Låtom oss nu ära Frälsaren – och planen!
Liksom många av er älskar min gullige man Craig och jag julens heliga musik. Om vi listade våra favoriter skulle en av de första vara ”Församlens I trogne”. Dess jublande och triumferande text inbjuder oss att komma och tillbedja och ära vår Frälsare Jesus Kristus – ”Änglarnas konung”.1 Jag är säker på att vi, när vi som förjordiska andar lärde oss om frälsningsplanen, inte bara tillbad och ärade utan också ropade av glädje när han villigt och ödmjukt erbjöd sig vara världens Frälsare.2 Med fem av de mest djupsinniga ord som någonsin yttrats, sa han ödmjukt: ”Här är jag, sänd mig.”3
President Monsons har ofta, som aposteln Petrus, uppmanat oss att ”alltid [vara] beredda att … förklara det hopp [vi] äger”.4 När jag nu berättar om några personliga julminnen hoppas jag att ni ser varför jag har mitt hopp i min Frälsare, i Gud vår evige Fader, som ”så älskade …världen att han utgav sin enfödde Son”5 och i Faderns fullkomliga och härliga lycksalighetsplan.
Julminne nummer 1
När jag var 14 år bodde vi i Nya Zeeland. Pappa var bara i 30-årsåldern när han kallades att verka där som missionspresident.
Julen kom och mina fem syskon och jag försökte fortfarande anpassa oss till vårt nya hem långt hemifrån. Jag – en omogen tonåring – saknade mitt hem, mina vänner och mina släktingar. Jag gick omkring och surade, saknade julens vanliga prydnader, ljud och högtider – musiken, ljusen, julgranen, snön och framför allt släkten. Jag saknade mina älskade kusiner och deras föräldrar. Jag visste att de snart skulle samlas hemma hos farfar Kjar i Salt Lake City för släktens årliga julfest.
Det var julafton 1966. Jag hade motvilligt samlats med min familj och missionärerna för familjens hemafton i missionshemmet, övertygad om att det i bästa fall skulle vara en mycket dålig ersättning för släktens julfest, som jag saknade så intensivt. Jag minns inte riktigt när telefonen ringde, men telefonsamtalet förändrade genast mitt tonåriga hjärta. Det fyllde mig med medkänsla för min käre far och ånger över att jag tidigare varit så självupptagen.
Det var min farbror Joe som ringde för att berätta att vår älskade, osjälviska, hårt arbetande och förbundstrogna farfar Kjar hade fått en allvarlig stroke och låg medvetslös på sjukhuset. Minnen strömmade fram och jag såg framför mig den kameratokige, musikaliska och roliga patriark som vi alla älskade så mycket! Pappa var märkbart uppskakad när han återvände från telefonsamtalet, men samlade sig, sträckte på ryggen och vittnade innerligt om Faderns plan och sin tro på Frälsarens viktiga roll i den. Hans vittnesbörd rörde vid mitt värkande hjärta.
Sorgligt nog återhämtade farfar sig inte. Han gick bort redan nästa dag. Det var på juldagen i Nya Zeeland men på julaftonen, farfars favoritdag på året, i Salt Lake City. Det var första gången jag förlorade någon jag stod nära och älskade. Jag sörjde över förlusten, men jag välsignades och tröstades av min kunskap om den härliga lycksalighetsplanen. Jag var säker på att jag skulle träffa farfar igen om jag levde lika bra som han. Jag tror inte att jag till fullo förstod, då, hur viktig Frälsaren och hans försoningsoffer är för att jag ska kunna återförenas med mina nära och kära en dag. Men jag visste tillräckligt för att glädjas över planen. Jag visste tillräckligt för att ära honom vars födelse vi firade.
Sedan den julen för länge sedan har jag lärt mig mer om vår Frälsare Jesus Kristus. President Harold B. Lee lärde: ”Guds Son … kom hit som den enfödde Sonen för att fullgöra en mission, att vara som ett lamm som slaktats före världens grundläggning, att åvägabringa frälsning för alla människor. Genom att ge sitt liv öppnade han dörren … och lärde oss hur vi kan få evigt liv. … Så stor var Jesus.”6
Julminne nummer 2
Ett annat tydligt julminne kommer från 1984 och det fick min tacksamhet för Frälsaren och den härliga frälsningsplanen att växa storligen. Jag var 32 år gammal, gift med min älskade, trofasta man och mor till fyra dyrbara små barn mellan tre och tio år. Sex veckor före jul skakade läkaren om vår värld när han diagnostiserade mig med cancer. Craig och jag såg misstroget på varandra, båda med tårar i ögonen, och undrade vad framtiden skulle föra med sig. Nästa känsla som kom över oss var den ”frid som övergår allt förstånd”7 tack vare vår tro på Jesus Kristus och vår Faders plan.
Craig verkade som biskop i vår församling på den tiden, men vi bestämde oss för att bara berätta om beskedet för den närmaste familjen för att inte göra det svårare för våra små barn. Under de sex veckorna innan julen körde jag nästan dagligen igenom snö och is för att gå till öppenvårdsmottagningen – medan våra osjälviska mödrar och systrar turades om att hjälpa till hemma. Det var en svår tid, men jag tänker tillbaka på den julen utan att kunna finna ord som kan beskriva djupet av min tacksamhet för vår Frälsare Jesu Kristi försoningsoffer och ”den store Skaparens barmhärtiga plan”8.
Jag insåg mer än någonsin tidigare hur skört livet var och vår himmelske Faders lycksalighetsplan blev mer personlig än någonsin tidigare. Julen var annorlunda det året. Jag älskar allt som har med julen att göra, men det enda som tycktes betyda något var mitt eviga äktenskap, min familj och min tro på och mitt vittnesbörd om min himmelske Fader, Jesus Kristus och planen.
En dag medan jag vilade hemma och funderade över våra fyra små barns framtid, bläddrade jag i tidningen Friend när ett musikstycke fångade mitt intresse. Jag satte mig vid pianot och grät medan jag sjöng och kände sångens budskap röra vid mitt ömmande hjärta. Jag visste att jag behövde lära ut den här sången till de hundra primärbarnen i vår församling, där jag var Primärs musikledare, men också än mer till de fyra dyrbara barnen i vårt hem.
Hur kunde Fadern säga oss sin kärleks hemlighet?
Han sände oss en nyfödd Son i frid och helighet.
Hur kunde Fadern visa oss den väg som vi bör gå?
Han sände Kristus hit till jord; vi honom följa må.
Hur kunde Fadern lära oss att Kristus är vår vän?
Han lät sin Son få dö för oss och uppstå skönt igen.
Vad önskar Fadern då av oss? Vad säger skriftens ord?
Din nästa hjälp; håll ut i tro; var lydig här på jord.
Vad ber han oss? Lev som hans Son. 9
Den inspirerade sången gav mig en idé om hur jag kunde visa min tacksamhet mot min himmelske Fader för att han gett mig sin Son och för hans plan. Jag tänkte att även om jag inte fick förmånen att se våra barn växa upp så kunde de, om de lärde sig om och förstod och följde den enkla men ingående lära som den här heliga sången förmedlade, bli Kristi sanna lärjungar.
En speciell anda sänktes över vårt hem det året och välsignade oss med en frid och kärlek för varandra som jag aldrig ska glömma. Det kändes som om våra barn fick en ovanlig känsla för det heliga under den julen. Aldrig tidigare eller senare har de framfört julberättelsen med en sådan vördnad, förundran och kärlek som låg långt bortom deras unga förmåga. Allteftersom omständigheterna påverkade oss, tycktes det som att vi berördes mer intensivt av andliga intryck när vi begrundade och tackade för gåvan i form av vår Frälsare Jesus Kristus och vår himmelske Faders härliga frälsningsplan.
Jag har ofta undrat hur människor kan leva utan det hopp som kommer ur en insikt om frälsningsplanen och den centrala roll som Frälsarens försoning har i den planen. Jag lägger med tacksamhet mitt vittnesbörd till det som vår älskade profet president Thomas S. Monson bar då han mäktigt vittnade: ”Om honom som befriade oss från oändlig död, ja, Jesus Kristus, vittnar jag att han är en sanningens lärare – men han är mer än en lärare. Han är exemplet på ett fullkomligt liv – men han är mer än ett exempel. Han är den store Läkaren – men han är mer än en läkare. Han som räddat mänsklighetens ’förlorade skara’ är världens bokstavlige Frälsare, Guds Son, Fridsfursten, Israels Helige, ja, den uppståndne Herren som förkunnade: ’Jag är den förste och den siste. Jag är den som lever. Jag är den som blev dödad. Jag är er förespråkare inför Fadern’ [L&F 110:4].”10
När vi tänker på hans ofattbara lidande för oss, finns det väl inga mer sorgliga sju ord än dessa som Frälsaren yttrade: ”Inte vill väl också ni gå bort?”11 Under svåra tider kan vi välja att vända oss bort från honom och kämpa oss igenom våra svårigheter på egen hand, eller så kan vi välja att vända oss till honom och Faderns plan och se att vi inte behöver uppleva ”någon form av lidande som inte uppslukas av glädjen i Kristus”.12 Min bön för var och en av oss är att vi ska ta emot inbjudan i den heliga julsången att ”låtom oss nu ära Frälsaren” och vår himmelske Fader, för hans härliga och fullkomliga plan! I Jesu Kristi namn, amen.