Den givmilde
Är det inte en underbar förmån att få njuta av den här vackra kvällen tillsammans med vår käre profet, president Thomas S. Monson?
Julen är en sällsynt tid – när vi ser andra med nya ögon, när vi öppnar hjärtat lite mer för skönheten omkring oss och räcker en hand mot andra med lite mer godhet och medkänsla.
Som vuxna kan vi, om vi har tur, då och då för en stund fånga en glimt av hur det känns att vara barn på nytt.
Tanken att någon vi älskar gör något speciellt för oss – och vår glädje över det speciella vi planerar för dem – värmer hjärtat och fyller oss med kärlek och förväntan. Lägg därtill de glimmande ljusen, de vackra dekorationerna, den fint ordnade Jesu heliga krubba, så är det inte att undra på att julen är en så älskad tid på året.
Och sedan har vi förstås musiken. Inget understryker julens djupa innebörd och milda anda bättre än en julsång. Vare sig den är glad, eftertänksam eller nostalgisk, är det något med julen som inspirerar till förunderlig musik. De underbara julharmonierna lyfter våra andar och påminner oss om anledningen till att vi gläds.
I dag har vi den stora förmånen att få höra himmelsk musik framförd av Orchestra at Temple Square och Tabernakelkören.
Musiken som framförs av den här gruppen är så förunderlig att jag föreställer mig att himlens änglar är med då och då för att lyssna och kanske sjunga med.
Carol of the Bells
Kören sjöng just en av de vackraste julsånger som någonsin skrivits, den förtrollande ”Carol of the Bells”, som framfördes första gången i USA 1921.
Från början var det inte alls en julsång. Den är baserad på en hundratals år gammal folkvisa som hette ”Sjedrivka” (svalan) och ofta översattes till ”Den givmilda”.
Ukrainska familjer brukade sjunga sången i början av ett nytt år. Den ursprungliga texten handlar om en svala som flyger in i en familjs hus och förutsäger den enorma tur som väntar dem under det kommande året.1
Jag gillar känslan i den berättelsen.
Jag tycker om budskapet om hopp och optimism.
Är inte det julens budskap? Även när världen är mörk – när saker och ting går oss emot, när våra hjärtan är överväldigade av besvikelse och oro, mitt i bedrövelse och sorg – kan vi sjunga ”gläd dig, o jord” och ”gott behag”2 tack vare Kristus, som kom ”för att [låta] ljus … skina över dem som sitter i mörker”.3
En tid för givmildhet
Visst är det då passande att den älskade julsång vi just hörde från början kallades ”Den givmilda”. Julen är trots allt en tid för givmildhet.
Inspirerade av den andan ägnar vi ibland timmar åt att leta efter den perfekta julklappen till familj och vänner. Vi försöker vara mer hjälpsamma och glada. Vi manas att tillbringa lite mer tid med dem vi älskar. Vi blir mer medvetna om dem som har det svårt, och vi anstränger oss ofta mer för att hjälpa dem. Allt det här är vår ofullkomliga men uppriktiga efterliknande av Frälsarens givmildhet, vars födelse vi vill ära.
Men vi vet alla att julens underbara anda alltför ofta kan överskuggas och kanske gå förlorad i det hektiska tempot och pressen av julhandel, räkningar och fulltecknade scheman.
Jag vill inte uppmuntra till ett grinch-aktigt beteende, men låt mig säga att några av mina käraste julminnen är att utbyta julklappar, att gå vilse i folkträngseln, och att delta i glada evenemang, stora som små, som för människor samman den här tiden på året.
Ja, det finns många skäl att glädjas åt detta. Men det finns naturligtvis så mycket mer.
Jag vill uppmana var och en av oss att någon gång under den här julhelgen hitta en stilla stund när vi i vår själ uppmärksammar och innerligt tackar ”den Givmilde”.
Låt oss betänka den medkännande, kärleksfulla, oändliga nåd som vår Fader i himlen visar.
När vi köper julklappar – när vi ger och tar emot dem – må vi också ta oss tid att stilla begrunda de rikliga gåvor som Gud har utgjutit över oss, sina barn.
Tacksamhetens gåva
Det är väl människans natur att ta saker för givna – även sådant av stort värde. Det här är något som vi lär oss av berättelsen om de tio spetälska på Jesu tid. Plågade av en ohygglig och förödande sjukdom som skilt dem från vänner, familj och livet självt, vädjade de lidande spetälska till och blev helade av Guds Son.
Som ni vet gick nio av de spetälska sin väg efter det här förunderliga miraklet och gladdes åt sina tursamma omständigheter.
Bara en vände tillbaka.
Bara en av de tio tog sig tid att säga tack. Bara en av de tio, när han ”såg att han hade blivit botad, vände … tillbaka och prisade Gud med hög röst och föll ner för Jesu fötter och tackade honom”.4
Sådana ödmjuka uttryck av ren tacksamhet kan verka lika sällsynta i dag som de var i den här berättelsen. Men när det händer berör de våra hjärtan och inspirerar oss att räkna våra egna välsignelser.
Ett exempel jag nyligen hörde talas om var en man som bodde i Afrika. På grund av ett funktionshinder hade mannen aldrig kunnat gå. Han var tvungen att tillbringa största delen av sin tid hemma hos sina föräldrar. Han kunde inte arbeta. Han kunde inte gå ut med sina vänner. Han kunde inte göra de enklaste saker som vi tar så för givet.
Sedan fick han höra något anmärkningsvärt! Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga ordnade fram ett antal rullstolar till ett evenemang inte långt från hans hem!
Han bad en vän att ta honom till evenemanget, och där såg han hur dussintals funktionshindrade män, kvinnor och barn lyftes upp i nya, blanka rullstolar.
Å, så gärna han ville sitta i en av de där rullstolarna! Det skulle ju förändra hans liv på ett ögonblick om han kunde förflytta sig av egen kraft!
Han väntade i kö tills det slutligen var hans tur.
Två män lyfte upp honom i en stol och för första gången i sitt liv kunde han röra sig fritt!
Först rullade han fram tvekande. Men när han vant sig lite vid rullstolen började han rulla djärvare.
Han vände sig omkring, snurrade och spurtade. Han vinkade entusiastiskt med båda händerna när han snabbt ilade förbi sin vän.
Han flög!
Hans ansikte uttryckte glädje.
Men efter ett tag körde han sakta tillbaka till de andra, och med ett uttryck av lugn resignation beredde han sig att bli hjälpt ur stolen.
”Vad gör du?” frågade hans vän.
Mannen log och ryckte på axlarna. ”Det är någon annans tur nu”, sa han.
Kyrkans servicemissionär knäböjde bredvid honom och sa: ”Den här rullstolen är din.”
Mannen kunde inte tro det. Han hade trott att det här evenemanget bara handlade om att få uppleva hur det är att åka rullstol.
”Är den verkligen min?” frågade han.
”Ja.”
”Men jag har inga pengar.”
”Den är din. Det är en gåva från människor som bryr sig om dig.”
När det gick upp för den här ödmjuke mannen att det verkligen var sant, tittade han på sin vän.
Han såg på missionären.
Han försökte hålla tillbaka tårarna – förgäves! Han både grät och skrattade på grund av den enorma glädje han kände.
Hans vän och missionären grät med honom.
”Tack”, viskade han.
Han kramade om dem båda, satte sig tillrätta i stolen, och med ett glädjetjut gav han sig iväg med ett stort leende på läpparna.
”Jag kan flyga!” ropade han medan han i hög fart körde fram och tillbaka på trottoaren.
Den här mannen förstod vad tacksamhet är.
Guds nåd
Har vi någonsin känt en sådan uppriktig, gränslös tacksamhet? Under den här jultiden och hela året ber jag att vi ska minnas den givmilde – vår Gud, vår Fader, vår älskade Herde och Rådgivare.
För han är gåvors givare!
Han är den givmilde!
När vi, hans barn, ber om bröd så ger han oss inte en sten.5 I stället ger han oss så stora och dyrbara gåvor att vi inte helt kan förstå eller ens föreställa oss dem. Han ger oss:
-
frid
-
glädje
-
överflöd
-
beskydd
-
förnödenheter
-
välvilja
-
hopp
-
självförtroende
-
kärlek
-
frälsning
-
evigt liv.
Den här jultiden firar vi den största gåvan av alla, den som gör alla andra gåvor möjliga – Jesusbarnets födelse i Betlehem. Tack vare honom ”har graven ingen seger, och dödens udd är uppslukad i Kristus. Han är världens ljus och liv, ja, ett ljus som är oändligt, som aldrig kan förmörkas.”6
Jag tackar med glädje Gud för hans givmildhet.
Han räddar oss från ensamhet, tomhet och ovärdighet.
Han öppnar våra ögon och våra öron. Han förvandlar mörker till ljus, sorg till hopp och ensamhet till kärlek.
Han befriar oss från tidigare slaveri och själviskhet och öppnar vägen till en tillvaro med mening och en innehållsrik framtid.
Det är honom vi tillber.
Detta är vår Gud
Detta är den givmilde.
Det är han som älskar sina barn så fullkomligt att han gav sin enfödde Son så att de som tror på honom inte ska gå förlorade utan ha evigt liv.7
Tack vare Jesus Kristus behöver vi aldrig känna oss som främlingar mer. Vi möter honom med de rättfärdiga när han kommer tillbaka! Och tack vare hans fullkomliga liv och eviga offer kan vi en dag stå med himlens änglar och med dem ta emot en evig gåva.8
Må vi den här julen minnas vår givmilde himmelske Fader och uppriktigt och innerligt tacka vår allsmäktige Gud, som har gett alla sina barn vingar att flyga med. Det är min enkla och uppriktiga bön och innerliga välsignelse till alla för denna jultid och alltid i vår älskade Frälsares Jesu Kristi namn, amen.