2:3

Den goda och tacksamma mottagaren

President Dieter F. Uchtdorf

andre rådgivare i första presidentskapet

Vilken underbar tid på året det här är! När jag hör vacker musik, ser ljus och känner kylan i luften förflyttas jag tillbaka till alla de tillfällen i livet när julandan har värmt mitt hjärta och lyft min själ.

Liksom många av er finner jag att några av julens varmaste och tydligaste minnen kommer från barndomen. Jag växte upp under enkla omständigheter, men mina föräldrar ville att julen skulle vara en tid av glädje och förundran för oss barn. De gjorde stora ansträngningar för att göra julen till en speciell tid för vår familj.

Vi barn gjorde julklappar till varandra. Ett år minns jag att jag ritade en bild som julklapp till min syster. Det kunde inte ha varit ett konstverk, men hon behandlade den som en skatt. Vad jag älskar henne för det! Ett annat år fick jag en värdefull julklapp av min bror som är 12 år äldre än jag. Han hade hittat en träpinne i parken nära vårt hus och karvat en liten leksakskniv av den. Den var enkel, inte alls märkvärdig, men vad jag uppskattade den julklappen för att den kom från honom!

Är inte ett av de stora glädjeämnena under julen att se de små barnens glada ansikten när de får ett inslaget paket som bara är till dem?

Men när vi blir äldre verkar vår förmåga att emot gåvor med samma entusiasm och värdighet minska. Ibland kommer en del till den punkt när de inte kan ta emot en gåva, eller för den delen ens en komplimang utan att bli generade eller känna tacksamhetsskuld. De tror felaktigt att det enda acceptabla sättet att reagera när man får en gåva är att ge något av ännu större värde tillbaka. Andra ser helt enkelt inte betydelsen av en gåva. De fokuserar bara på det yttre eller dess värde och ignorerar den djupa betydelse gåvan har för den uppriktige givaren.

Detta påminner mig om en händelse som ägde rum under sista kvällen av Frälsarens liv. Han samlade sina älskade lärjungar omkring sig, bröt bröd med dem och gav dem sina sista dyrbara anvisningar. Minns ni att när måltiden fortsatte så ställde sig Jesus upp från bordet, hällde vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter?

När han kom till Simon Petrus vägrade fiskaren och sade: ”Herre, skall du tvätta mina fötter?” Frälsaren tillrättavisade hon milt: ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig.”¹

Jag är säker på att Petrus hade en ädel anledning till att vägra ta emot gåvan och kände att han gjorde det rätta. Men i det ögonblicket förstod han uppenbarligen inte den andliga betydelsen av det Jesus erbjöd honom.

På julen pratar vi mycket om att ge, och vi vet alla att det ”är saligare att giva än att taga”,² men jag undrar om vi ibland ignorerar eller till och med ringaktar betydelsen av att vara en god mottagare.

En jul för många år sedan fick en liten flicka en vacker pärlsats. Flickans pappa föreslog att hon skulle tillverka något till en av hennes släktingar som hade kommit till en släktfest.

Flickans ansikte lyste upp och hon började tillverka något som hon tyckte var den perfekta julklappen. Hon valde personen som hon skulle ge det till — en gammal faster med ett ledset ansiktsuttryck och hård personlighet.

”Kanske om jag ger henne ett armband”, tänkte den lilla flickan, ”kan det göra henne glad.”

Så hon valde noggrant ut varje pärla och gjorde sitt allra bästa för att gåvan skulle bli speciell för hennes faster.

När hon var klar gick hon till fastern, gav armbandet till henne och sade att hon hade hittat på och tillverkat det bara för henne.

Det blev knäpptyst i rummet när fastern plockade upp armbandet med pekfingret och tummen som om hon höll i en knippe slemmiga sniglar. Hon tittade på gåvan, knep ihop ögonen och rynkade näsan, och släppte ner armbandet i flickans hand. Sedan vände hon sig om utan att säga ett ord och började prata med någon annan.

Den lilla flickan rodnade av förlägenhet. Djupt besviken gick hon tyst ut ur rummet.

Hennes föräldrar försökte trösta henne. De försökte hjälpa henne förstå att armbandet var vackert — trots fasterns klumpiga reaktion. Men den lilla flickan kände sig ändå ledsen varje gång hon tänkte på det.

Årtionden har gått, och den lilla flickan — som nu är faster själv — minns fortfarande, med viss sorg, dagen då hennes lilla gåva avvisades.

Varje gåva vi får — särskilt en gåva som kommer från hjärtat — är en möjlighet att bygga eller stärka kärleksband. När vi är goda och tacksamma mottagare öppnar vi en dörr för att fördjupa vår relation till gåvans givare. Men när vi inte uppskattar eller till och med avvisar en gåva, sårar vi inte bara den som anstränger sig för oss, utan även oss själva på sätt och vis.

Frälsaren lärde att om vi inte ”blir som barn, kommer [vi] inte in i himmelriket”.³

När vi ser barnens glädje och förundran vid den här tiden på året kanske vi kan påminna oss själva om att på nytt upptäcka och fånga en av barnens dyrbara och härliga egenskaper — förmågan att ta emot med älskvärdhet och tacksamhet.

Det är inte förvånande att Frälsaren är vårt fullkomliga exempel; inte bara på generöst givande utan också på tacksamt mottagande. När han var i Betania i slutet av sin jordiska verksamhet, kom en kvinna fram till honom med en alabasterflaska med ovanlig och dyr olja. Hon fick smörja hans huvud med denna dyrbara gåva.

Några som såg detta blev arga. ”Vilket slöseri med pengar”, sade de. Oljan var mycket dyr. Den kunde ha sålts och pengarna kunde ha getts till de fattiga. De såg bara det timliga värdet av gåvan och missade helt dess mycket större andliga betydelse.

Men Frälsaren förstod symboliken och uttrycket för kärlek i den gåvan, och han tog älskvärt emot den.

”Låt henne vara”, sade han till dem som klagade. ”Varför oroar ni henne? … Hon har fullgjort sin uppgift. I förväg har hon smort min kropp till begravningen.”⁴

Bröder och systrar, mina kära vänner, hurdana mottagare är vi? Ser vi, liksom Frälsaren, gåvor som uttryck för kärlek?

I vår tid har Frälsaren sagt att de ”som tar emot allt med tacksamhet skall härliggöras”,⁵ och ”jordens fullhet” är deras.⁶

Jag hoppas att vi under den här julen och varje dag under året särskilt tänker på alla de gåvor som vi har fått av vår kärleksfulle himmelske Fader. Jag hoppas att vi tar emot dessa gåvor med ett barns förundran, tacksamhet och glädje.

Mitt hjärta blir ömt och varmt när jag tänker på de gåvor som vår kärleksfulle, älskvärde och generöse Fader i himlen har gett oss: den Helige Andens outsägliga gåva, förlåtelsens under, personlig uppenbarelse och vägledning, Frälsarens frid, försäkran och trösten att döden har besegrats — och många, många fler.

Framför allt har Gud gett oss sin enfödde Son, som offrade sitt liv ”för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv”.⁷

Har vi tagit emot dessa gåvor med ödmjuk tacksamhet, med glädje? Eller avvisar vi dem på grund av högmod eller en falsk känsla av oberoende? Känner vi vår Faders kärlek uttryckas i dessa gåvor? Tar vi emot dem på ett sätt som fördjupar vår relation till denne underbara, gudomliga Givaren? Eller är vi för distraherade för att ens lägga märke till vad Gud ger oss varje dag?

Vi vet att ”Gud älskar en glad givare”,⁸ men älskar han inte också en god, tacksam och glad mottagare?

”Ty vad gagnar det en människa om någon skänker henne en gåva och hon inte tar emot gåvan? Se, hon gläds inte över det som ges henne, inte heller gläds hon över den som är gåvans givare.”⁹

Oavsett om vi har upplevt nio jular eller nittio är vi alla fortfarande barn — vi är alla barn till vår himmelske Fader.

Därför har vi förmågan att uppleva den här julen med ett barns förundran och storögdhet. Vi har förmågan att säga: ”Mitt hjärta är fyllt till brädden med glädje, och jag vill fröjda mig i min Gud”¹⁰ — alla goda gåvors Givare.

Tillsammans med er, och med alla som vill följda den milde Kristus, höjer jag min röst i pris till vår mäktige Gud för den dyrbara gåva som hans Son är.

Den här julen och alltid ber jag att vi ska se den underbara gåvan som Guds Son är genom ett barns välsignade ögon. Jag ber att vi förutom att ge goda gåvor ska sträva efter att bli goda och tacksamma mottagare. När vi gör det förstorar julens anda vårt hjärta och utökar vår glädje bortom alla gränser. I Jesu Kristi heliga namn, amen.