Julen är kärlek
Thomas S. Monson
Bröder och systrar, vilken underbar syn ni är! Det är en förmån varje år att inleda julhögtiden med er vid den här första presidentskapet julandakt. Jag uttrycker min kärlek till er alla, vare sig ni är närvarande i den här byggnaden eller lyssnar till mötet på annat sätt.
Julen, med dess speciella innebörd och skönhet, framkallar ofta en tår, inspirerar till förnyad hängivenhet mot Gud och ger — jag lånar här orden från den vackra sången Calvary — ”vila åt den trötte och frid för själen”.
Men det är lätt att dras med i den här helgens yra och kanske glömma bort just den ande i livet som vi försöker fånga. Att överdriva är särskilt vanligt den här årstiden för många av oss. Orsakerna kan vara alltför många julevenemang att gå på, för mycket att äta, för mycket pengar som gjorts slut på, för många förväntningar och för stor spänning. Det vi gör under jultiden får oss ofta att känna oss stressade, utpumpade och utslitna, när vi istället borde känna den enkla glädjen av att få fira Frälsarens födelse.
Vi finner inte julens glädje i att skynda och jäkta för att få mer gjort, och inte heller i att köpa julklappar. Vi finner veklig glädje när vi sätter Frälsaren i centrum för julen. Vi kan hålla honom i våra tankar och vårt liv när vi utför det verk han vill att vi ska utföra här på jorden. Låt oss, särskilt vid den här tiden, följa hans exempel när vi älskar och tjänar vår nästa.
En del av vårt samhälle som förtvivlat längtar efter verklig kärlek finner vi bland de äldre, särskilt när de lider av ensamhetens smärta. De grusade förhoppningarnas och bleknande drömmarnas kalla vind blåser genom de äldres led och bland dem som närmar sig livets slutstation.
Äldste Richard L. Evans skrev för några år sedan: ”Vad de behöver i sin ensamhet i ålderdomen är, åtminstone delvis, det som vi behövde i vår ungdoms osäkra år: en känsla av tillhörighet, en tillförsikt om att vi är önskade och kärleksfulla hjärtans och händers vänliga hjälp — inte enbart pliktskyldig formalitet, inte enbart ett rum i en byggnad, utan rum i någons hjärta och liv …
Vi kan inte ge dem deras ungdoms morgontimmar tillbaka. Men vi kan hjälpa dem leva i solnedgångens varma sken, som förskönas av vår omsorg, vår hjälp och vår aktiva och oskrymtade kärlek.”1
Mina bröder och systrar, sann kärlek återspeglar Frälsarens kärlek. I december varje år kallar vi det julens anda. Man kan höra den. Man kan se den. Man kan känna den.
Nyligen tänkte jag tillbaks på en upplevelse från mina pojkår — en upplevelse jag berättat om vid ett eller annat tillfälle. Jag var bara elva år. Vår primärpresident, Melissa, var en äldre, kärleksfull och gråhårig dam. En dag i Primär bad Melissa mig att stanna kvar och prata med henne. Där satt vi två i det för övrigt tomma kapellet. Hon lade armen om min axel och började gråta. Förvånad frågade jag henne varför hon grät.
Hon svarade: ”Jag kan inte få vägbyggarpojkarna att vara vördnadsfulla under Primärs inledning. Skulle du vilja hjälpa mig, Tommy?”
Jag lovade Melissa att jag skulle det. Till min förvåning, men inte Melissas, blev det därmed slut på vördnadsproblemet i Primär. Hon hade gått till problemets källa — mig. Lösningen var kärlek.
Åren flög förbi. Underbara Melissa, nu över 90, bodde på ett vårdhem i nordvästra Salt Lake City. Strax före jul beslöt jag mig för att hälsa på min älskade primärpresident. I bilradion hörde jag sången ”Lyss till änglars bud och sjung: Ära vare nyfödd Kung!”2 Jag tänkte på de visa männens besök för alla dessa år sedan. De hade med sig gåvor: guld, rökelse och myrra. Jag hade bara med mig kärlek och en önskan att säga tack.
Jag fann Melissa i lunchrummet. Hon stirrade på maten och petade i den med gaffeln hon höll i sin åldrade hand. Inte en bit åt hon. När jag talade till henne, möttes jag av en vänlig, men tom blick. Jag tog gaffeln och började mata Melissa. Jag pratade samtidigt om när hon tjänade pojkar och flickor som primärämbetsman. Där fanns inte ens en glimt av igenkännande, ännu mindre ett ord. Två andra som bodde på vårdhemmet såg på mig med förbryllat ansiktsuttryck. Till sist sade den ena av dem: ”Prata inte med henne. Hon känner inte igen någon — inte ens sin egen familj. Hon har inte sagt ett ord sedan hon kom hit.”
Lunchen tog slut. Mitt enkelriktade samtal var över. Jag ställde mig upp för att gå. Jag höll hennes bräckliga hand i min, såg på hennes rynkiga men vackra ansikte och sade: ”Gud välsigne dig, Melissa. God jul!” Utan förvarning sade hon: ”Dig känner jag. Du är Tommy Monson, min primärpojke. Vad jag älskar dig.” Hon tryckte min hand mot sina läppar och gav den en liten kyss, fylld av kärlek. Tårar rann nerför hennes kinder och översköljde våra sammanflätade händer. Dessa händer, den dagen, var helgade av himlen och välsignade av Gud. Änglaskaror sjöng verkligen. Mästarens ord tycktes ges en personlig innebörd som jag aldrig tidigare till fullo känt: ”Kvinna, se din son.” Och till hans lärjunge: ”Se din mor!”3
Från Betlehem tycktes orden genljuda:
Hur tyst, hur tyst har undret skett,
o, himlens största gärd!
Så Gud i nåd och kärleks råd
ger ljus åt mörknad värld.
Må vi i kärlek vandra
med rent och ödmjukt sinn’.
Må bön och tro i hjärtat bo,
då Herren träder in.4
President David O. McKay sade: ”Sann glädje kommer endast genom att göra andra glada. Julens anda … får vårt hjärta att glöda av broderlig kärlek och vänskap och manar oss till goda gärningar. Det är Jesu Kristi evangeliums anda.”5
Det finns inget bättre tillfälle än nu, just den här julen, att åter hänge oss åt de principer som Jesus Kristus lärde. Det är tid att älska Herren vår Gud av hela vårt hjärta — och vår nästa som oss själva. Vi bör komma ihåg att den som ger pengar ger mycket, den som ger tid ger mera, men den som ger av sig själv ger allt.
Låt oss göra julen verklig. Den är inte bara girlanger och band, om vi inte låtit den bli så i vårt liv. Julen är andan av att ge utan en tanke på att få. Den är glädjen av att se glädje hos andra människor. Den är att glömma sig själv och finna tid för andra. Den är att kasta bort det meningslösa och betona de sanna värdena. Den är frid eftersom vi funnit frid i Frälsarens lärdomar. Det är den tid när vi som djupast inser att ju mer kärleken sprids, desto mer av den finns det för andra.
Det är jul i hem och i kyrka,
det är jul i köpcentret.
Men vad julen är, det vet du ej,
förrän den finns i hjärtat ditt.
Klockor må ringa över snön,
och julsånger klinga ljuvligt.
Men ack, i hjärtat kallt det är,
Om julen saknas där.6
Då julhelgen sveper in oss i all sin härlighet, må vi då liksom de vise männen söka en klart skinande stjärna som leder oss till julens möjlighet att tjäna vår nästa. Må vi alla färdas till Betlehem i anden och ta med oss ett milt och omtänksamt hjärta som gåva till Frälsaren. Och må var och en uppleva en glädjerik jul. I Jesu Kristi heliga och välsignade namn, amen.