varit viktigt att inte bara undervisa om, utan även försvara sanningen, och i vår tid verkar det behovet öka.

Vi minns alla samtalet i Johannes när Jesus stod inför rätta hos Pilatus och förkunnade att han hade kommit till världen för att ”vittna om sanningen. Var och en som är av sanningen”, sa Jesus, ”lyssnar till min röst.”¹ Pilatus, som lät ganska cynisk, svarade: ”Vad är sanning?”² Det var tydligen en retorisk fråga. Kanske trodde han inte att sanningen existerar, eller så trodde han, efter ett liv av politiska intriger, att han aldrig skulle komma fram till vad som verkligen var sant. Men hans fråga var ändå en bra fråga, en som borde ställas.

I sin storslagna förbön under den sista måltiden vittnade Herren om att Faderns ord är sanning.³ Han sa att den Helige Andens ord eller vittnesbörd är sant och att ”sanningen består i evigheters evighet”.⁴ Både Fadern och Sonen sägs vara fulla av nåd och sanning.⁵ I en uppenbarelse till profeten Joseph Smith gav Frälsaren den kanske mest koncisa definitionen av sanning som är möjlig: ”Sanningen är kunskapen om tingen som de är och som de var och som de kommer att vara.”⁶

Det är en okomplicerad definition, men den innebär att en vanlig dödligs förståelse av sanningen, utan gudomlig hjälp, inte kan vara särskilt omfattande. Professor emeritus vid BYU, Chauncey C. Riddle, uttryckte det så här:

”Ingen dödlig människa kan veta mer än en bråkdel av sanningen om hur tingen är, och var och kommer att vara. Och eftersom vi förstår i termer av samband, kan vi dödliga inte fullt ut förstå den bråkdel [av sanning] som vi känner till, eftersom den bråkdelen bara får sin fulla betydelse när den sätts i samband med allt annat och med allt annats dåtid, [nutid] och framtid.

Sanningen är således något som bara gudarna kan begripa helt och fullt, de som är allvetande och som ser och vet allt om dåtiden, nutiden och framtiden.”⁷

Professor Riddle fortsätter:

”För att rädda mänskligheten från denna begränsade förmåga att urskilja sanningen, har vår Fader gett oss vår Frälsare Jesus Kristus och den Helige Anden. Vår Frälsare ger alla män och kvinnor som föds in i världen Kristi ljus, genom vilket de kan skilja gott från ont. … Om en människa tar emot och älskar Kristi ljus och lär sig att alltid använda det för att skilja gott från ont, är han eller hon redo att ta emot den Helige Andens vittnesbörd. … En person med [den Helige Andens gåva] har rätt till den Helige Andens ständiga sällskap. Alla som har detta ständiga sällskap har tillgång till all sanning. ’Och genom den Helige Andens kraft kan ni få veta sanningen om allting [Moro. 10:5].’”⁸

Frälsaren bekräftade det här i sina ord under den sista måltiden: ”Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen.”⁹ Till Joseph Smith tillade han: ”Den som håller [mina] bud mottar sanning och ljus, tills hon är förhärligad i sanningen och vet allting.”¹⁰

Det första vi behöver förstå om sanningen är att all kunskap av betydelse om sanningen kräver gudomlig assistans, antingen genom Kristi ljus eller med den Helige Andens hjälp. Med tanke på vår begränsade jordiska kapacitet och våra begränsade resurser kan vi helt enkelt inte, utan hjälp av uppenbarelse, förvärva en allomfattande kunskap om tingen som de var, är och kommer att vara, eller om hur någonting hänger ihop med hur allting annat var, är eller kommer att vara.

Ändå rådde Herren profeten Joseph Smith att ”studera och lära samt bekanta [dig] med alla goda böcker och med språk, tungomål och folk”.¹¹ Och han ger det rådet till oss alla: ”Sök i de bästa böcker efter visdomsord [eller så kan vi säga ”sanning”]. Sök lärdom, ja, genom studier och även genom tro.”¹² Och han säger att det här bör vi göra ”flitigt”¹³. Vi måste göra vårt bästa, och vårt bästa innebär att utöva tro – att vi aktivt ber, söker och bultar för att sanningen och ljuset som kommer från Gud ska öppnas för oss.¹⁴ Det är att få ”djupare insikt”, som äldste Clark beskrev det i kväll.

Jag tror att den mesta, om inte all, sanning som vi lyckas upptäcka kommer genom gudomlig hjälp, vare sig vi inser det eller ej. President Boyd K. Packer skrev följande om Kristi ljus:

”Kristi ljus kan upplysa uppfinnaren, vetenskapsmannen, konstnären, skulptören, kompositören, artisten, arkitekten och författaren så att de producerar storslagna och inspirerade ting till alla människors välsignelse och nytta.

Denna Ande kan mana bonden på hans fält och fiskaren i hans båt. Den kan inspirera läraren i klassrummet och missionären som presenterar sitt budskap. Den kan inspirera den elev som lyssnar. Och, vilket är av enorm betydelse, den kan inspirera man och hustru, och far och mor.”¹⁵

Vi, av alla människor, borde vara ödmjuka och realistiska nog att erkänna att inte bara frälsning kommer genom nåden ”sedan vi har gjort allt vi kan göra”, utan att även vår förståelse av sanningen på liknande sätt kommer genom nåden ”sedan vi har gjort allt vi kan göra”.¹⁶ ”Ty Herrens ord är sanning, och allt som är sanning är ljus, och allt som är ljus är Ande, ja, Jesu Kristi Ande.”¹⁷

Nu vill jag tala om Frälsarens uttalande om att ”sanningen består i evigheters evighet”.¹⁸ I Läran och förbunden kapitel 93 säger Herren: ”All sanning är självständig i den sfär där Gud har satt den till att handla av sig själv, och så är även all intelligens. Annars skulle det inte finnas någon tillvaro.”¹⁹ Jag tolkar det som att all sanning, inklusive den sanning som styr vår nuvarande sfär, existerar helt självständig och fristående. Den påverkas inte av mina preferenser eller era åsikter. Den står bortom alla försök att kontrollera eller ändra på den. Den kan inte tvingas eller påverkas på något vis. Den är en fast realitet.

Frälsaren sa att om sanningen inte skulle vara en fast realitet ”skulle det inte finnas någon tillvaro”.²⁰ Jag tror att det är det som Lehi tänkte på när han sa:

”Om ni säger att det inte finns någon lag [lag är här synonymt med sanning, sanning som är ’självständig i den sfär där Gud har satt den’] säger ni också att det inte finns någon synd [synd är olydnad mot lagen]. Om ni säger att det inte finns någon synd säger ni också att det inte finns någon rättfärdighet [rättfärdighet är lydnad mot lagen; med andra ord, utan lag eller sanning finns det inget att lyda eller inte lyda]. Och om det inte finns någon rättfärdighet finns det ingen lycka [lycka är resultatet av rättfärdighet]. Och om det inte finns vare sig rättfärdighet eller lycka finns det varken straff eller elände [straff och elände är konsekvensen av synd]. Och om allt detta inte finns, finns det inte någon Gud. Och om det inte finns någon Gud finns inte vi till, inte heller jorden, ty det skulle inte ha funnits något skapat till att vare sig verka eller påverkas varför allting skulle ha blivit till intet.”²¹

Därav vet vi således att sanningen existerar, att den utgör en fast och oföränderlig realitet, att vi dödliga bara kan förstå en relativt liten del av sanningen om vi inte får hjälp, att vi är beroende av gudomlig uppenbarelse för att lära oss ”sanningen om allting”,²² och att vi och Gud är beroende av sanningen för att verka och skapa, ”annars skulle det inte finnas någon tillvaro”.²³ På andra ställen får vi också lära oss att sanning inte står i konflikt med sanning, utan att all sanning faktiskt kan innefattas i en stor helhet.

Var befinner vi oss då i dagens värld när vi försöker undervisa och bekräfta sanning, särskilt andlig sanning?

I stora delar av världen har relativistiskt tänkande blivit en dominerande filosofi. Med relativism menas uppfattningen att etiska eller moraliska sanningar är relativa, att de beror på personens attityder och känslor, och att ingen kan avgöra giltigheten hos någon annans ”sanning”. Man hör en hel del prat nuförtiden om ”min sanning” och ”hans sanning” eller ”hennes sanning”. Det här sättet att tänka på beskrivs av krönikören David Brooks i recensionen av boken Lost in Transition av sociologen Christian Smith med flera vid University of Notre Dame. Brooks skriver:

”Den vanligaste ståndpunkten, som de flesta [av Smiths intervjuobjekt] kom tillbaka till gång på gång, var att moraliska val helt enkelt handlar om personlig smak. ’Det är en privatsak’, var det vanliga svaret. ’Det är upp till var och en. Det kan inte jag avgöra.’

Eftersom många ungdomar avvisar blind lydnad mot auktoriteter har de intagit den rakt motsatta ståndpunkten: ’Jag borde göra det som jag trodde skulle göra mig glad eller vad jag kände för just då. Jag har inget annat sätt att veta vad jag ska göra än hur det känns inombords.’

Många var snabba med att prata om sina moraliska känslor men tveksamma till att koppla de här känslorna till ett mer vidsträckt tänkande om en gemensam moralisk struktur eller förpliktelse. Som en person uttryckte det: ’Jag menar, jag antar att det som gör att något är rätt är hur jag känner för det. Men olika människor känner olika, så jag kan inte tala för någon annan när det gäller vad som är rätt och fel.’”²⁴

Jag tror ni kan hålla med om att värderelativism är en filosofi som fått starkt fäste i vår tid. ”Att inte döma” har nästan blivit en obestridlig standard för samtal och uppträdande. Men i verkligheten gör vi alla bedömningar om vad som är rätt och fel, och inte bara för oss själva, utan för människorna och samhället omkring oss. Lagar och rättssystem, till och med politiska system, är förkroppsligandet av moraliska värderingar och uppfattade sanningar. I ett pluralistiskt samhälle kan man debattera vilka värderingar som bör bevaras i lagar och regler och vad som är rätt eller fel eller sant, men i slutändan, oavsett vad det handlar om, är det någons åsikt eller någon grupps åsikt om sanningen som segrar och då blir alla skyldiga att följa den.

Moralisk relativism fungerar helt enkelt inte om man ska ha ordning och rättvisa i samhället. Kan mord vara fel för de flesta men rätt för vissa? Har en tjuv rätt att behålla det han stjäl och fortsätta att stjäla eftersom han tror att stöld är rätt för honom, särskilt eftersom han växte upp under fattigare förhållanden? Eller – med hänsyn till något som figurerar mycket i dagens nyheter – har en man rätt att sexuellt trakassera en kvinna eftersom han anser att det är förenligt med hans egen känsla för rätt och fel?

”Men”, kan man säga, ”nu talar du om saker som generellt anses vara fel. Det finns en del självständiga värderingar som hör till människans existens och som är grunden för våra lagar mot mord, våldtäkt, stöld och andra handlingar som skadar andra eller inkräktar på deras berättigade strävan efter lycka. De är viktiga och universella mänskliga rättigheter som förnekar individens rätt till motsatsen. Det är bara utöver de här erkända mänskliga rättigheterna som värderelativismen gäller, där var och en kan definiera för egen del vad som är rätt eller fel.” Men den här typen av resonemang säger att det faktiskt finns absoluta moraliska sanningar, vare sig man kallar dem universella mänskliga rättigheter eller något annat. Åtminstone en del sanningar och moraliska koncept existerar bortom personliga åsikter och preferenser. Frågan är egentligen bara vilka de är och hur långt de sträcker sig. Det vi kallar moralisk relativism är egentligen en pågående debatt om tolerans: Vilka handlingar och avvikelser bör tolereras i samhället och i mänskliga relationer?

Vårt uppdrag är – och blir allt mer brådskande under dessa förhållanden – att undervisa sanningen om moraliska koncept: vad de är och hur långt de sträcker sig. Vi uppskattar sanningen om alla ämnen från alla källor, men evig sanning, särskilt när den har betydelse för livets mening, syfte och utförande, måste vi få från Gud. Värderelativister anser i allmänhet att Gud inte har någon roll eller relevans i den här diskussionen och tvivlar vanligtvis på att han ens existerar. Det skulle vara ganska besvärande för dem om han fanns, och ännu mer besvärande om han talade till människan. Man kan bara tänka på sanningen som relativ om inte Gud finns.

Pew Research rapporterade nyligen att en majoritet av amerikaner (56 procent), för första gången någonsin, säger att det inte är nödvändigt att ha en religiös övertygelse för att vara en god människa. ”’Gud är inte nödvändig för att ha goda värderingar och moral’, sa Greg Smith, Pews biträdande chef för forskning, i sin kommentar om det här resultatet.”²⁵

Jag är säker på att vi håller med om att människor som är ateister eller som inte har någon särskild religion eller religiös övertygelse kan vara, och är ofta, goda och hederliga människor. Men vi håller inte med om att det här sker utan Gud. Som nämnts tidigare: Oavsett om någon tycker om det eller inte, tror på det eller inte eller till och med är medveten om det eller inte, så är han eller hon fylld av Kristi ljus och har därför en allmän känsla för vad som är rätt och fel, vilket vi ibland kallar samvetet. Frälsaren sa: ”Jag är det sanna ljuset som upplyser var och en som kommer till världen.”²⁶ Vi läser också: ”Och Anden ger ljus åt varje människa som kommer till världen, och Anden upplyser varje människa i hela världen som hörsammar Andens röst.”²⁷

President Boyd K. Packer sa i artikeln som jag citerade ur förut:

”Alla män, kvinnor och barn i alla länder, oavsett religion eller hudfärg – alla, oavsett var de bor eller vad de tror eller vad de gör – har Kristi outsläckliga ljus inom sig. I detta hänseende är alla skapade jämlika. Kristi ljus i alla människor är ett vittnesbörd om att Gud inte gör skillnad på människor (se L&F 1:35). Han behandlar alla likvärdigt i gåvan av Kristi ljus.”²⁸

Att Kristi ljus finns i varje människa är vad Lehi tänkte på när han sa: ”Och människorna har undervisats tillräckligt för att kunna skilja mellan gott och ont. … Och eftersom de är återlösta från fallet har de blivit fria för evigt med kunskap om gott och ont, fria att verka av sig själva.”²⁹ Mormon uppmanade oss ”att söka flitigt i Kristi ljus så att ni kan skilja gott från ont. Och om ni håller fast vid allt som är gott och inte fördömer det skall ni förvisso vara Kristi barn.”³⁰

Moralisk relativism gör verklig skada eftersom den försöker försvaga samvetet. Om samvetet bekräftas och följs leder det oss till allt större ljus och sanning. Men om samvetet ignoreras eller kvävs leds man förstås bort från ljus och sanning och in i förnekelse, villfarelse och sorg. Att låtsas som att det inte finns någon fastställd, objektiv sanning är inget annat än ett försök till att undvika ansvar. Det är inget recept på lycka.

För tjugo år sedan skrev J. Budziszewski, en professor i statskunskap och filosofi vid University of Texas i Austin, en intressant artikel som hette ”Samvetets hämnd” för den katolska tidskriften First Things. Han talade om samvetet som en del av en naturlag, ”en lag skriven i varje människas hjärta”. Vi skulle, så klart, beskriva den som Kristi ljus. Hursomhelst, så är hans iakttagelser av försöken att kväva samvetet insiktsfulla.

Han skrev att ”vår kunskap om kärnprinciperna [såsom de principer som uttrycks i de tio budorden] är outplånliga. De är lagar som vi inte kan låta bli att veta om”.³¹ Moralisk relativism förnekar att dessa kärnprinciper finns, eller om de finns, förnekar att de är rätt för alla. Moralisk realism hävdar att vi inte riktigt vet sanningen, men uppriktigt söker efter den och gör vårt bästa, som att försöka se något en dimmig kväll, så att säga. Budziszewski säger: ”Men vi vet bättre, vi gör inte vårt bästa. … I allmänhet kan vi skilja på rätt och fel, men vi önskar att vi inte kunde det. Vi låtsas bara att vi söker efter sanningen – så att vi kan göra orätt, tolerera det som är orätt, eller undertrycka vår ånger över att ha gjort orätt i det förgångna. … Vårt förfall är inte orsakat av moralisk okunnighet, utan av moralisk bortträngning. Vi är inte okunniga, utan i ’förnekelse’. Vi saknar inte moralisk kunskap, vi håller tillbaka den.”³²

Det som Alma beskrev som samvetskval för sin son Corianton³³ är verkligt, och Budziszewski påpekar att alla försök att tysta samvetet eller att dämpa ångern, utom genom omvändelse, inte fungerar i längden. Vi ser det hos människor som låtsas att det som de vet är fel, inte är fel. De kan avsiktligt upprepa en synd om och om igen i ett försök att döva samvetets röst. En del söker ständiga distraktioner genom att fördjupa sig i sociala medier, videospel, eller genom att ha konstant musik i öronen, för att undvika någon tyst stund då samvetet kan göra sin röst hörd. Vi ser det i bortförklaringar som det inte verkar finnas någon ända på, vare sig i antal eller kreativitet. Budziszewski säger så här: ”Jag säger till mig själv att sex [utanför äktenskapet] är okej eftersom jag ska gifta mig med min partner, eftersom jag vill att min partner ska gifta sig med mig, eller eftersom jag vill ta reda på om vi kan vara lyckligt gifta … [eller:] ’vi behöver inga löften eftersom vi älskar varandra’. Slutsatsen blir förstås att de som [vill ha eller] behöver löften älskar på fel sätt.”³⁴

Förutom att låtsas, distraheras och bortförklara, kan en del försöka få andra att delta i den skuldbelagda handlingen som ett sätt att rättfärdiga sig själva. De ”syndar inte enskilt, de rekryterar.”³⁵ Vi skulle kunna säga att Satan är rekryteringsmästaren, ”ty han strävar efter att göra alla människor lika olyckliga som han själv är”.³⁶ Mest oroande är de som insisterar på att ”samhället måste förändras så att det inte längre fäller hemska domar. På så vis kan de ändra lagar, infiltrera skolorna och skapa påträngande social välfärdsbyråkrati.”³⁷ Med rätta varnade Jesaja: ”Ve dem som kallar det onda gott och det goda ont, som gör mörker till ljus och ljus till mörker, som gör bittert till sött och sött till bittert!”³⁸

Budziszewski drar slutsatsen att det är våra ansträngningar att undertrycka samvetets starka krafter och att bortförklara vår skuld som driver oss djupare ner i den moraliska avgrunden.³⁹ Jag vill tillägga att detta också är orsak till den ilska som allt oftare väller fram vid varje försök till diskussion som handlar om samhälleliga normer.

Jesus sa till Nikodemus:

”Och detta är domen: ljuset kom in i världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset eftersom deras gärningar var onda.

Den som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska avslöjas.

Men den som lever i sanningen kommer till ljuset, för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.”⁴⁰

Försöken att förtränga samvetet är inte bara lönlösa, utan om människor förstod saker i dess rätta ljus, skulle ingen någonsin vilja försöka. Jag nämnde tidigare vad Lehi undervisade, om att försöka slippa straff och elände genom att förneka att synden är verklig – ”om ni säger att det inte finns någon lag säger ni också … att det inte finns någon synd”.⁴¹ Om vi kunde utplåna lagen eller sanningen, vilket de som kämpar emot samvetet försöker göra, kunde vi förvisso bli av med skuld eller straff eller elände. Men kom ihåg, som Lehi varnade, att utan lagen skulle det inte finnas någon positiv sida med vår tillvaro heller. Vi skulle utplåna möjligheten att uppleva rättfärdighet och lycka. Vi skulle utplåna skapelsen och existensen. Självklart är tanken på att utplåna eller avskaffa sanningen nonsens, men det finns ett sätt att få bort eländet och ändå behålla möjligheten till lycka. Det kallas Kristi lära eller evangelium – tro på Kristus, omvändelse och dop, både genom vatten och Ande.⁴²

Vi måste hjälpa våra elever, som Frälsaren uttryckte det, att ”leva i sanningen”⁴³ – alltså att helhjärtat ta emot Kristi ljus som är i dem och välkomna det ytterligare ljus och den sanning som kommer genom den Helige Anden. Att stå emot, att bortförklara och låtsas duger inte. Bara omvändelse och lydnad mot sanningen kan ge den ”äkthet” som många traktar efter. Bara omvändelse och lydnad mot sanningen kan bevara och öka vår lycka och frihet.

Tidigt i mitt yrke som jurist såg jag på nära håll de tragiska följderna av att ignorera samvetet. Jag var sekreterare åt domare John J. Sirica, vid den amerikanska federala domstolens lägsta instans, i Washington D.C. Den nationella skandalen, känd som Watergateaffären, inleddes strax innan jag började som sekreterare, och rättegångarna i fallet Watergate fyllde domare Siricas tid, och därför min tid, nästan helt och hållet under de följande två och ett halvt åren ungefär. Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att år 1972 försökte agenter från president Nixons omvalskampanj, kommitteen för omval av presidenten, stjäla information från Democratic National Committee med hjälp av inbrott och tjuvlyssning. Arresteringar gjordes och nästan genast började ansträngningarna för att dölja alla samband mellan de här illegala aktiviteterna och president Nixons kampanj eller tjänstemännen vid Vita huset. Den här mörkläggningen innebar ett straffbart förhindrande av rättvisan och växte till att omfatta även president Nixon.

För mig tycktes det finnas många tillfällen under de följande två åren innan Nixon avgick, då han med ett uppväckt samvete, kunde ha satt stopp och sagt: ”Det här är inte rätt, vi fortsätter inte, det får bli som det blir” och han kunde mycket väl ha överlevt den politiska förlägenheten och den oundvikliga kritiken och ändå kunnat avsluta sin ämbetstid. Men han sa aldrig stopp. I stället drogs han själv allt djupare ner i mörkläggningskonspirationen. Botten för mig nåddes när jag och domare Sirica lyssnade på en inspelning av ett samtal som ägde rum den 21 mars 1973, mellan president Nixon och Vita husets juridiska råd, John Dean, i Ovala rummet.

Dean hade skött mörkläggningen i Vita huset och kände att den höll på att uppdagas. Nu hade han kommit för att be Nixon om råd. Under det inspelade samtalet berättade Dean vad som hade gjorts under föregående månader, däribland att ordna så att pengar skulle levereras till de familjer vars anhöriga hade erkänt sig skyldiga till Watergate-inbrottet. Pengarna skulle köpa deras tystnad om de högre tjänstemän i presidentens omvalskommitté som hade planerat och beordrat inbrottet, men nu hotade de att berätta eftersom pengarna till deras familjer inte var på väg eller inte var så mycket som de kände att de blivit lovade.

Domare Sirica och jag chockades av att höra president Nixon lugnt fråga ”Hur mycket pengar skulle krävas?” På Deans tonfall kunde man höra att även han verkade förvånad över svaret, och med vad som tycktes som en summa gripen ur luften svarade han ”En miljon dollar”. Nixon svarade att det inte skulle vara några problem att skaffa det beloppet, men att han oroade sig för hur pengarna kunde fördelas utan att spåras. Domaren och jag kunde inte tro – ville inte tro – vad vi hörde och han skickade mig en lapp och föreslog att vi skulle spola tillbaka bandet och lyssna igen. Vi lyssnade färdigt på samtalet och sedan, utan att säga särskilt mycket till varandra, lade vi bandet åt sidan och gick hem tidigt. Till och med nu minns jag känslan av desillusion och sorgsenhet. Det här var några månader före Nixons avgång, men vi visste då att presidenten skulle åtalas om han inte avgick innan dess.

Jag undrade då, och hädanefter, varför Nixon lät den här skandalen växa och förvärras. Jag är fortfarande förvånad över att hans samvete med tiden kunde bli så bedövat att till och med utpressningen av honom som Förenta staternas president, av Watergate-inbrottstjuvarna, inte väckte någon upprördhet hos honom. Den lärdom för livet som jag hämtade från den här erfarenheten var att mitt hopp för att inte riskera liknande katastrofer i mitt eget liv ligger i att aldrig göra några undantag – att alltid och utan undantag följa samvetes maningar. Att åsidosätta sin integritet, ens för små handlingar i till synes små ärenden, utsätter en för faran att slutligen helt och hållet förlora nyttan och skyddet som samvetet ger. Jag är säker på att en del har ”klarat sig undan” i den bemärkelsen att de handlade oärligt eller illegalt i affärer eller i sitt yrkes- eller politiska liv och aldrig har behövt stå till svars (åtminstone i det här i livet). Men ett svagt samvete, och definitivt ett bedövat samvete, öppnar dörren för ”Watergateaffärer”, vara sig de är små eller stora, kollektiva eller personliga – katastrofer som kan skada och förstöra både de skyldiga och oskyldiga.

Johannes skrev ner Frälsarens mäktiga löfte ”till de judar som hade kommit till tro på honom: ’Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.’”⁴⁴ Att känna till och följa sanningen gör oss med all visshet fria – först fria från okunnighetens och syndens träldom⁴⁵ och sedan fria att sträva efter varje god sak tills vi får ta emot Faderns rike och allt som Fadern kan ge.⁴⁶ Med vetskapen att Jesus själv är ”vägen, sanningen och livet”,⁴⁷ är kanske den viktigaste innebörden av att sanningen gör oss fria den att han, genom sin nåd, befriar oss från död och helvete.⁴⁸

Herren sa:” Ljus och sanning skyr den onde [vilket gör slut på syndens träldom]. … [Men] den onde kommer och tar bort sanning och ljus från människobarnen genom olydnad och på grund av deras fäders traditioner.”⁴⁹

I Mormons bok har vi ett djupsinnigt exempel på hur den onde tar bort ljus och sanning genom falska traditioner och olydnad. Ungefär ett och ett halvt århundrade före Kristi ankomst beskrivs det lamanitiska folket med att de var tyngda av falska traditioner och visste ”ingenting om Herren”⁵⁰: Det var först när Mosiahs söner utförde sin anmärkningsvärda mission som ett större antal av lamaniterna hörde talas om frälsningsplanen och fick kunskap om sanningen.⁵¹

Kung Lamoni överväldigades av glädje, glädjen över att komma ut ur de falskhetens mörker och in i sanningens underbara ljus. ”Ljuset som upplyste hans sinne, vilket var Guds härlighets ljus … hade ingjutit stor glädje i hans själ sedan mörkrets moln hade skingrats och det eviga livets ljus hade tänts i hans själ, ja, … detta hade överväldigat hans naturliga kropp, och … han var bortförd i Gud.”⁵²

Det finns faktiskt bara två alternativ. Det ena är att sträva efter sanningen genom att följa Kristi ord: ”Den som håller hans bud mottar sanning och ljus, tills hon är förhärligad i sanningen och vet allting.”⁵³ Det andra är att låta sig luras av motståndaren och försöka med det omöjliga: att finna lycka i hans lögner. Man kan inte lyckas i det här livet eller i det nästa genom att ignorera sanningens verklighet, men en del, faktiskt ganska många människor, försöker göra det. Det verkar så mycket lättare än att omvända sig. Men bara omvändelse och lydnad till Guds sanning kan befria oss från en fantasivärld som är dömd att misslyckas, ”och dess fall [blir] stort”.⁵⁴

Kärnsanningarna, vår tillvaros centrala realiteter som vi måste undervisa om och upprepa med sann övertygelse och med all den kraft som Gud ger oss, är följande:⁵⁵

Gud, vår himmelske Fader, lever – den ende sanne och levande Guden.
Jesus Kristus är Guds enfödde Son.
Jesus Kristus kom till jorden för att återlösa sitt folk. Han led och dog för att sona deras synder.
Han uppstod från de döda och åstadkom så uppståndelsen.
Alla ska stå inför honom för att dömas på den yttersta och domens dag, efter sina gärningar.

Må vi älska och leva efter de här sanningarna. Jag vittnar högtidligt om att de är sanningen. Må vi aktivt och entusiastiskt söka, undervisa och leva efter sanningen, ber jag i Jesu Kristi namn, amen.